Sommaren 1934:
På kryssning i Norra Ishavet


Fångstfartyg i Norra Ishavet. Foto förf..

Tre ting bli ofta en gammal ishavsmans vinst av ett helt livs slit och släp: gikt, reumatism och fattigdom. Ishavsfångsten kan ge rikt utbyte om lyckan är huld, men vanligen lämnar den inte mer än att dess utövare nätt och jämt klara livhanken. Och i alla fall - trots alla mödor, trots farorna, trots den klena utkomsten, växlar en ishavsman sällan yrke.

Norsk Polarklubb sände i fjol ut en fråga till "ishavsbitna" om anledningen till att de arktiska trakterna öva en sådan dragningskraft på den som börjat intressera sig för dem. Svaren blevo mycket skiftande och stämde överens i kanske bara en punkt: man kunde inte säkert säga vad det är som verkar så attraherande. Endast ett är i det fallet säkert - Ishavet släpper inte den som kommit inom dess sfär. När våren kommer är den gamle fångstmannen glad om han kan få gå ombord för att återvända upp till isens värld. Fjolårets besvikelser och möjligen en föresats att aldrig mer resa norr­över glömmer han gärna…………

Vi ligga vid utrustningskajen i Nordhamna i Tromsö. Om några timmar skola vi anträda färden upp mot fjärran farvatten. Alla förnödenheter ha förts ombord - olja, sötvatten, proviant, vapen, ammunition, dynamit och mångahanda andra ting, varom utrustningslistorna berätta. Bland packisen fin­nas inga butiker - det är roligare att ha med lite för mycket dit upp än att där finna att man glömt tändstickor och tvål hemma. Tullen har varit ombord och förseglat ett par skåp, där det finns tobak, öl och kanske en liten putäll Løitens eller Long John. ("Avgiftsfritt øl for Ishavsfarere", annonserar ett bryggeri i Tromsö. Så alldeles avgiftsfritt är det läskande mjödet inte, men om man köper för förtäring utanför territorialgränsen undgås åtminstone, liksom för tobak och sprit, den dryga accisen.)

- Om några timmar skola vi stäva ut genom Langsund, ut mot en lockande mörkblå yta, med kurs nord en halv ost. Vi vänta bara på att skepparn skall komma, mannen förutan vilken ett fartyg aldrig är riktigt sjövärdigt. Nu kommer han, och nu händer det - nu får jag en lektion i vad det vill säga att ha ishavsfebern brännande i ådrorna. Med skepparn följer en man, en gammal man. Hans grå skägg stryker mot kavajen när han vänder på huvudet. Han lutar sig tungt mot en käpp. Han säger inte mycket, men av de få orden framgår att han gärna hade velat följa med. Nu önskar han i varje fall "go tur" och "go fangst", en lycklig resa och ett gott utbyte av den. Senare berättar skepparen att mannen är en gammal ishavsfarare. Gikten har gjort honom till invalid - han har uträttat vad han kan på Ishavet - men när han ser en båt segla "dit opp" gripes han av en intensiv lust att följa med. Gärna ville han uträtta de sämsta sysslorna ombord bara han än en gång finge känna däcket röra sig under fötterna, än en gång finge skåda in över isvidderna... Han förbiser att hans sjukdom gjort honom till en förbrukad man för detta påfrestande liv.

- Men aldrig skall jag glömma blicken i den gamles tårade ögon, när han såg oss glida bort från kajen.

Omkring 20 februari gå fångstskutorna ut på årets första expedition, den som plägar ge det största utbytet. Vid månadsskiftet februari-mars kastar sälen, och det är de veckogamla ungarna som äro begärliga. För denna fångst finnas två områden: Vesterisen och Vita havet. "Vesterisen" är iskanten mellan Island, Grönland och Spetsbergen, Det är internationellt farvatten och där fångar var och en hur och när han vill. I Vita havet däremot blir det ingen jakt utan tillstånd från sovjetmyndigheterna. Licenser pläga utfärdas för ett begränsat antal fartyg, som för rätten att ligga på ryskt område för säsongen fr. o. m. 1 mars måste betala mellan 10 och 11 dollars per nettoton.

Fångstfartygen ha vanligen en dräktighet om 15-50 ton. Några båtar nå upp till 150 ton, och åtskilliga mäta inte mer än fem å sex. Så gott som all säl- och björnfångst bedrives vid iskanten eller inne i isfälten. Från fartyget självt eller - helst - från fångstbåtarna ("livbåtarna") jagas sälarna. Under vinterfångsten, i mars och april, är det i första hand de nyfödda ungarna som eftertraktas. Det vuxna djuret är ju svart, grått eller brunt; grönlandssälens unge är vid födsleln helt vit och liknar nästan ett ullgarnsnystan, klappmytens unge däremot har blå päls. Båda arterna ge ett ypperligt skinn: priset hart i år varit över 20 kr. per styck. Har man då en last på sådär en 10,000 skinn, så kan resan sägas ha varit en prima affär.


Fångstbåt. Foto förf.

Den vuxna sälen skjutes - vanligaste skjutvapnet på Ishavet är det norska armsgeväret, till vilket nyttjas dumdum kulor - men ungens skinn tål inte vid den skadegörelse, som en kula åstadkommer, och därför klubbas den.

Risken för att ungen skall undkomma sin förföljare är inte stor, enär den helt unga sälen inte kan simma utan drunknar om han, faller i vattnet och inte blir hjälpt upp ur det. Skinnet med dess i regel bara ett par centimeter tjocka späcklager dras av och hopbuntade föras de blivande pälsverken ombord.

Båten rullar fruktansvärt. I dag är sjätte dagen som vi haft duk på bordet under måltiderna. Sambandet mellan sjöhävning och dukning kan synas lite lösligt men är i själva verket starkt logiskt. Det finns nämligen större nöjen än att söka hålla kvar en fylld mugg med kaffe, brödskivor, kniv och gaffel och smör på ett bord, som oroligt kastar sig av och an, allt under det man själv försöker överlista den sopp­tallrik, man håller i ena handen. En våt duk underlättar i på­fallande grad balanseringsakten.


T. v. typisk ishavsskeppare. T. h. Jens Olsen,
veteran från isen, mästerskytt och filmare. Foto förf.

Jag ligger på min bänk (kojplatserna räckte inte till) och inbillar mig att jag skall sova middag. Norrmännen hålla också här fast vid den goda seden att slumra en timme efter dagens huvudmål. Den vakt jag tillhör träder inte till förrän 1 afton kl. 8, så vi ha god tid. Det är bara sömnen som låter vänta på sig. Än står jag på huvudet, än vilar jag på fötterna. Kläder som hänga på krokar än peka i en allt större vinkel ut från väggen, till dess vinkeln mäter sina modiga 45 grader, an nalkas väggen på nytt och smälla mot den. Gott då om fickuret är på en lugnare plats. Och tur att man inte har vad som kallas anlag för sjösjuka. Med en dylik tillgång skulle en sån här färd bli till ett inferno.

Ett ishavsfartyg skall framför allt ägna sig för gång i is. Härav följer bl. a. att bottnen bygges rund för att underlätta att båten pressas upp vid isskruvning. På ett par meter brett bälte runt fartyget ligger utanpå bordläggningen "ishuden", ett lager tjocka plankor av ek eller, vanligare, greenhart, ett mycket hårt amerikanskt träslag. Utan denna ishud skulle båtens sidor snart vara sönderskurna av isen - de äro näm­ligen av trä. Fångstfartygen göras aldrig av järn utan alltid av trä, som är mer elastiskt och tätar bättre. Bogen är för­stärkt med tjocka järnskenor. Fångstbåtarna göras ofta till främre hälften av ek och aktertill av mjukare (och billigare) trä. De äro alltid kravellbyggda, för att hålla bättre mot isen. Anmärkningsvärt är att klykor för årorna alltid saknas. I stället användas årtullar runt vilka läggas ringar av tåg­virke för att hålla äran på dess plats. En fördel med denna anordning är att man kan släppa årorna, t. ex. för att springa upp på ett isflak eller på en strand, utan att de glida ned i vattnet och anträda sin egen expedition. Men man rosar arrangemanget ganska måttligt om repringen eller pinnen brister under rodd i hård motvind.

En morgon vaknar jag vid att det är så stilla. Båten går lugnt och jämnt, utan rullningar, och motorn arbetar taktfast och säkert som ett starkt hjärta. Jag drar på mig stövlarna och tröjan och spänner om mig läderremmen med den i alla väder oumbärliga kniven - och så är jag klädd. På Ishavet är det så enkelt, ofta nog åtminstone. Inga överflödiga ceremonier i toalettväg. Man har för det första så mycket vikti­gare saker att tänka på. Det är förunderligt hur många i "civilisationen" ofrånkomliga vanor som här visa sig vara högst umbärliga.

Vi äro uppe under iskanten, därav den lugna sjön. Nordan står sig eljes, men den mister;sin kraft och vågorna bindas av isfältet, som sträcker sig föröver så långt ögat når. Himlen är ljusare över isen genom reflexen - det är isblinken, isnavigatörens kompass. Om en stund pressa vi oss in mellan två stora flak. Mellan­rummet är inte större än att båtens båda sidor skrapa mot flakens kanter.

- Hart höjre!

Det är skepparns röst från tunnan 15 meter över däck i stormasten. Där uppe står han alltid under gång i is eller då han vill spana efter fångstmöjligheter. Från denna plats dirigerar han nu fartyget genom att ropa sin order till rorgängaren på bryggan, eller, som norrmännen säga, broen. Ett tålamodsprövande piruetterande börjar. Kursen blir allt annat än linjalrak och skulle aldrig godkännas på ett hyfsat hav. Men framåt komma vi, ända till dess vi nått vårt mål - sälplatserna, fångstfältet.

Tunnan i masten är ingen ny uppfinning. Den är signifikativ för fångstfartygen och infördes på Ishavet av den även som upptäcktsresande bekante skepparen Scoresby. Den är lika oumbärlig som motorn numera är. Man kommer upp i tunnan på stegar och lejdare, och där uppe finner man att hela inredningen består av en stor tubkikare. Det är s. a. s. ganska svalt här uppe, och en dragig vinterdag är det ingen sinekur att stå fyra-fem timmar i den trånga tunnan.

Under gång är dygnet uppdelat i fyra vakter. Styrbords män - skepparn, maskinisten och en däckskarl - ha törn 8-14 och 20-2; babordsvakten har övriga tider och består av styrman-harpunerarn, biträdande "körarn" och en däcksman.

Frukost serveras 1/2 8, middag kl. 14 och kvällsmat 19,30. Men det finns, om man så vill, ett fullkomligt obegränsat antal större eller mindre mellanmål, som var och en får ordna själv l kabyssen, " byssan" som vi säga ombord. Där står kaffe­pannan alltid på spisen, och nattetid åligger det däcksman att tillse att elden inte slocknar under den. Det konsumeras ko­piösa mängder kaffe på detta hav, där man ständigt har vårdat uttryckt, god aptit och där det inte är sällsynt att varje man till middag sätter i sig en hel gås.

Byssan är centrum. Dit dras alla. Där är det alltid varmt och skönt om man är genomfrusen eller våt. Där vankas alltid något att äta eller dricka, och håller man sig väl med kocken (som inom parentes har den längsta arbets­tiden ombord) så kan det hända att han en lördagskväll upp­låter sitt diminutiva kök till badrum. Ty trots allt har det sin tjusning att få tvaga sig någon gång.

Ankaret går. Vi äro i Longyearbyen, "huvudstaden" på Spetsbergen. En lång seglats är snart slut. Vi ha varit långt in i polarisen och ha i fem dygn legat uppskruvade i packisbältet vid Sjuöarna norr om Nordostlandet. Vi ha smakat storm i skilda former men också stiltjens sötma. Med fångsten hade det kanske kunnat vara bättre: det har varit för varmt, säger sakkunskapen. Temperaturen ständigt plus 1 till 5 å 6 gr. C., en i och för sig härlig sak.


San är Arktis är så torr, att kött enbart förvaras i riggen. hunger härligt björnkött. Vid regn spännes ett kött­I över. Foto förf.

Nu börjar det lida mot hösten och det är tid att tänka på hemfärd. Under mer än en månad ha vi varit helt isolerade från världen, och det är därför med ett visst pikanteri och inte utan Intresse vi på radiostationen läsa igenom pressbulle­tinerna.

Två gånger hade båten (kalla inte ett ishavsfartyg för skøite) kunnat bli vrak. Antag att strömmen fört isen vid Sjuöarna vida upp mot land och vi hade suttit där utan att kunna till eller ifrån. Vid ett annat tillfälle råkade vi utanför Kings Bay ut för en lokal orkan, som slet förmastens bom och slungade den mot stagen så att de sletos av som sytråd och togo med sig en god bit av bordläggningen på babords sida.
Vinden kom utan ringaste förebud, en fallvind från Quade Hook Tunnor och fat och mycket annat var osurrat och sköljdes fram och tillbaka på däck, där det var livsfarligt att arbeta. Att det hela avlöpte väl var nog inte bara skicklighet. A narrow escape.

Och nu ska vi söderut, hemåt. Bara vinden ville bli något­sånär konstant så att vi finge hissa segel! Trots råoljemotorns alla förtjänster - numera går här ingen båt utan motor eller ångmaskin - är det välgörande att få segla. Vilken musik kan vara ljuvligare än det sakta gnisslet från masternas fästen under däck! Men man får ha rimliga anspråk. Ström på upptill 2 å 3 knops fart, dubbla dyningar och oroliga vindar skola nog sörja för att motorn nödgas visa sin överlägsenhet.

Och så stampa vi nedåt ordnade nejder, där man dagligen tvättar och rakar sig och går omkring i pressade men obekväma kläder samt längtar tillbaka till farvatten, över vilka inga sjökort finnas.

Arvid Moberg.
1934.

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön