Att segla i Adriatiska havet

Text: Bengt Johansson

I många tidningar har man en spalt där man redovisar vanliga människors åsikter, vad de tycker och tänker om olika företeelser etc. I en tidningsartikel frågade man folk hur de gör för att varva ned och återhämta sig. Mitt svar skulle ha varit kort och koncist: "Seglar i Medelhavet." En annan vanlig tidningsfråga fram på vårkanten är: "Vad ska du gör på semestern?" Det är mycket som triggar fram tankar om medelhavssegling. Vad betyder inte Väderlekstjänstens koncisa: "… och i Norra Norrland -15 till - 25 grader …"? Ja det är många tillfällen som får en att tänka på härliga seglingar i Medelhavet.

Med det som bakgrund fick jag lust att berätta lite om våra semesterseglingar under de senaste åren längs den kroatiska kusten och övärlden.

För oss, hustrun Gunilla och undertecknad, började det 1987. Vi hade hyrt en båt tillsammans med några andra LSS-are, Alice och Gunnar Stenlund samt Julia och Sten Marklund. Det var de första dagarna i oktober, vädret var vackert och vattnet varmt, allt kändes mycket bättre än vi hade haft det någon enda dag under sommarens seglingar. Vi sade oss att det är precis så här vi vill ha det under våra semestrar en tid framöver. En förutsättning måste dock vara en båt med goda seglingsegenskaper, charterbåten var en dålig seglare.

Väl hemkomna började vi planeringen. Vi sålde vår gamla båt och köpte en ny. Vi ville börja med en ny båt och valde en Diva 35. Valet var enhälligt, vi hade tittat på både den och systerbåten Diva 39 tidigare. Divan var en härlig seglare och gjorde god fart även i lätta vindar. Divan var dessutom lättseglad, man kunde segla henne ensam. Hon var rymlig och praktisk med tillräcklig ståhöjd. Vi tyckte dessutom att hon var snygg, till och med den breda öppna häcken.

Sommaren därpå gick färden till Medelhavet, vi seglade från Luleå till Travemunde i norra Tyskland, därefter gick vår båt på lastbil över Alperna till dåvarande jugoslaviska Portoroz, i nordligaste Adriatiska Havet. Jag och dottern Monika tog emot den i mitten av augusti. Själva ankomsten var en historia för sig. Vi hade flugit till Ljubljana via Belgrad. Till Ljubjana kom vi sent på kvällen och hade ca 20 mil kvar till Portoroz. Med på planet fanns en grupp äldre damer som var på en hälso- eller pensionärsresa till just Portoroz, de skulle fortsätta sin resa med en buss. Vi fick följa med damgruppen i bussen till deras hotell i Portoroz, sedan körde busschauffören oss vidare till marinan. Vid tvåtiden på natten klev vi av bussen framför marinans låsta grindar. Till marinavakten sade vi att vi skulle till Diva, det namn vi döpt båten till. Han letade noggrant i en stor bok där alla båtar i marinan fanns förtecknade. Han sökte på flera sidor och flera gången utan att hitta vår båt. Fram kom de tankar om båtstölder vi hade haft i Travemunde, där vi läst åtskilliga annonser om stulna flytetyg. Vi lämnade ju båten i en okänd utländsk hamn för att hämtas av en okänd båtfraktare och lastas av i en annan okänd hamn i ett ännu mera främmande land. Vi hade faktiskt tecknat en extra tysk försäkring för tranporten. Vakten hittade inte vår båt i listan, grinden var låst och han verkade inte intresserad av att hjälpa oss vidare. I det varma nattmörkret skymtade vi båtmaster, dit ville vi men kom inte längre. Plötsligt kom jag ihåg båtens svenska registreringsnummer och frågade efter det. Naturligtvis, man hade använt detta nummer när båten anmäldes in i marinan. Registreringsnumret var det sesam vi behövde - grinden svängdes upp. Vakten tog sin cykel, log för första gången mot oss, hjälpte till med bagaget och visade vägen fram till vår båt. Den låg i vattnet med masten liggande på däcket. Vi var framme och båten välbehållen. Så började vår första båtdag i egen båt på Medelhavet.

Efter mastning och övriga förberedelser seglade vi söderut, vår första hemmahamn skulle bli Marina Spinut i Split. Vi hade plats i en brygga som ett svenskt charterföretag hyrt. Allt vi passerade var nytt, allt vi passerade var spännande och allt vi passerade var vackert, det var verkligen en tid av upptäckter och nya erfarenheter. Lägg dessutom till att det alltid var varmt och vackert väder, att man till och med kunde kryssa utan kläder. Hemmavid kunde vi i stort bara segla fullt påklädda, bara vid något enstaka soligt tillfälle kunde man ta av sig på länsbogar eller när man ligger och driver utan vind. Nu var normalklädseln badbyxor från tidig morgon till sen kväll när vi var ute till sjöss. När det en gång regnade lärde vi oss att man inte behöver leta fram regnjackan, det går lika bra att ta av sig skjortan. Vi fann att det var viktigare att skydda sig mot solen än mot regnet. Fina vindar var det ofta, lätt vind från morgonen, tilltagande sjöbris under dagen för att sedan på kvällen dö ut. Ibland kunde det blåsa så pass mycket att vi fick ta in ett rev i storseglet fram på dagen. Vi lärde också in en bra dagsrytm: hyggligt tidig start, lunchankring med bad och kanske en tupplur, därefter någon timmes segling fram till närliggande marina eller hamn. Inte för långa dagsetapper, det är nära mellan öarna, det finns nästan alltid någon lämplig ankringsvik eller hamn i närheten. Det är bara att ta för sig, trakten bjuder alltid på något, segling är härligt.

Vårt seglingsområde sträcker sig från italienska Venedig i nord till grekiska Korintviken i syd även om vårt favoritområde är den dalmatiska skärgården. I området mellan Zadar och Korcula har vi tillbringat mycket tid och seglat många sjömil. Där finns flera nationalparker, ögruppen Kornati, vattenfallen i Krka m fl. De större öarna är befolkade, de har ett eget näringsliv med städer och byar, kommunikationer både på öarna och mellan, service o dyl som vi kan ta del av. Vi har gjort många upptäckter genom att ge oss ut på promenader från den hamn eller ankringsplats vi låg vid för tillfället. Kanske hittar vi en stig som går mellan höga stenmurar fram till en liten by där vi kan köpa en läskande dryck. Där kan vi sedan ta rast på ett vackert torg där tiden förefaller att ha stått stilla de senaste 50 åren. En annan gång får vi kanske bana oss väg genom taggiga snår för att komma till vad som förefaller vara den varmaste och torraste platsen som finns på den ön och där hitta en samling av fina björnbärssnår. Är det då fram på höstkanten är det bara att plocka mogna bär och ta med till båten.

På sådana vandringar kan man komma i samspråk med någon bybo. Det blir då ett internationellt samtal som förs med både händer och fötter och med en sagolik språkblandning. Bland dem som kommer och pratar är det ofta hemvändande gästarbetare från Tyskland eller något annat land i Europa eller från USA. Vid ett sådant tillfälle fick vi veta att öns Soltas Volkswagen, det är åsnan. Detta till trots har den ön, som så många andra, färjförbindelse med fastlandet och asfalterade vägar över i stort hela ön. Man kan också stöta på kroater som utvandrat till Sverige och är tillbaka på semester.

På många öar finns det olivlundar, att vandra i en olivlund är speciellt. Det är långt mellan olivträden och marken är väl beredd, varför det är lätt att gå. Sedan gammalt finns det pittoreska små stenhyddor till rast- och viloplats för dem som arbetat där. Att ta en rast i skuggan under ett olivträd på höstsidan är mycket vackert och rogivande. Oliverna har då hunnit bli gröna och är nästa mogna. Man skall dock inte tro att det går att äta dessa oliver, de är otroligt sura och torra. Munnen drar ihop sig och man får lust att spotta ut vad man har i munnen.

När man kommer seglande och närmar sig en ö känner man den starka pinjedoften och hör ljudet av chikadorna. Tillsammans med det turkosblå vattnet som sträcker sig längs stränderna ger det en stark känsla av verkligt skön sommar och total närvaro.

Sikten i vattnet och vattendjupet skiljer sig helt från vad vi var vana med hemifrån. Här uppe ser man ju bara dryga metern ner i vattnet och vattendjupet är ofta bara några meter. I Adriatiska Havet kan man se botten vid ca tio meters djup och det är nästan alltid djupare än tio meter. När man ser botten här hemma står man förmodligen redan på grund. Detta ställde till problem i början. Vi passerade ett sund första sommaren, det var mellan fem och tio meter djupt, vilket innebar att man såg botten. Efter kontroll i sjökortet fortsatte vi i mitten av sundet med utkik "förklädd" till solbadare på fördäcket. Att vi mötte båtar som kryssade i sundet gjorde oss inte mindre försiktiga.

Det medför också att det inte är i alla vikar man kan ankra, ofta är de för djupa. Man måste titta i sjökortet efter vikar som är markerade med blått. Det innebär att där är det under tio meter djupt. Om botten består av små lätta kalkstenar är det dåligt fäste för ankaret. Genom att lägga ankaret från aktern och dra in fören mot land med en lång lina ligger man någorlunda säkert, även om man får räkna med att ha ankarvakt om vinden ökar under natten. På många båtar ser man att dom har ett tungt ankare med lång kätting, det är säkert för att kunna lita mera på sitt ankare.

Mörkersegling var vi inte speciellt vana med, på grund av våra ljusa sommarnätter. Det medförde från början att vi planerade våra dagsetapper så att vi skulle vara i hamn i god tid före solnedgången. Vid den första angöringen av en hamn i mörker hade vi utkik i fören och gick med sakta fart in mot land. Det berodde på att vi läst i hamnbeskrivningen att det fanns en udde som stack långt ut från land och kunde vara farlig i mörker. Det visade sig efteråt att den udde som avsågs i hamnbeskrivningen hade vi passerat för länge sedan och långt utanför. Det var bara att gå in i hamnen och förtöja. Men vi var även fortsättningsvis försiktiga och såg till att vara i hamn medan solen var uppe så ofta vi bara kunde.

Att det är långt mellan fyrarna samt att de ofta är små och ljussvaga är bara en ytterligare bekräftelse på att vi befinner oss i lättnavigerade vatten. Många av fyrarna verkar vara bemannade, även sådana som ligger på en liten ö långt från allt annat. De är ofta byggda med ett bostadshus i direkt anslutning till fyren. Man kan ibland se en person vid fyren, eventuellt är det fyrvaktaren.

Att få sällskap av delfiner är alltid lika spännande. När dom är på rätt humör kan en flock komma och visa sina konster framför och under båten. De är verkligen graciösa simmare, helt överlägsna båten i sina rörelser i vattnet. En gång hade vi sällskap av en flock delfiner när vi kryssade över en fjärd i god vind. Vår lilla femåriga dotterdotter följde delfinerna när dom hoppade i vågorna. Vid varje krysslag försvann de tillfälligt, men när den lilla flickan ropade: "Delfiner, kom hit." dök dom upp igen och följde oss. Detta upprepades gång på gång, kanske delfinerna med sin intelligens upptäckt något som gjorde att dom gärna följde oss denna dag, kanske med anledning av barnet.

Vattentemperaturen är sådan att man kan bada hela sommaren och långt in på hösten. Den bästa badplatsen har man med sig - man badar från den egna båtens akter. Jag kommer fortfarande ihåg första gången vi badade, från aktern på båten tittade jag ner mot botten fem till tio meter ner. Vattnet var så klart att man såg varje detalj. Vattnet såg ut så tunt att jag undrade om man kunde flyta i det. Stränderna är ofta steniga och vassa, att bada från land fordrar oftast en allmän badplats. Dessutom kan det finnas sjöborrar på en del ställen, från den egna aktern behöver man inte utsätta sig för den risken. Med cyklop, snorkel och simfenor får man tillgång till en helt annan värld. Den fordrar ingen avancerad dykning, det räcker med att simma längs vattenytan för att betrakta vad som finns där nere. De vackra växterna av alla slag som böljar i takt med vågornas rörelser samt fiskar som lever helt oberoende av vad som händer ovan vattnet. Man behöver inte ligga i en vik för att bada, vattentemperaturen är ganska jämn. För yngre besättningsmedlemmar är det en upplevelse att bada där det är riktigt djupt, att t ex bada på 100 m djup.

När det gäller maten tar jag bara ett exempel: brödet. Jag undrar vad Socialstyrelsen skulle säga om timmesfärskt varmt bröd direkt från bagaren? Ljuvligt, det är vad jag säger. Eller hur det skulle gå för den svenska expedit som vägrar sälja gårdagens bröd med motiveringen att det är för gammalt.

Under de år som gått har utvecklingen av båtar och utrustning gått vidare. De båtar som utvecklas i slutet av 90-talet är bredare och högre för större rymlighet samt med större segelyta, mera lätthanterlig rigg och med bättre beslag för bättre och enklare segling. Vi hade också med egna och andras funderingar kommit fram till många önskemål om hur en båt för Medelhavet borde se ut för att fungera på bästa sätt. Detta tillsammans med att vi önskade finna några att dela glädjen och arbetet med egen båt i Medelhavet ledde till att vi sommaren 1999 tog hem vår Diva och sålde henne.

Sommaren 2002 var det dags för leverans av vår nya båt. Denna gång en Basic 37, Viking, som vi köpt tillsammans med Tord Gustafsson och hans hustru Lena. De var vana med Medelhavet efter att ha seglat med oss åtskilliga gånger. Tillsammans hade vi diskuterat fram en båt som skulle passa vårt gemensamma behov. På det lilla varvet Basic Marin kunde man ta hänsyn till våra önskemål, komma med många sakliga invändningar och förslag till ytterligare förbättringar och dessutom anpassa sin tillverkning för att det verkligen skulle bli den båt vi önskade. Under denna sommar har vi varit till många kända platser och många nya med vår nya båt. Vi har funnit att det är många flera som upptäckt Kroatien, det är ofta fullt i hamnar och marinor, man måste starta tidigt för att få plats. Hemmahamn för vår båt är nu Agana Marina i den lilla byn Marina, nära flygplatsen i Split, men ända ostört. Agana Marina är en mindre marina med personlig service. Det ligger redan några svenska båtar där och flera väntades in under hösten.

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön