En fiskarhustru berättar

Text: Ivar Malmstad

De breda isvägarna ut mot skärgården fascinerar mig, trots att jag färdats på dom otaliga gånger genom åren. Ibland går tankarna till skidturer i min ungdom ut mot skärgården. Då kunde jag möta öbor på den oplogade isen, nedkrupna under fårfällar i släden manande på sin nordsvensk på väg till eller från fastlandet. I dag åker öborna bil eller skoter mellan öarna och fastlandet. Tiderna förändras.

- Inte har jag något särskilt att berätta om, tycker Olga Backman när jag kontaktar henne för en pratstund om hennes liv på Hindersön.
Olga är i dag sjuttioåtta år och änka efter fiskaren Erik Backman. Olga bor fortfarande kvar i hemmet på det som kallas Skatan på Hindersön.

- Jag är född på Hindersön. Mina föräldrar var Hjalmar och Maria Östling. Pappa var fiskare och vi var fyra syskon, alla flickor, och jag var den yngste. Som alla andra fiskare på ön hade vi ett par kor och några får.
- Det jag särskilt minns med glädje från barndomen är när hela familjen i början av sommaren flyttade ut till fiskestugan på Dödmanören på Saxskär för att komma närmare bra fiskevatten. För oss barn var det en härlig tid. De två korna fick åka i en stor släpbåt som pappa hade. Vi fiskade strömming och lax och senare på hösten var det framförallt sikfiske som gällde på den tiden. När vi blev lite äldre fick vi hjälpa till med lieslåttern på myrarna och efter stränderna och även delta i fisket.
- I augusti när det var dags för skolan flyttade vi in till Hindersön. Skola har funnits på ön i alla tider fram till 1960 och där gick jag sex år.
- Kan du tänka dig att vi var 24 barn i skolan på den tiden. Lärarinnan var från Ale och hette Gerda Lundström. Fortsättningsskolan gick jag i Gammelstad och vet du att vintertid, när helgen kom, åkte vi med bussen till Hertsölandet och därifrån på skidor ut till Hindersön om vädret tillät. Jag var då i fjortonårsåldern.

- Min pappa avled 1958 och min mamma bodde kvar i hemmet, men med tiden fick hon svårt att klara sig ensam vintertid och bodde då hos mig och Erik under att antal vintrar. Sista åren av sitt liv bodde hon på Sundsgården. Hon avled 1977.
- 1944 gifte jag mig med Erik Backman, också från Hindersön, och vi flyttade in i det här huset som Erik byggt färdigt. Vi fick med tiden två barn, Anders och Gunnar. Gunnar skaffade sig en yrkesutbildning i stan och anställdes vid SSAB medan Anders fiskade tillsammans med sin far.
Svärfar och svärmor som hade ladugård med några kor bodde alldeles intill och även Eriks bröder Helmer och Helge. Korna försåg oss alla med mjölk och så länge svärföräldrarna orkade skötte dom om ladugården. När deras krafter tog slut skötte jag och Helmers fru Frida ladugården en månad var. Det var handmjölkning som gällde.
- Det var självhushållningens tid. Av mjölken kärnade vi smör och ibland hade vi en kalv under sommaren som slaktades till hösten, men det gick alltid att få tag på en slakt i byn och fisk hade vi förstås alltid. Vi åt mycket fisk och det gör jag fortfarande. Man blir så behagligt mätt av fisk. Före frysboxarnas intåg saltade vi in fisk men vi hade förstås alltid färsk fisk också.

- Vi bakade tunnbröd några gånger per år i bakugnen som svärfar hade. Gammalt tillbaka fanns affär i byn där man kunde köpa basvaror och fanns en vara inte hemma så tog handlarn hem från stan.
- 1952 fick vi ström till ön och livet blev genast mycket lättare. Vi installerade elspis, kyl och frys. Vi slapp besväret med fotogenlampor och karbidlampor, ja det var mycket som förändrades till det bättre.
- Jag brukar ofta tänka på mina föräldrar och svärföräldrar och generationerna före hur dom hade det. Kvinnorna hade verkligen ett slitsamt liv före elströmmen. Jag upplevde ju det själv i yngre dagar. Tänk dig bara att tvätta. Då var det gnuggtvätt som gällde och karlarnas arbete med fisket medförde mycket tvätt för att inte tala om när dom kommit hem efter flera veckors säljakt ute på Bottenviken.
- Före 1946, då vi borrade en brunn som gav väldigt fint vatten, använde vi sjövatten till nästan allt. Den grävda brunnen hade dåligt vatten. Sjövattnet var inget vidare att tvätta med, det är ju bräckt. Men på den tiden var vattnet i viken så klart och fint.
- Vi har alltid samarbetat bra hos Backmans och det är klart att det har underlättat för oss fruar. Vi behövde inte delta i fisket utan det skötte bröderna om. Vi räfsade och jobbade med höbärgningen men karlarna skötte om det tyngre jobbet att slå med lie.

Olga tystnar en stund och försjunker i minnen.
Så lyser hon upp.
- Tiden på Kluntarna under sommarmånaderna tyckte jag om. I maj, på den sista vårisen, sparkade karlarna ut till Kluntarna för att förbereda för sommarens fiske. Det var strömmingsskötar och laxryssjor som skulle lagas och krabbas (förses med sänken av sten). Gammalt tillbaka på bomullsgarnens tid skulle garnen ibland impregneras med tjära. Där fanns båtar som skulle iordningställas och kanske bryggor och sjöbodar som isen farit illa med skulle repareras. Vi fruar var kvar på Hindersön med barnen och skötte ladugården och djuren och förberedde flytten ut till Kluntarna.
- I juni då isarna försvunnit, värmen kommit och betet på ön vuxit upp kom karlarna tillbaka och hämtade oss och korna. På den tiden svärfar och svärmor var aktiva var dom också med. Vi hade två båtar och vi tog en ko i varje båt med ut till Kluntarna.
- Vet du att jag tror tom att korna längtade ut, skrattar Olga. Vid tiden för flytten stod dom ofta vid stranden och tittade och vädrade ut mot havet. Det var samma i slutet av augusti när det var dags att flytta tillbaka. Då var betet dåligt och dom betedde sig på samma sätt då. Dom ville hem.

På senare tid när vi slutat med kor året runt köpte vi en "sommarko" för att ha på Kluntarna under sommaren och sålde den sedan på hösten. Vi har alltid haft fjällkor här ute, för dom var inte så krävande på betet som är magert ute i skärgården. Dom mjölkade inte så mycket, men var trevliga att ha och förtjusta i människor.
- Vi har alltid trivts väldigt bra där ute. Där var liv och rörelse för stugfolket hade flyttat ut och det var båtar som kom och gick. Vi fruar skötte om mjölkningen och de vanliga hushållsarbetet, men nog hände det att vi satt och lagade nät också.
- Bröderna och sönerna turades om att köra fisken in till Lövskär vid femtiden på morgonen där fiskbilen väntade. Före kylhusets tillkomst i Lövskär var det viktigt att utnyttja de svala kvälls och nattimmarna för att vittja ryssjor och sköt och karlarna fick inte någon sömn förrän man återvänt från Lövskär på morgontimmarna.
- Vid slåttertid var karlarna tvungna att åka in till Hindersön en vecka för slåtterarbete. Vi fruar turades om att åka med ett år var för att hushålla. Dom hade fortfarande kvar sina sköt och ryssjor i vattnet så det blev en hel del åkande mellan de båda öarna under den veckan.
- Jag och sonen Anders och även Helge och Asta tillbringar fortfarande några veckor under somrarna i våra stugor på kluntarna. Helge är den ende av bröderna som lever och är pensionär sedan länge. Numera husbehovsfiskar och småpysslar vi bara under veckorna ute på Kluntarna och njuter av sommaren som vanliga stugägare

- Under säljakten var det en orolig tid för oss som var kvar på ön. Tiden innan karlarna for ut på sälisen var hektisk även för oss fruar. Vi såg till att dom fick med sig mat och kläder för ombyte, hygienartiklar, husgeråd mm. Det gällde att planera ordentligt och framförallt inte glömma något. På den tiden fanns inga möjligheter för dom att få kontakt med oss. Vi skickade med tunnbröd, limpor, mjölk, torrmjölk, fil, köttbullar, stekt fläsk och kött, smör, konserver, mm. Dom åt också sälkött, framförallt köttet från sälungar.
- Jag brukade skicka med en rulltårta som dom fick festa på där ute när Erik hade namnsdag den 18 maj. När det var dags för avfärd kom hela byn och tog adjö när dom drog iväg utåt havs med följekarlarnas hästar som drog sälbåten med julle och all utrustning på slädar. Man körde så långt ut mot drivisen man vågade och där lämnades säljägarna. Det var med blandade känslor man såg karlarna dra iväg utåt havet.
- Nog var det en orolig tid. När det stormade och var dåligt väder gick förstås tankarna till karlarna där ute på isarna och man undrade hur dom hade det.
- Desto roligare var det när jägarna i slutet av maj anmälde sin hemkomst med saluter utanför Småskär. Hela byn samlades för att välkomna säljägarna när dom svarta i ansiktet av vårsolen stävade in mot land. Det hände ett år att Erik blev sjuk där ute. Han fick någon infektion i kroppen och hade magrat ordentligt när han kom hem. Gud ske lov hände aldrig någon olycka. Backmännen hade alltid stor respekt för naturen och tog aldrig onödiga risker utan anpassade sig efter naturens villkor.

- Lönsamheten med säljakt minskade när moderna syntetiska impregneringsmedel, oljor och klädesplagg efter kriget började ersätta produkterna från sälen. Eriks sista säljakt var 1949.
- Vänta ska du få se, säger Olga och försvinner in i rummet och kommer tillbaka med en batteriradio och en pärm. Den här batteriradion köpte Erik av Frits Olsson 1946 och den har varit med på sälisen och på kluntarna i alla år och jag tar med den än idag när jag åker ut till kluntarna på somrarna.
- Pärmen innehåller prydligt skrivna och inplastade kopior av en dagbok som Knut Nilsson, en jaktkamrat från Hindersön, skrev 1932 under en gemensam säljakt. Erik fick den som födelsedagspresent när han fyllde 85 år och den presenten gladde honom mycket.
- Under vinterfisket fick man också vara orolig för karlarna när isarna var dåliga. Det hände en gång att isen bröt upp och arken dom hade ute på Espfjärden drev iväg på ett isflak. I arken hade dom en del utrustning som man inte ville förlora men med hjälp av lotsbåten fick dom den tillbaka.
- Ibland när karlarna kom hem på kvällen efter en lång dag ute på fjärdarna och var trötta och frusna kunde dom säga "är det -25 i morgon stannar vi hemma", men nog for dom iväg på morgonen i alla fall om än det var kallare, skrattar Olga.

- I slutet av sextiotalet började vi med trålfiske efter löja. De första båtarna var små och likaså trålarna. Bröderna trålade tillsammans med vår son Anders och Helmers son Per-Arne.
Fångsterna av löja blev större och under en månad under löjtiden hade vi fullt upp med att klämma löjrom och behandla den för försäljning. Det var faktiskt trevligt och mysigt att sitta i sjöboden med släkt och vänner som kommit för att hjälpa till.
- När fäderna slutat med fisket fortsatte sönerna med trålningen men tyvärr avled Per-Arne 1990 så Anders blev utan kompanjon.
- Anders är den fjärde generationen av fiskarsläkten Backman på Hindersön och kanske den siste som fiskat.

Det hårda slitsamma livet som fiskarhustru har sannerligen inte knäckt Olga, som fortfarande har glimten i ögat och är snar till skratt.
- Vi träffades varje lördagskväll under alla år vid en kopp kaffe och planerade lite inför kommande vecka, eller bara umgicks.
Hon tycker sig ha haft ett bra liv och har alltid trivts med livet på ön och det har inte minst det fina samarbetet mellan Backmännens familjer bidragit till.
- Nä, nu har vi pratat nog, säger Olga resolut, nu är det dags för kaffe. På bordet dukas fram hembakta läckerheter och jag låter mig väl smaka.

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön