Från LSS årsbok 1934:
Min första seglats med 30-an Saga


Bilden visar B. Mosbergs "Perhaps" på Gråsjälfjärden.

Våren 1916 blev undertecknad den lycklige ägaren till 30 kvm. skärgårdskryssaren Saga. Saga var en synnerligen välbyggd båt. Ritad av Salander. Det gör mig ont in i själen att se den båten nu ligga som vrak vid Luleå Ångsåg. Om hon underhållits, skulle Saga den dag i dag är varit i fullt användbart för att icke säga utmärkt skick.

På grund av att mitt arbete sommaren 1916 skulle bedrivas i skogarna i Piteå socken, hade jag beslutat att under sommaren stationera min familj i Jävre, varigenom jag själv kunde n tillfälle att under söndagarna idka min älsklingssport - segling.

Då mitt arbete ej tillät mig att själv ombestyra flyttningen till Jävre, beordrades min hustru ordna med denna samt taga Saga på släp efter "Kurir" till Piteå, där jag skulle möta. Maningen var, att vi alla därifrån skulle segla runt Bondön Ull Jävre, men som den dagen - någon vecka före midsommar - blåste en hård nordost, fick familjen taga hästskjuts till Jävre, och jag skulle ensam segla Saga runt.

På grund av den hårda vinden och den grunduppfyllda norra farleden vid Piteå blev jag tveksam, och då en fiskare, som jag interpellerade i saken, vågade hålla. 100 mot 1 på att jag skulle köra på grund, fann jag rådligast att söka taga mig genom strömkanalen till Piteå södra fjärd. För att komma under de tvenne broarna, måste jag rigga av, vilket visade sig vara ett rätt så benigt företag på ensam hand. Jag anropade därför en man, som spankulerade efter kanalstranden, om han hade tid och lust att hjälpa till. - Jo vars, gärna det. Inom någon timme låg Saga åter påriggad vid Piteå stads södra kaj. Innan seglatsen började måste jag upp i sta'n och få mig litet till livs, varunder min medhjälpare, som omtalat att han var sjöman, skulle splitsa i ett par nya fall. Då jag kom tillbaka, var allt klart. Seglen sattes och jag kastade loss.

Vid avskedsvinkningen till min medhjälpare lade jag märke till den längtansfulla blick han sände efter oss - ja väl närmast Saga. Vill Ni kanske bli med? Ja, vad han ville! Han var för närvarande utan sysselsättning och skulle ingenting högre önska än att få följa med på enseglats. Som han ännu inte ätit middag och jag ej hade tid att vänta, fick han kila upp i staden efter 1/2 dussin pilsner och några smörgåsar. Jag lovade att på kvällen skjutsa honom tillbaka från Jävre på min motorcykel.

- - Nu ringde d:r Ulander och bjöd på bridge. Hur i herrans namn skall jag få den här skepparhistorien färdig i tid? Jag får sätta till alla klutar! - -

För dessa basade vi iväg genom Piteå södra fjärd, genom Pitholmssundet och ut på Pitholms yttre fjärd. Nordosten var ännu kraftig. Sjön gick ganska grov och Saga med sitt platta förskepp dunkade då och då rätt kraftigt 'i sjöarna, ehuru hon i stort sett gick mjukt och bra. Jag var belåten med mitt nyförvärv.

Min vän sjömannen fick nöjet sitta till rors, medan jag själv satt och njöt av livet och hörde på hans saftiga skepparhistorier. Ehuru ännu ung - jag vill minnas endast 24 år - hade han varit mycket på sjön och var naturaliserad engelsman. Som sådan väntade han kallelse när som helst att inställa sig till krigstjänstgöring i engelska flottan.

Som vi sutto och språkade och tärde vår pilsner och våra smörgåsar samt njöto i fulla drag av seglatsen, kom jag att kasta en blick på lä reling, som syntes mig ligga väl djupt. Vad nu? Saga krängde ju dock ej mera nu än tidigare. Jag reste mig upp i sittbrunnen och tog en överblick av läget. Båten låg för djupt. Här måste vara något på tok. Jag sköt i en fart upp ruffluckan, och mycket riktigt - båten var halv med vatten. - Saga var ganska fullastad med linne, köksattiralj, en massa papper från min expedition m. m. Allt hade råkat i drift i slagvattnet. Läget föreföll kritiskt. Vi voro på höjden av Renöra c:a 3 km. från land, d. v. s. ungefär mitt på Pitholms yttre fjärd. Min tro var, att Saga vid någon av sina klappningar i sjön slagit mot en surstock, s. k. dykare, och slagit hål i något bord. Att med så mycket vatten Inombords - väl 1/2 meter över durken - kunna hitta hålet, var dock otänkbart. Frågan var: Hur fort sjönk hon? Sannolikt skulle Saga snart gå till botten. Vi vände genast mot land, alltså undan vinden. Då Saga därvid dök ned i en vågdal, gick inombordsvattnet förut. Saga dök, så att vattnet gick upp på halva rufftaket och aktern höjde sig nära 1/2 meter Over vattnet. Vi kröpo båda ut på häcken, jag med slidkniven mellan tänderna för att kvickt kunna kapa fånglinan till jollen, då saga dök ned till abborrarna. Då vågen i båten gick tillbaka och genom vår tyngd, började emellertid förskeppet att höja sig, vattnet forsade av däcket, och sedan Saga fått fart höll hon sig uppe. Jag gav akt på om vattnet skulle stiga i båten, men det gjorde det i alla händelser inte i hastigare tempo, varför vi började hoppas att nå land. För att late Saga skulle slås sönder mot stenstranden satte vi kurs på in sandremsa på stranden. sedan det visat sig att faran för Att sjunka inte var överhängande, tog jag till pumpen, men utter några drag så - tjopp; en kringflytande handduk eller vad det nu var hade sugits fast kring silen och pumpen blev Oanvändbar.

Vi nalkades raskt stranden. Innan denna nåddes fingo vi syn på den lilla holmen Renöra, varför min vän sjömannen föreslog, att vi skulle söka oss i lä där. Ja, försök. Men vi voro redan för nära land. Då vi skulle dubblera en stenudde högg kölen i. Rodret kastades ögonblickligen om och vi basade fram mot sanden. Så togo vi törn, nästa sjö förde oss 20 meter längre in och så stodo vi fast. Läget var ju inte precis bra, men det kändes i alla fall skönt att åter känna "fast mark" under fötterna. I sanden var ingen risk för att Saga skulle slås sönder. Nu gällde det dock att åter komma flott. En längre tågända fästes skyndsamt i draggen, som roddes ut så långt linan räckte, varefter Saga vändes med föreas mot sjöarna. Nå, nu ansågo vi oss för herrar på täppan igen. Saga länsades med en pyts och inom kort låg hon flott. Men man skall ej ropa hej, förrän man är över bäcken! Då vi grepo ett kraftigt tag i fånglinan för att hala oss ut ett stycke, innan vi satte seglen, sprang fånglinan av. Inom några ögonblick voro vi åter på sanden, stöddigt fast. Nu var det värre. Att kasta ut flyttsakerna kunde icke komma ifråga och båten föreföll tät trots allt vatten, som tidigare kommit in - men mera härom sedan.

Jag föreslog nu, att vi skulle taga jollen och ro i land samt ringa till Piteå efter en mindre bogserbåt, men det ville inte min seglarkamrat. - Vi hoppar i och skjuter ut henne! - Det orka vi inte och förresten är det för kallt än i vattnet. - A skräp, inte ger vi oss! - Nå, vill Ni, så må det vara hänt. Vi togo av oss rock och väst, men behöllo övriga kläder på för att inte få allt för många blåmärken. Så hoppade vi i. Brrr, vad det var kallt. Vattnet gick oss nära under armarna. Med förenade ansträngningar vände vi så saga med stäven mot sjöarna och tog i. Verkligen'. För varje sjö, som rullade in lyckades vi få fram henne en fot. Inom kort vara Saga åter på flott vatten, men då nådde oss vattnet till axlarna. Jag kröp nu upp på däck, medan min kamrat höll båten mot sjön. Men det måste gå fort. Jag röck därför i en hast ut focken, som gick på rullvev, och beräknade att få styrfart, innan hon tog i botten igen. Men det lax inte. Inom några ögonblick hade sjöarna kastat henne på sanden igen.

Nå, nu voro vi "varma i kläderna", i spat igen och samma arbetsamma manöver utfördes. Min kamrat, som av Sagas guppande akterspegel fått sig ett slag på käken, så att han var halvt vimmelkantig och därtill ganska trött, fick nu hasa sig upp för att sätta storseglet, medan jag höll båten mot sjön. Manövern lyckades! Saga sköt god fart, och nu gällde det för mig att komma ombord. Men detta var lättare sagt än gjort. Min kamrat måste sköta segel och roder och själv släpade jag efter med händerna om ledvagnen. Ballongbyxorna föreföllo mig rymma en ton vatten i vardera byxbenet, och jag släpade väl med en kilometer minst i den gropiga sjön, innan jag äntligen var ombord.

Vid den undersökning, som nu genast företogs för att få klarhet i, huru Saga kunnat få in så mycket vatten, kunde jag ej finna annat än att vattnet kommit in genom tvenne nåt på styrbordssidan ovan vattenlinjen. Borden hade gistnat under det Saga låg på svaj vid boj. Det föreföll otroligt, att så mycket vatten kunnat komma in på så kort tid genom endast tvenne smala springor, men då Saga nu med mindre pressning förblev läns, kunde anledningen ej vara någon annan. Följande söndag, då det blåste friskt, företog jag en provsegling och fann, att det är otroligt med vatten, som kan komma in genom även till synes täta nåt.

Sedan vi rundat Leskär och kommit ett stycke in på Jävrebukten, mojnade vinden alldeles ut och vi fingo ett slagregn, som jag knappast varit med om maken till.

Vid 3-tiden på morgonen var det tvenne ganska molokna seglare, som stävade in i Jävre hamn. På mitt kommando lämnade vi Saga drivande i hamnen för att fortast möjligt komma i land och få torra kläder och något varmt i oss. En fiskare befann sig lyckligtvis nere vid sjöbodarna och lovade ombestyra, att Saga blev förankrad. Sedan vi fått oss ett halvt dricksglas konjak var samt åtskilliga koppar hett kaffe, bar det bums till kojs.

Följande morgon vaknade vi sent, och då vi tittade ut var hela gårdsplanen och närgränsande lindon fullbelagda med segel, linnesaker och papper. Min hustru hade varit uppe i ottan och packat upp.

Då fick man veta, att man levde. Ett helt bak var spolierat. Limporna hade blivit dubbelt så stora i burkarna, som hotade att sprängas.
Men nu voro vi åter karska och även jag kände mig nu som en riktig sjöman.

Min seglarkamrat var vid strålande humör, hjälpte till att på sjömansvis linda upp sura och tilltrasslade garnhärvor, och då jag fram på middagen skjutsade honom in till Piteå utbrast han: "Det här är att leva livet! Först segla, se'n åka motorcykel (det var inte så vanligt på den tiden). 'Se'n skulle man få fara till lappmarken och jaga!"
Ja, det var en grabb med chokla' i.

I det förestående har jag skildrat seglingen till Jävre. Hemseglingen på hästen med Saga från Jävre till Luleå var dock etter värre, men det är en annan historia.

Författare: Carl Stenborg.

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön