Vånafjärden - Nordkapp - Vånafjärden
En resa med bil och båt
sommaren 1998

5 juni. Under pingsten har vi varit till Alta och rekognoserat inför sjösättningen. Vi har nu address till mobilkransägare Odd Mattisen i Alta, vi har en kaj. att sjösätta från och en uppställningsplats för bil och släp. Idag avgår med posten dispensansökningar för biltransport av båten genom Sverige, Finland och Norge. Som dragfordon tjänstgör en veteranlastbil, Scania 36 och båten är lastad på en treaxlad släpvagn, ombyggd för att kunna bära båten. Ekipagets totallängd är 22,5 m, vilket betyder att det krävs dispens i Norge som tillåter högst 18 m . Bredden 3,65 m medför att transporttillstånd måste sökas i Sverige, Finland och Norge. Slipning och målning är i det närmaste avklarade.

12 juni och skolavslutning för elever. Anders har hjälpt till med att anpassa kopplingen mellan bil och släp. Av invändiga arbeten på båten återstår nu endast stöttan mot rufftaket . "Utomhus" återstår att göra fästen för livräddningsflotte och livboj. Idag anlände med posten transporttillstånd för sträckan Vånafjärden- Haparanda och det blir att betala avgiften 475:- till vägverket i Luleå. Kostnaden blir cirka 50:- per mil. Förhoppningsvis är norrmän och finländare billigare.

20 juni. Midsommardag. Jag började packa ner utrustningen. Den stora plåtlåda som ska stå längst fram på lastbilens flak har ställts bredvid båten redo att packas. Luckorna och sittbrunnen har målats blå. Winsch för fallet till mesanstagseglet har monterats (gåva av vännen Carl-Åke) . Reservankare har anlänt från Uppsla, det var imponerande tungt, men lyckligtvis orkar det elektriska ankarspelet lyfta det.

23 juni. Efter diverse faxande till vägverket i Rovaniemi, har det slutgiltiga beskedet kommit. Det innebär att det inte behövs någon dispens för att transportera båten genom Finland! Och utan kostnad! Däremot har Statens Vegvesen i Vadsö avslagit min dispensansökan men lämnat en öppning. En ny ansökan har postats idag. Förberedelserna fortsätter med förhoppningen att det går att beveka Statens Vegvesen.
Stävräcket har demonterats inför transporten och livräddningsflotten har fått en stadig förankring på båtens överbyggnad.

2 juli. Idag kom ett brev från Norge. Det blev positvt besked, till och med en önskan om god tur. Nu finns inga hinder kvar.

7 juli. Nu är det mesta på plats och lastbilen i det närmaste färdigt lastad, det återstår att lasta på segel och kläder och sist ska allt täckas med presenning. Det är viktigt att all utrustning kommer med, det går kanske inte att köpa segelbåtstillbehör i Nordnorge.

8 juli, resdag. Det är dags att presentera besättningen:

Erik Strömbäck, skeppare och ägare. "Efter 30 års segling och kontakt med de flesta grynnorna på Låga Kusten är det nu dags att ge upp och segla i vatten med stora djup och få grund"
   
Maj-Britt Strömbäck, gast och kock. Handhavare av skeppskassan.
   
Lennart Olsson, gast. Lennart har seglat i saltvatten tidigare. Handhar förståndet och omdömet ombord.
   
Bert Johansson, gast. Bert har hemmahamn i Östhammar och seglar ofta sin Swede 38 till Åland och Finland. Bert är intresserad av fiske och har utlovat fisk varje dag om så önskas.
   
Bertil Englund, gast, elektricitetens och elektronikens mästare. Mönstrade på i Hammerfest, sedan Bert mönstrat av. Upprättade skepparens (och båtens) förlorade heder genom att ta med sig en svensk flagga.
   

Båten är byggd 1977 av skepparen och är riggad som ketch. Skrovet är formbakat av 7 lager 3 mm gabonfanér och efter 10 år av dåligt underhåll belagt med ett ytskikt av glasfiber.

Data: totallängd 12.1 m, bredd 3,65 m, djupgående 2.0 m, vikt segelklar cirka 8 ton varav 5 ton i kölen. Motorn är en konverterad bilmotor på 90 hk.

Avfärden från Vånafjärden skedde planenligt klockan 15.00. Innan avresan ringde vi vår kranförare i Alta och det visade sig att han inte kunde sjösätta mellan fredag kl 13.00 och måndag morgon, då skulle han nämligen fiska lax i Alta älv. Så det blir till att göra en snabb resa, det kan inte bli tal om att stanna och beundra utsikten. Efter någon mils körning mot Haparanda var det dags att stanna för att kontrollera ekipaget. Släpets bromstrummor var varma och vi lyckades (nästan) att lossa de bromsar som var ansatta. Och färden forsatte genom tullarna i Haparanda och Torneå och vidare norrut längs Torne älvs östra sida.


Avfärden från Vånafjärden

9 juli. torsdag. Vi rullade på och lät bli att bromsa så mycket i medluten och stannade inte för 'natten' förrän halv fyra och då var vi strax söder Kautokeino. Eftersom säng- och köksutrustning fanns i båten, så var det bara att resa stege mot aktern och kliva ombord för en nattsmörgås och några timmars sömn. Det blev uppstigning kl halv nio och frukost innan färden gick vidare för de sista 15 milen till havet. Vi anlände till kajen i Alta kl 15.20, således ett drygt dygn efter avfärden från Vånafjärden. Nu blev det mycket arbete med att ställa i ordning för sjösättningen. Efter kontakt med kranföraren fastställdes tid till sjösättning till kl 8 påföljande morgon. Alla förberdelser gick fort och utan komplikationer, varför vi var färdiga vid 21-tiden och följaktligen blev det tid över för Lennart att besöka sin vän Morris. Maj-Britt och jag följde med. Det blev en mycket trevlig kväll hos Morris och hans hustru Inger med goda laxsmörgåsar och rikligt med dryck. Vid pass klockan två eskorterades vi av Inger och Morris till båten. Solen stod en bra bit ovan horisonten.

10 juli. Fredag.

Kranen kom på avtalad tid och sjösättningen blev problemfri. Sedan vidtog ett drygt arbete med att ansättta riggen och packa ned de tusen ting som fraktats på lastbilen. Vinden och sjön ökade hela tiden i takt med att det dök opp moln på himlen och vid tretiden var vi tvungna att flytta in till lastbryggan innanför Alta Båtförenings pir. Där fortsatte utrustningsarbetet, nu med segel och skot. Vid niotiden avbröts arbetet och vi gick till båtföreningens hus och Lennart överlämnade KSS:s vimpel till föreningens ordförande.

 

11 juli, lördag. Efter att de sista inköpen gjorts och de två sista seglen underslagits, startade vi vår segling kl 13. 00. Morris vinkade av oss från båtföreningens pir. Första dagen bjöd på kryss i måttlig vind. Vid 18-tiden konstaterades att vi hunnit halvvägs till Hammerfest och att det var dags att hitta en natthamn. Vi valde Eidnes i Korsfjord och där mottogs vi av en mycket vänlig man, ägaren till Korsholm Slipp AS. Vi fick fin kajplats nedanför ortens affär, tillgång till elström och dusch och wc i varvets personalutrymmen.
Vid niotiden, medan vi tog en kvällspromenad, backade en lastbil från Karesuanto ned på kajen fullastad med utrustning för att bygga ett helt hus, samtidigt som en stor pråm bogserades mot kajen och ett antal nyanlända lappar började förhala segelbåten till en annan del av kajen. Huset skulle byggas på Stjernöja.

12 juli. söndag.


Vargsundet

Seglingen startade vid niotiden från Korsfjord och gick nordostvart genom Vargsundet. Om babord hade vi Seiland med två jöklar, varav Seilansdsjökelen är den närmaste och största. Vi gick in i Oldfjorden för att komma nära jökeln. Förhoppningen var att kunna fotvandra in till jökeln, men det visade sig vara svårt varför vi gav upp försöket. Det torde ha varit uppemot 30 grader varmt längst in i fjorden och värmen hade lockat fram en myriad av hungriga bromsar. Det var faktiskt skönt; trots den låga vattentemperaturen, att svalka sig i en av de tre jökelbäckar som rann från jökeln till fjorden. Under tiden provade Bert kastspöet och det blev omedelbart napp, en liten sej. Inom några minuter hade vi sej så det räckte till en god middag. Den avnjöts under biliggning i Vargsundet. Bert prövade fiskelyckan ånyo och fick napp varje gång. Slutligen, just när potatisen var färdigkokt, drog han upp en 4-kilos kattfisk (marulk). Den blev god till måndagsmiddag. Seglingen fortsatte norrut i Vargsundet i tilltagande NO vind och så småningom blev det kulingstyrka och byigt. Vi försökte ta natthamn i Neverfjord på den östra sidan av Vargsundet, men det visade sig omöjligt att få förtöjningsplats. Ett par försök att ankra misslyckades trots två stockankare i serie, ett om 20 kg och ett om 25 kg. Vi beslöt att ignorera alla varningar i Den Norske Los och gå in för natten i Kvalsundet. Den Norske Los hade helt rätt, det blev mycket vind och ström, men vi lyckades kryssa nästan fram till Kvalsundsbrua.


Kvalsundbrua

Denna vackra bro förbinder Kvalöja, där Hammerfest ligger, med fastlandet. Vid ingången till Kvalsundsvika kunde vi så knyta fast i handelsmanns kaj kl 00.15. Det blev en orolig natt med strömkantringar, vindskiftningar, stötar från jollen ock stötar mot kajens pålverk, och därtill gnissel och tjut i riggen. Vinden var mestadels varm och behaglig, men kunde inom några sekunder bli betydligt kallare och påminna oss om att vi var långt norrut och att det faktiskt fanns snö i bergsskrevorna även denna ovanligt varma sommar. Det var förvånande lite lä under land, snarare var det så att vinden blev kraftigare där när den svepte nerför de höga kala bergssidorna. Det blev en lång dag med riktig sommarvärme, sommarstorm och mycket lyckosamt fiskafänge.

13 juli Måndag. Det blev en snabb slör till Hammerfest i den ostliga vinden. Vi förtöjde vid rådhuskajen med rådhuset och marknadsplatsen som närmaste grannar. Den dagen innan infångade havskatten framtogs ur kylen och blev under kockens skickliga arbete en delikat måltid. På kvällen tog Maj-Britt och jag taxi till "Prärien" där hennes vänner Edit och Tom Rönnquist bor. Det blev en angenäm kväll. Inte minst uppskattades duschen och smörgåsarna.

14 juli Tisdag, hamndag. Vi besökte marknaden, biblioteket och det alldeles nyinrättade muséet där kriget och återuppbyggandet efter kriget var tema. Vi blev sedan medlemmar i Isbjörnklubben och köpte var sin nål som tecken på vår nya värdighet. På kvällen bjöd vi Edit och Tom på middag i Turistua på berget ovanför rådhuset. Denna dag anlände Bertil med bil från Kalix, det var dags för byte av besättning. Bert skulle hem till Uppsala. Bertil hade med sig en hett efterlängtad sak, nämligen en svensk flagga. Skepparen hade tyvärr glömt att ta med detta viktiga attribut.

15 juli. Onsdag.


Havöysund

Vi lämnade kaj kl 10.00 sedan Bert avrustat och packat in sin utrustning i Bertils bil. Vinden var ostlig med synnerligen varierande styrka och en dyning som rullade in från Ishavet. Det visade sig omöjligt att ta sig in i Havöysund med enbart segel så vi fick stötta med motorn. Vi blev tipsade att lägga till längst in på rutebåtskajen. Medan middagspaltarna värmdes, riggade Lennart och Bertil fiskespöet och en 5 kilos torsk högg direkt. Det blev en blodig affär att slakta och rensa den i botten av sittbrunnen men så småningom blev det två fina filéer och en stor lever, lämplig till morgondagens middag. Efter middagen och en promenad i Havöysund gjordes kväll.

16 juli. Torsdag.

Det blev  ovanligt tidig avfärd. Vi väcktes av en försynt skeppare som meddelade att han skulle ta sin båt från slipen på reparationsvarvet till just 'vår' brygga för där fanns trefas el. Efter att ha tankat oskattad norsk diesel, lät vi båten driva i sundet medan vi åt frukost. Den därpå följande seglingen blev långsam och kort ty vinden var ostadig och mojnade så småningom till stiltje. I Mageröysundet var motströmmen stark ock ibland fick vi två motsägande uppgifter från våra instrument. Den ordinarie loggen, som mäter fart genom vattnet, kviasde 5,5 knop,medan GPS:en som anger farten över grund visade 0,0 knop.


Honningsvåg

På väg in till Honningsvåg såg vi ändpunkterna och tillfartsvägarna till den nya tunneln mellan Kåfjord och Mageröya. För en kostnad av en miljard norska kronor har man grävt en tunnel under Mageröysundet. Det föreföll underligt att det nästkommande år skulle susa bilar genom en tunnel 150 meter under vår köl.Med motorns hjälp gjorde vi så entré i Honningsvåg och lade till nedanför en trevlig restaurang. En överslagsberäkning visasde att vi nu hade ungefär 25 distansminuter till Nordkapp och ytterligare 5-6 till Gjesvaer, världens nordligaste fiskeläge.

År 1861 fanns i Honningsvaag i den norra viken, där idag den huvusakliga bebyggelsen finns, endast tre norska familjer. I den södra delen fanns två  norska familjer där minst en i var familj kunde tala samiska. Mycket har uppenbarligen hänt sedan 1861, Honningsvaag är idag en modern stad med hus grupperade runt hamnen i en brant bergssluttning. I Gjesvaer fanns vid samma tid 8 norska familjer och en samefamilj som bodde i jordkula! 

17 juli. Fredag. Det blev några pils på restaurangen i väntan på att se väderleksutsikterna på Tv:n i receptionen. Morgonen bjöd på sol från klar himmel och mycket lite vind. Efter inhandlande av färskt bröd avseglade vi klockan tolv för att kringsegla Nordkappklippan. Det blev motorgång redan efter en timme då vinden blev alltför svag och nyckfull.


Hellnes fyr, vår östligaste punkt

När klippan siktades, utbröt ett första firande. Vinden räckte till en liten kryssbog norrut sedan Helnes Fyr passerats och vid vändningen kunde vi notera latitud N 71o 11,186' och den positionen skulle visa sig bli den nordligaste på färden.

Innan klippan passerades, gick vi in i Hornvika för att få bra bildvinkel på Hornet. Längst in i Hornvika finns en kaj, en stuga och en stig som slingrar sig upp på klippan. Turisterna där uppe på klippan 308 m ovanför oss såg små ut där de stod mot stängslet och spanade norrut mot Ishavet.

Efter att klippan passerats, utbröt ett andra firande, denna gång kompletterat med kaffe, te och wienerbröd, som inhandlats i Honningsvåg. Färden fortsatte västerut och natthamn blev planenligt Gjesvaer. Enligt 'Den Norske Los' är Gjesvaer en av de säkraste hamnarna i området och det är förvisso sant. Vi noterade i förbifarten att det fanns ett antal röda och gröna sjömärken i inseglingsleden. Det var inte varje dag vi såg sådana. En sen middag och efterföljande promenad avslutade dagen.

18 juli. Lördag. Efter frukosten flyttade vi båten till den mer turistvänliga delen av byn och där utbröt allmän duschning. Avseglingen skedde vid tolvtiden och vi tog den västliga farleden ut. Det var tidvis sol och varmt men vindarna var kalla. Vindarna, ja, dom var synnerligen lätta och västliga, dvs stick i stäv och det blev en dag med huvudsakligen motorgång. Färden gick norr om Måsöya och Hjelmsöya med avsikten att gå runt Fruholmen och Ingöya men framfarten blev så långsam att vi ändrade kursen och gick genom sundet mellan Ingöya och Rolvsöya, Trollsundet. Vid det laget hade dimman lagt sig tät och det var till att lita på satellitnavigatorn. När vi gick genom sundet lättade dimman tillfälligt så att vi kunde se sundets bägge sidor. Sedan navigerade vi ganska enkelt in genom den trånga farleden in till Tufjord.


Tufjord

Inne i Tufjord låg dimman kvar och vinden var starkare. Vi lade till vid ett övergivet fiskemottakk med förhoppning att kunna ligga där ostörda hela natten. Vid tillfällen då vi hade passerat grundare vatten, 40 m eller mindre, hade Bertil prövat fiskelyckan och fått två granna torskar, vilka sedan blev huvudingrediens för middagen. Fiskarna rensades ute till havs och en allt större skara fåglar följde vårt förehavande. Redan när Bertil förde kastspöet ut över relingen, kom dom flygande som om dom begrep vad som skulle ske. När vi kastade fiskrenset över bord, fanns det nog ett hundratal av dom. Det bör nog sägas att vårt fiskande inte tidigare uppmärksammats i denna utsträckning, kanske berodde dagens intensiva uppvaktning på att det var lördag och dom 'riktiga' fiskarna hade ledig dag. Kameran åkte fram. Klockan 23.00 blev det dags för en vedbrasa för att fördriva fukten och en kvällspromenad i det lilla samhället.

19 juli.Söndag. Vårt försök att köpa diesel i Tufjord misslyckades. Den som hade nyckeln till dieselkuren var i sin hytte i Porsanger och någon nyckelman i reserv fanns inte. Detta meddelade en trevlig men något trött man vid namn Hansen. Han hade tillsammans med sin hustru varit på dans på lördagskvällen. Herr Hansen var uppvuxen på platsen och hade gått i skola där. Han hade sett Tufjords fasta befolkning minska från 150 till nuvarande 15. Nåväl man kan ju segla med lite diesel i tanken också, så vi gick norrut igen för att runda Ingöy och framför allt för att runda fyren Fruholmen, enligt uppgift i sjökortet världens nordligaste fasta fyr.. Den hade väckt mitt intresse under vintern på grund av den  vind- och våghöjdsstatistik som presenterades i 'Den Norske Los'. Under färden mot Fruholmen ökade vinden successivt så mycket att vi tog ner storen och gick enbart på klyvare och mesan. I höjd med fyren hade vi nog vad norrmännen kallar liten kuling, dvs minst tolv m/s. Våghöjden blev inte mer än 2 meter, det var inte värre än att släpjollen klarade den galant. Efter rundningen av Fruholmen satte vi kurs in i Breidsundet och tog natthamn i Havöysund.

20 juli. Måndag. Morgonen började med besök på posten, inköp av färsk mat och påfyllning av bränsle och vatten vid fiskemottakket. Tre vänliga herrar hjälpte till att få bränsleslang och vattenslang över till båten. Chefen, som skötte om kontoret, sa sig vara från norra Hjelmsöya. När han växte upp där och gick i skola på ön, bodde det i norra delen 60 personer, nu var hela ön avfolkad. Den färgade dieseln kostade 2,76 kr litern + 23% moms. Färden fortsatte västerut genom Havöysund och sedan sattes kursen mot sydväst genom Rolvsöysundet tvärs över Revsbotten och in i Söröysundet. Det blev 22 distansminuter utan kursändring. Vinden kom i huvudsak från ost med variationer i styrka och riktning beroende på närheten av uddar och berg. Dyningen från gårdagens och nattens vindar var emellanåt kraftig. Under ett par timmar kunde vi slöra med god fart med 5 segel satta. Lennart begagnade tiden med en liten tupplur.

Ett par försök att fiska misslyckades. De sista distansminuterna in till Hammerfest blev det motorgång då vinden mojnat. Det blev ingen fiskmiddag utan det blev att ta fram ett par burkar Bullens korv, vilka åts med god aptit. Kvällen avslutades i pianobaren på Rica Hotell.

21 juli. Tisdag. Efter inköp av färskt bröd och efterföljande frukost , lämnade vi kaj vid tiotiden. Kursen ställdes ut i Söröysundet. Haaja och L Vinna togs om babord. Det blev motvind av varierande styrka och motorn kom till flitig användning.

Bild: Dimman drar ner från Seilandsglaciären

Vid tvåtiden kom det en ordentlig regnskur men efter ett par timmar sken solen igen och vi tog tillfället i akt att låta solen torka våra våta kläder.

Bild:Stiernäya om styrbord, Seiland om babord

Det blev att gå i hamn tidigt på eftermiddagen. Valet föll på Kårhamn på Seiland, en fin natthamn med sjölä för alla vindar utom västliga. Här såg vi fler träd runt husen än tidigare, kanske beroende på att vi nu befann oss mer söderut fanns men kanske framför allt beroende på att vi var långt västerut och Golfströmmens inflytande på klimatet därför var större.. Vi kunde också för första gången på resan notera att betet räckte till för får och kalvar. Det fanns till och med en del odlad mark i byns utkanter och höbärgningen pågick för fullt. I byn fanns skola, möjligen kombinerad med dagis/lekis, ett bönhus och en byggnad som troligen användes som profan samlingslokal. Två stora anordningar för att torka fisk fanns också. Två troligen körbara men avregistrerade bilar och en traktor fanns att trafikera den två kilometer långa grusvägen genom passet över till motsatta sidan av ön. I anslutning till rutebåtskajen fanns post, affär samt läkemedelsförsäljning. På en av dörrarna fanns ett skrivet anslag att läkare skulle besöka platsen den 20 juli. Det föreföll som om tidvattnet har större variation här än på de platser vi tidigare besökt. Det var lite pirrigt att kättra ned för den vertikala stegen ned till båten när kajkanten nästan var i jämnhöjd med de undre spridarna. Fisket lyckades bättre denna dag, så det blev kokt torsk med pepparrotssås till middag.

22 juli. Onsdag. Det blev tidig start, vi hade klarat av frukosten så tidigt att vi kunde knyta loss från fiskemottakket i Kårhamn redan kl 9. Vinden var även denna dag måttfull men vädret var som vanligt varmt och soligt. Vi lyckades segla genom den återstående delen av Söröysundet och nästan hela Rognsundet innan den dog ut helt. I Söröysundet mötte vi en segelbåt, troligen fransk, på väg norrut för motor.Vid utgången av Rognsundet dog vinden helt och vi tog ner samtliga segel och begagnade tillfället till att pröva fiskelyckan eftersom vi råkade befinna oss på ett för fiske lämpligt djup, 40 m. Bertil, som skötte spöet fick napp direkt och drog upp en kempestor torsk. I nästa försök fick han en betydligt mindre. Också Maj-Britt prövade fiskelyckan och fick en torsk. Middan var fixad. När vi återtog färden, nu per motor, såg vi närmare Alta en segelbåt med seglen uppe, den första seglande båt vi hade sett under vår resa. När vi väl kommit till kaj i Alta, fick vi besök av båten och dess besättning visade sig bestå av vännen Morris och hans broder som var ut och seglade Askeladden.Efter middagen blev det besök på Alta Båtförening och en efterlängtad dusch för hela besättningen.

23 juli. Torsdag.


Kaffe- o tepaus under upptagningsbestyren

Det blev  stundtals hårt arbete med att iordningställa för nästa dags upptagning. Båten tömdes på all utrustning så när som på sängkläder och köksutrustning. Utrustningen placerades på lastbilen tillsammans med de ballaststenar som medföljt på flaket från Sverige. De gäller ju att få tillräckligt grepp i backarna i passet upp från Alta mot Masi. Klockan 14 tog vi lastbilen till den kaj där Altaskiffret skeppades ut. Vi hade nämligen fått lov att lasta kasserat skiffer för att ytterligare ballasta bilen. Vi lastade och lastade och till slut fick vi dumpa en av stenarna som medföljt från Sverige, det var ändå risk för övervikt. Efter middagen fick Lennart permission för att besöka Morris, vi övriga hade jobb till sent på kvällen.

24 juli Fredag.

Mobilkranen anlände enligt överenskommelse kl 9.00. Master och båt lyftes upp i ett huj, efter 35 min var allt upp ur vattnet. Nu återstod att 'paketera' masterna och alla wirar för transporten. Vi ville komma genom passet innan fredagstrafiken blev för tät och alltför lång kö skulle bildas efter oss. Klockan 14.00 rullade vi iväg. Det blev sakta fart i backarna, de brantaste togs med ettans krypväxel, dvs i promenadfart, men uppåt och framåt kom vi. Scanian som är från 1965 hade, då den var ny, 105 hästkrafter och man får väl räkna med ett visst kraftbortfall under de 33 år den varit i tjänst. Ekipagets totalvikt överskred säkerligen 20 ton. 

De finska tullmännen var inte riktigt säkra på hur man ska hantera segelbåtar som kommer rullande på landsvägen mitt i natten, men jag försökte med att båtar som tillhör nationellt erkända segelsällskap åtnjuter vissa tullprivilegier. Detta är kanske inte tillämpbart vid landtransport, men tullmannen accepterade den principen. Följaktligen krävde han dokument som visade att jag tillhörde ett sådant sällskap. Tursamt nog hade jag med mig en kopia av postgirotalongen där jag betalt årsavgiften till KSS. Den accepterades som registreringshandlig och vi kunde rulla in i Finland. I höjd med Muonio parkerade vi för natten och det var bara att resa stegen mot aktern och krypa in i sin koj.

25 juli. Lördag. Det kändes lite ovant att klättra ned från båten på morgonen och ha husvagnar och husbilar runt omkring, men vad tänkte ägarna till dessa? Efter frukost och morgontvätt i Muonio älv, återupptogs färden vid niotiden. Backarna är ju ganska små på den här sträckan varför farten stundatals var uppemot 35 knop. Färden avslutades vi sjutiden på Norrkust Marina i Båtskärsnäs, där båten ska stå ett par månader.
Åter till verkligheten och dags att påbörja årets något försenade vedkampanj. Olyckligtvis staratde den något olyckligt med en ny sjösättning…

Reflexioner. Resan var till alla delar en succé mycket beroende på det fantastiska vädret. Normalt är det betydligt kallare, mer regn och dimma. Det kunde ha blåst lite mer för det blev en hel del motorgång, särkilt i trånga fjordar och sund där vi oftast hade motström och var tvungna att ta till motorn för att överhuvud taget kunna ta oss fram. Väderleksrpporterna hotade ständigt med kuling från öster och tjocka. En gång var det väl kuling och det var när vi passerade Fruholmens fyr. Det visade sig inte finnas särskilt många segelbåtar på dessa breddgrader, men vi såg några få tryggt förtöjda i städernas hamnar. Vi såg sammanlagt tre stycken under gång ingen av dem under segel. En av dessa förde fransk flagg. I Alta fanns dock intresse för att köpa segelbåtsskrov. I Tufjord fanns en tysk segelbåt förtöjd vid boj. Dess ägare hade seglat från Tyskland till Spetsbergen och sedan till Tufjord, där de lämnat båten tillfälligt för att fara hem för att arbeta några veckor. De flesta båtarna var motorbåtar och de oftast var de utrustade för fiske. Eftersom havet inte fryser till under vintern, ligger båtarna i året runt.

Erik Strömbäck
Vånafjärden

erik.stromback@furu.kalix.se

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön