Vånafjärden - Nordkapp - Vånafjärden
En resa med bil och båt
sommaren 1998
5 juni. Under pingsten har vi varit
till Alta och rekognoserat inför sjösättningen. Vi har nu
address till mobilkransägare Odd Mattisen i Alta, vi har en kaj.
att sjösätta från och en uppställningsplats för bil och släp. Idag
avgår med posten dispensansökningar för biltransport av båten
genom Sverige, Finland och Norge. Som dragfordon tjänstgör en
veteranlastbil, Scania 36 och båten är lastad på en treaxlad
släpvagn, ombyggd för att kunna bära båten. Ekipagets totallängd
är 22,5 m, vilket betyder att det krävs dispens i Norge som
tillåter högst 18 m . Bredden 3,65 m medför att transporttillstånd
måste sökas i Sverige, Finland och Norge. Slipning och målning är i
det närmaste avklarade.

12 juni och skolavslutning för elever. Anders har hjälpt till
med att anpassa kopplingen mellan bil och släp. Av invändiga
arbeten på båten återstår nu endast stöttan mot rufftaket .
"Utomhus" återstår att göra fästen för livräddningsflotte och
livboj. Idag anlände med posten transporttillstånd för sträckan
Vånafjärden- Haparanda och det blir att betala avgiften 475:- till
vägverket i Luleå. Kostnaden blir cirka 50:- per mil.
Förhoppningsvis är norrmän och finländare billigare.
20 juni. Midsommardag. Jag började packa ner utrustningen. Den
stora plåtlåda som ska stå längst fram på lastbilens flak har
ställts bredvid båten redo att packas. Luckorna och sittbrunnen
har målats blå. Winsch för fallet till mesanstagseglet har
monterats (gåva av vännen Carl-Åke) . Reservankare har anlänt från
Uppsla, det var imponerande tungt, men lyckligtvis orkar det
elektriska ankarspelet lyfta det.
23 juni. Efter diverse faxande till vägverket i Rovaniemi, har
det slutgiltiga beskedet kommit. Det innebär att det inte behövs
någon dispens för att transportera båten genom Finland! Och utan
kostnad! Däremot har Statens Vegvesen i Vadsö avslagit min
dispensansökan men lämnat en öppning. En ny ansökan har postats
idag. Förberedelserna fortsätter med förhoppningen att det går att
beveka Statens Vegvesen.
Stävräcket har demonterats inför transporten och
livräddningsflotten har fått en stadig förankring på båtens
överbyggnad.
2 juli. Idag kom ett brev från Norge. Det blev positvt besked,
till och med en önskan om god tur. Nu finns inga hinder kvar.
7 juli. Nu är det mesta på plats och lastbilen i det närmaste
färdigt lastad, det återstår att lasta på segel och kläder och
sist ska allt täckas med presenning. Det är viktigt att all
utrustning kommer med, det går kanske inte att köpa
segelbåtstillbehör i Nordnorge.
8 juli, resdag. Det är dags att presentera besättningen:
 |
Erik
Strömbäck, skeppare och ägare. "Efter 30 års segling och
kontakt med de flesta grynnorna på Låga Kusten är det nu dags att
ge upp och segla i vatten med stora djup och få grund" |
|
|
 |
Maj-Britt Strömbäck, gast och kock. Handhavare av
skeppskassan. |
|
|
 |
Lennart Olsson, gast. Lennart har seglat i saltvatten
tidigare. Handhar förståndet och omdömet ombord. |
|
|
 |
Bert Johansson, gast. Bert har hemmahamn i Östhammar och
seglar ofta sin Swede 38 till Åland och Finland. Bert är
intresserad av fiske och har utlovat fisk varje dag om så önskas. |
|
|
 |
Bertil Englund, gast, elektricitetens och elektronikens
mästare. Mönstrade på i Hammerfest, sedan Bert mönstrat av.
Upprättade skepparens (och båtens) förlorade heder genom att ta
med sig en svensk flagga. |
|
|
Båten är byggd 1977 av skepparen och är riggad som ketch.
Skrovet är formbakat av 7 lager 3 mm gabonfanér och efter 10 år av
dåligt underhåll belagt med ett ytskikt av glasfiber.
Data: totallängd 12.1 m, bredd 3,65 m, djupgående 2.0 m, vikt
segelklar cirka 8 ton varav 5 ton i kölen. Motorn är en
konverterad bilmotor på 90 hk.
Avfärden från Vånafjärden skedde planenligt klockan 15.00.
Innan avresan ringde vi vår kranförare i Alta och det visade sig
att han inte kunde sjösätta mellan fredag kl 13.00 och måndag
morgon, då skulle han nämligen fiska lax i Alta älv. Så det blir
till att göra en snabb resa, det kan inte bli tal om att stanna
och beundra utsikten. Efter någon mils körning mot Haparanda var
det dags att stanna för att kontrollera ekipaget. Släpets
bromstrummor var varma och vi lyckades (nästan) att
lossa de bromsar som var ansatta. Och färden forsatte genom
tullarna i Haparanda och Torneå och vidare norrut längs Torne älvs
östra sida.

Avfärden från Vånafjärden
9 juli. torsdag. Vi rullade på och lät bli att bromsa så mycket
i medluten och stannade inte för 'natten' förrän halv fyra och då
var vi strax söder Kautokeino. Eftersom säng- och köksutrustning
fanns i båten, så var det bara att resa stege mot aktern och kliva
ombord för en nattsmörgås och några timmars sömn. Det blev
uppstigning kl halv nio och frukost innan färden gick vidare för
de sista 15 milen till havet. Vi anlände till kajen i Alta kl
15.20, således ett drygt dygn efter avfärden från Vånafjärden. Nu
blev det mycket arbete med att ställa i ordning för sjösättningen.
Efter kontakt med kranföraren fastställdes tid till sjösättning
till kl 8 påföljande morgon. Alla förberdelser gick fort och utan
komplikationer, varför vi var färdiga vid 21-tiden och
följaktligen blev det tid över för Lennart att besöka sin vän
Morris. Maj-Britt och jag följde med. Det blev en mycket trevlig
kväll hos Morris och hans hustru Inger med goda laxsmörgåsar och
rikligt med dryck. Vid pass klockan två eskorterades vi av Inger
och Morris till båten. Solen stod en bra bit ovan horisonten.
10 juli. Fredag.

Kranen kom på avtalad tid och
sjösättningen blev problemfri. Sedan vidtog ett drygt arbete
med att ansättta riggen och packa ned de tusen ting som fraktats
på lastbilen. Vinden och sjön ökade hela tiden i takt med att det
dök opp moln på himlen och vid tretiden var vi tvungna att flytta
in till lastbryggan innanför Alta Båtförenings pir. Där fortsatte
utrustningsarbetet, nu med segel och skot. Vid niotiden avbröts
arbetet och vi gick till båtföreningens hus och Lennart
överlämnade KSS:s vimpel till föreningens ordförande.
11 juli, lördag. Efter att de sista inköpen gjorts och de två
sista seglen underslagits, startade vi vår segling kl 13. 00.
Morris vinkade av oss från båtföreningens pir. Första dagen bjöd
på kryss i måttlig vind. Vid 18-tiden konstaterades att vi hunnit
halvvägs till Hammerfest och att det var dags att hitta en
natthamn. Vi valde Eidnes i Korsfjord och där mottogs vi av en
mycket vänlig man, ägaren till Korsholm Slipp AS. Vi fick fin
kajplats nedanför ortens affär, tillgång till elström och dusch
och wc i varvets personalutrymmen.
Vid niotiden, medan vi tog en kvällspromenad, backade en
lastbil från Karesuanto ned på kajen fullastad med utrustning för
att bygga ett helt hus, samtidigt som en stor pråm bogserades mot
kajen och ett antal nyanlända lappar började förhala segelbåten
till en annan del av kajen. Huset skulle byggas på Stjernöja.
12 juli. söndag.

Vargsundet
Seglingen startade vid niotiden från Korsfjord
och gick nordostvart genom
Vargsundet. Om babord hade vi Seiland med två jöklar, varav
Seilansdsjökelen är den närmaste och största. Vi gick in i
Oldfjorden för att komma nära jökeln. Förhoppningen var att
kunna fotvandra in till jökeln, men det visade sig vara svårt
varför vi gav upp försöket. Det torde ha varit uppemot 30 grader
varmt längst in i fjorden och värmen hade lockat fram en myriad av
hungriga bromsar. Det var faktiskt skönt; trots den låga
vattentemperaturen, att svalka sig i en av de tre jökelbäckar som
rann från jökeln till fjorden. Under tiden provade Bert kastspöet
och det blev omedelbart napp, en liten sej. Inom några minuter
hade vi sej så det räckte till en god middag. Den avnjöts under
biliggning i Vargsundet. Bert prövade fiskelyckan ånyo och fick
napp varje gång. Slutligen, just när potatisen var färdigkokt,
drog han upp en 4-kilos kattfisk (marulk). Den blev god till
måndagsmiddag. Seglingen fortsatte norrut i Vargsundet i
tilltagande NO vind och så småningom blev det kulingstyrka och
byigt. Vi försökte ta natthamn i Neverfjord på den östra sidan av
Vargsundet, men det visade sig omöjligt att få förtöjningsplats.
Ett par försök att ankra misslyckades trots två stockankare i
serie, ett om 20 kg och ett om 25 kg. Vi beslöt att ignorera alla
varningar i Den Norske Los och gå in för natten i Kvalsundet. Den
Norske Los hade helt rätt, det blev mycket vind och ström, men vi
lyckades kryssa nästan fram till
Kvalsundsbrua.

Kvalsundbrua
Denna vackra bro förbinder Kvalöja, där Hammerfest ligger, med
fastlandet. Vid ingången till Kvalsundsvika kunde vi så knyta fast
i handelsmanns kaj kl 00.15. Det blev en orolig natt med
strömkantringar, vindskiftningar, stötar från jollen ock stötar
mot kajens pålverk, och därtill gnissel och tjut i riggen. Vinden
var mestadels varm och behaglig, men kunde inom några sekunder bli
betydligt kallare och påminna oss om att vi var långt norrut och
att det faktiskt fanns snö i bergsskrevorna även denna ovanligt
varma sommar. Det var förvånande lite lä under land, snarare var
det så att vinden blev kraftigare där när den svepte nerför de
höga kala bergssidorna. Det blev en lång dag med riktig
sommarvärme, sommarstorm och mycket lyckosamt fiskafänge.
13 juli Måndag. Det blev en snabb slör till Hammerfest i den
ostliga vinden. Vi förtöjde vid rådhuskajen med rådhuset och
marknadsplatsen som närmaste grannar. Den dagen innan infångade
havskatten framtogs ur kylen och blev under kockens skickliga
arbete en delikat måltid. På kvällen tog Maj-Britt och jag taxi
till "Prärien" där hennes vänner Edit och Tom Rönnquist bor. Det
blev en angenäm kväll. Inte minst uppskattades duschen och
smörgåsarna.
14 juli Tisdag, hamndag. Vi besökte marknaden, biblioteket och
det alldeles nyinrättade muséet där kriget och återuppbyggandet
efter kriget var tema. Vi blev sedan medlemmar i Isbjörnklubben
och köpte var sin nål som tecken på vår nya värdighet. På kvällen
bjöd vi Edit och Tom på middag i Turistua på berget ovanför
rådhuset. Denna dag anlände Bertil med bil från Kalix, det var
dags för byte av besättning. Bert skulle hem till Uppsala. Bertil
hade med sig en hett efterlängtad sak, nämligen en svensk flagga.
Skepparen hade tyvärr glömt att ta med detta viktiga attribut.
15 juli. Onsdag.

Havöysund
Vi lämnade kaj kl 10.00 sedan Bert avrustat
och packat in sin utrustning i Bertils bil. Vinden var ostlig med
synnerligen varierande styrka och en dyning som rullade in från
Ishavet. Det visade sig omöjligt att ta sig in i Havöysund med
enbart segel så vi fick stötta med motorn. Vi blev tipsade att
lägga till längst in på rutebåtskajen. Medan middagspaltarna
värmdes, riggade Lennart och Bertil fiskespöet och en 5 kilos
torsk högg direkt. Det blev en blodig affär att slakta och rensa
den i botten av sittbrunnen men så småningom blev det två fina
filéer och en stor lever, lämplig till morgondagens middag. Efter
middagen och en promenad i
Havöysund gjordes kväll.
16 juli. Torsdag.

Det blev ovanligt tidig avfärd. Vi väcktes
av en försynt skeppare som meddelade att han skulle ta sin båt
från slipen på reparationsvarvet till just 'vår' brygga för där
fanns trefas el. Efter att ha tankat oskattad norsk diesel, lät vi
båten driva i sundet medan vi åt frukost. Den därpå följande
seglingen blev långsam och kort ty vinden var ostadig och mojnade
så småningom till stiltje. I
Mageröysundet var motströmmen stark ock ibland fick vi två
motsägande uppgifter från våra instrument. Den ordinarie loggen,
som mäter fart genom vattnet, kviasde 5,5 knop,medan GPS:en som
anger farten över grund visade 0,0 knop.

Honningsvåg
På väg in till
Honningsvåg såg vi ändpunkterna och tillfartsvägarna till den
nya tunneln mellan Kåfjord och Mageröya. För en kostnad av en
miljard norska kronor har man grävt en tunnel under Mageröysundet.
Det föreföll underligt att det nästkommande år skulle susa bilar
genom en tunnel 150 meter under vår köl.Med motorns hjälp gjorde
vi så entré i Honningsvåg och lade till nedanför en trevlig
restaurang. En överslagsberäkning visasde att vi nu hade ungefär
25 distansminuter till Nordkapp och ytterligare 5-6 till Gjesvaer,
världens nordligaste fiskeläge.
År 1861 fanns i Honningsvaag i den norra viken, där idag den
huvusakliga bebyggelsen finns, endast tre norska familjer. I den
södra delen fanns två norska familjer där minst en i var familj
kunde tala samiska. Mycket har uppenbarligen hänt sedan 1861,
Honningsvaag är idag en modern stad med hus grupperade runt hamnen
i en brant bergssluttning. I Gjesvaer fanns vid samma tid 8 norska
familjer och en samefamilj som bodde i jordkula!
17 juli. Fredag. Det blev några pils på restaurangen i
väntan på att se väderleksutsikterna på Tv:n i receptionen.
Morgonen bjöd på sol från klar himmel och mycket lite vind. Efter
inhandlande av färskt bröd avseglade vi klockan tolv för att
kringsegla Nordkappklippan. Det blev motorgång redan efter en
timme då vinden blev alltför svag och nyckfull.

Hellnes fyr, vår östligaste punkt
När klippan siktades, utbröt ett första firande. Vinden räckte
till en liten kryssbog norrut sedan Helnes Fyr passerats och vid
vändningen kunde vi notera latitud N 71o 11,186' och
den positionen skulle visa sig bli den nordligaste på färden.

Innan klippan passerades, gick vi in i Hornvika för att få bra
bildvinkel på
Hornet. Längst in i Hornvika finns en kaj, en stuga och en
stig som slingrar sig upp på klippan. Turisterna där uppe på
klippan 308 m ovanför oss såg små ut där de stod mot stängslet och
spanade norrut mot Ishavet.

Efter att
klippan passerats, utbröt ett andra firande, denna gång
kompletterat med kaffe, te och wienerbröd, som inhandlats i
Honningsvåg. Färden fortsatte västerut och natthamn blev
planenligt Gjesvaer. Enligt 'Den Norske Los' är Gjesvaer en av de
säkraste hamnarna i området och det är förvisso sant. Vi noterade
i förbifarten att det fanns ett antal röda och gröna sjömärken i
inseglingsleden. Det var inte varje dag vi såg sådana. En sen
middag och efterföljande promenad avslutade dagen.
18 juli. Lördag. Efter frukosten flyttade vi båten till den mer
turistvänliga delen av byn och där utbröt allmän duschning.
Avseglingen skedde vid tolvtiden och vi tog den västliga farleden
ut. Det var tidvis sol och varmt men vindarna var kalla. Vindarna,
ja, dom var synnerligen lätta och västliga, dvs stick i stäv och
det blev en dag med huvudsakligen motorgång. Färden gick norr om
Måsöya och Hjelmsöya med avsikten att gå runt Fruholmen och Ingöya
men framfarten blev så långsam att vi ändrade kursen och gick
genom sundet mellan Ingöya och Rolvsöya, Trollsundet. Vid det
laget hade dimman lagt sig tät och det var till att lita på
satellitnavigatorn. När vi gick genom sundet lättade dimman
tillfälligt så att vi kunde se sundets bägge sidor. Sedan
navigerade vi ganska enkelt in genom den trånga farleden in till
Tufjord.

Tufjord
Inne i Tufjord låg dimman kvar och vinden var
starkare. Vi lade till vid ett övergivet fiskemottakk med
förhoppning att kunna ligga där ostörda hela natten. Vid
tillfällen då vi hade passerat grundare vatten, 40 m eller mindre,
hade Bertil prövat
fiskelyckan och fått två granna torskar, vilka sedan blev
huvudingrediens för middagen. Fiskarna rensades ute till havs och
en allt större skara fåglar följde vårt förehavande. Redan när
Bertil förde kastspöet ut över relingen, kom dom flygande som om
dom begrep vad som skulle ske. När vi kastade fiskrenset över
bord, fanns det nog ett hundratal av dom. Det bör nog sägas att
vårt fiskande inte tidigare uppmärksammats i denna utsträckning,
kanske berodde dagens intensiva uppvaktning på att det var lördag
och dom 'riktiga' fiskarna hade ledig dag. Kameran åkte fram.
Klockan 23.00 blev det dags för en vedbrasa för att fördriva
fukten och en kvällspromenad i det lilla samhället.
19 juli.Söndag. Vårt försök att köpa diesel i Tufjord
misslyckades. Den som hade nyckeln till dieselkuren var i sin
hytte i Porsanger och någon nyckelman i reserv fanns inte. Detta
meddelade en trevlig men något trött man vid namn Hansen. Han hade
tillsammans med sin hustru varit på dans på lördagskvällen. Herr
Hansen var uppvuxen på platsen och hade gått i skola där. Han hade
sett Tufjords fasta befolkning minska från 150 till nuvarande 15.
Nåväl man kan ju segla med lite diesel i tanken också, så vi gick
norrut igen för att runda Ingöy och framför allt för att runda
fyren Fruholmen, enligt uppgift i sjökortet världens nordligaste
fasta fyr.. Den hade väckt mitt intresse under vintern på grund av
den vind- och våghöjdsstatistik som presenterades i 'Den Norske
Los'. Under färden mot Fruholmen ökade vinden successivt så mycket
att vi tog ner storen och gick enbart på klyvare och mesan. I höjd
med fyren hade vi nog vad norrmännen kallar liten kuling, dvs
minst tolv m/s. Våghöjden blev inte mer än 2 meter, det var inte
värre än att släpjollen klarade den galant. Efter rundningen av
Fruholmen satte vi kurs in i Breidsundet och tog natthamn i
Havöysund.
20 juli. Måndag. Morgonen började med besök på posten, inköp av
färsk mat och påfyllning av bränsle och vatten vid fiskemottakket.
Tre vänliga herrar hjälpte till att få bränsleslang och
vattenslang över till båten. Chefen, som skötte om kontoret, sa
sig vara från norra Hjelmsöya. När han växte upp där och gick i
skola på ön, bodde det i norra delen 60 personer, nu var hela ön
avfolkad. Den färgade dieseln kostade 2,76 kr litern + 23% moms.
Färden fortsatte västerut genom Havöysund och sedan sattes kursen
mot sydväst genom Rolvsöysundet tvärs över Revsbotten och in i
Söröysundet. Det blev 22 distansminuter utan kursändring. Vinden
kom i huvudsak från ost med variationer i styrka och riktning
beroende på närheten av uddar och berg. Dyningen från gårdagens
och nattens vindar var emellanåt kraftig. Under ett par timmar
kunde vi slöra med god fart med 5 segel satta. Lennart begagnade
tiden med en liten
tupplur.

Ett par försök att fiska misslyckades. De sista
distansminuterna in till Hammerfest blev det motorgång då vinden
mojnat. Det blev ingen fiskmiddag utan det blev att ta fram ett
par burkar Bullens korv, vilka åts med god aptit. Kvällen
avslutades i pianobaren på Rica Hotell.
21 juli. Tisdag. Efter inköp av färskt bröd och efterföljande
frukost , lämnade vi kaj vid tiotiden. Kursen ställdes ut i
Söröysundet. Haaja och L Vinna togs om babord. Det blev motvind av
varierande styrka och motorn kom till flitig användning.

Bild: Dimman drar ner från Seilandsglaciären
Vid tvåtiden kom det en ordentlig regnskur men efter ett par
timmar sken solen igen och vi tog tillfället i akt att låta solen
torka våra våta kläder.

Bild:Stiernäya om styrbord, Seiland om babord
Det blev att gå i hamn tidigt på eftermiddagen. Valet föll på
Kårhamn på Seiland, en fin natthamn med sjölä för alla vindar utom
västliga. Här såg vi fler träd runt husen än tidigare, kanske
beroende på att vi nu befann oss mer söderut fanns men kanske
framför allt beroende på att vi var långt västerut och
Golfströmmens inflytande på klimatet därför var större.. Vi kunde
också för första gången på resan notera att betet räckte till för
får och kalvar. Det fanns till och med en del odlad mark i byns
utkanter och höbärgningen pågick för fullt. I byn fanns skola,
möjligen kombinerad med dagis/lekis, ett bönhus och en byggnad som
troligen användes som profan samlingslokal. Två stora anordningar
för att torka fisk fanns också. Två troligen körbara men
avregistrerade bilar och en traktor fanns att trafikera den två
kilometer långa grusvägen genom passet över till motsatta sidan av
ön. I anslutning till rutebåtskajen fanns post, affär samt
läkemedelsförsäljning. På en av dörrarna fanns ett skrivet anslag
att läkare skulle besöka platsen den 20 juli. Det föreföll som om
tidvattnet har större variation här än på de platser vi tidigare
besökt. Det var lite pirrigt att kättra ned för den vertikala
stegen ned till båten när kajkanten nästan var i jämnhöjd med de
undre spridarna. Fisket lyckades bättre denna dag, så det blev
kokt torsk med pepparrotssås till middag.
22 juli. Onsdag. Det blev tidig start, vi hade klarat av
frukosten så tidigt att vi kunde knyta loss från fiskemottakket i
Kårhamn redan kl 9. Vinden var även denna dag måttfull men vädret
var som vanligt varmt och soligt. Vi lyckades segla genom den
återstående delen av Söröysundet och nästan hela Rognsundet innan
den dog ut helt. I Söröysundet mötte vi en segelbåt, troligen
fransk, på väg norrut för motor.Vid utgången av Rognsundet dog
vinden helt och vi tog ner samtliga segel och begagnade tillfället
till att pröva fiskelyckan eftersom vi råkade befinna oss på ett
för fiske lämpligt djup, 40 m. Bertil, som skötte spöet fick napp
direkt och drog upp en kempestor torsk. I nästa försök fick han en
betydligt mindre. Också Maj-Britt prövade fiskelyckan och fick en
torsk. Middan var fixad. När vi återtog färden, nu per motor, såg
vi närmare Alta en segelbåt med seglen uppe, den första seglande
båt vi hade sett under vår resa. När vi väl kommit till kaj i
Alta, fick vi besök av båten och dess besättning visade sig bestå
av vännen Morris och hans broder som var ut och seglade
Askeladden.Efter middagen blev det besök på Alta Båtförening och
en efterlängtad dusch för hela besättningen.
23 juli. Torsdag.

Kaffe- o tepaus under upptagningsbestyren
Det blev stundtals
hårt arbete med att iordningställa för nästa dags upptagning.
Båten tömdes på all utrustning så när som på sängkläder och
köksutrustning. Utrustningen placerades på lastbilen tillsammans
med de ballaststenar som medföljt på flaket från Sverige. De
gäller ju att få tillräckligt grepp i backarna i passet upp från
Alta mot Masi. Klockan 14 tog vi lastbilen till den kaj där
Altaskiffret skeppades ut. Vi hade nämligen fått lov att lasta
kasserat skiffer för att ytterligare ballasta bilen. Vi lastade
och lastade och till slut fick vi dumpa en av stenarna som
medföljt från Sverige, det var ändå risk för övervikt. Efter
middagen fick Lennart permission för att besöka Morris, vi övriga
hade jobb till sent på kvällen.
24 juli Fredag.

Mobilkranen anlände enligt överenskommelse kl
9.00. Master och båt
lyftes upp i ett huj, efter 35 min var allt upp ur vattnet. Nu
återstod att 'paketera' masterna och alla wirar för transporten.
Vi ville komma genom passet innan fredagstrafiken blev för tät och
alltför lång kö skulle bildas efter oss. Klockan 14.00 rullade vi
iväg. Det blev sakta fart i backarna, de brantaste togs med ettans
krypväxel, dvs i promenadfart, men uppåt och framåt kom vi.
Scanian som är från 1965 hade, då den var ny, 105 hästkrafter och
man får väl räkna med ett visst kraftbortfall under de 33 år den
varit i tjänst. Ekipagets totalvikt överskred säkerligen 20 ton.
De finska tullmännen var inte riktigt säkra på hur man ska
hantera segelbåtar som kommer rullande på landsvägen mitt i
natten, men jag försökte med att båtar som tillhör nationellt
erkända segelsällskap åtnjuter vissa tullprivilegier. Detta är
kanske inte tillämpbart vid landtransport, men tullmannen
accepterade den principen. Följaktligen krävde han dokument som
visade att jag tillhörde ett sådant sällskap. Tursamt nog hade jag
med mig en kopia av postgirotalongen där jag betalt årsavgiften
till KSS. Den accepterades som registreringshandlig och vi kunde
rulla in i Finland. I höjd med Muonio parkerade vi för natten och
det var bara att resa stegen mot aktern och krypa in i sin koj.
25 juli. Lördag. Det kändes lite ovant att klättra ned från
båten på morgonen och ha husvagnar och husbilar runt omkring, men
vad tänkte ägarna till dessa? Efter frukost och morgontvätt i
Muonio älv, återupptogs färden vid niotiden. Backarna är ju ganska
små på den här sträckan varför farten stundatals var uppemot 35
knop. Färden avslutades vi sjutiden på Norrkust Marina i
Båtskärsnäs, där båten ska stå ett par månader.
Åter till verkligheten och dags att påbörja årets något försenade
vedkampanj. Olyckligtvis staratde den något olyckligt med en
ny sjösättning…

Reflexioner. Resan var till alla delar en succé mycket beroende
på det fantastiska vädret. Normalt är det betydligt kallare, mer
regn och dimma. Det kunde ha blåst lite mer för det blev en hel
del motorgång, särkilt i trånga fjordar och sund där vi oftast
hade motström och var tvungna att ta till motorn för att överhuvud
taget kunna ta oss fram. Väderleksrpporterna hotade ständigt med
kuling från öster och tjocka. En gång var det väl kuling och det
var när vi passerade Fruholmens fyr. Det visade sig inte finnas
särskilt många segelbåtar på dessa breddgrader, men vi såg några
få tryggt förtöjda i städernas hamnar. Vi såg sammanlagt tre
stycken under gång ingen av dem under segel. En av dessa förde
fransk flagg. I Alta fanns dock intresse för att köpa
segelbåtsskrov. I Tufjord fanns en tysk segelbåt förtöjd vid boj.
Dess ägare hade seglat från Tyskland till Spetsbergen och sedan
till Tufjord, där de lämnat båten tillfälligt för att fara hem för
att arbeta några veckor. De flesta båtarna var motorbåtar och de
oftast var de utrustade för fiske. Eftersom havet inte fryser till
under vintern, ligger båtarna i året runt.
Erik Strömbäck
Vånafjärden
erik.stromback@furu.kalix.se
|