En Östersjöfärd utan mål

Ombedd att i hast nedskriva några minnen från någon av de långseglingar i Östersjön, jag varit med om, erinrar jag mig särskilt en. Det var sommaren 1930, och färden gick företrädesvis i finska farvatten. Inte för att det nu hände så mycket just den gången, men denna långsegling har på ett särskilt sätt dröjt kvar i minnet, främst kanske beroende därpå, att den sommaren, som vi minnas, var den varmaste och vackraste på många år.

Det underligaste med 'den här seglingen var, att den inte hade något mål - vi skulle bara segla österut - och att vi själva inte skulle vara hemma på någon bestämd dag - det var på den tiden, man hade hela sommaren till semester. - Båten? Ja, det var en skonare på något över 200 m2 och därtill en båt, åt vilken man lugnt kunde anförtro sitt dyrbara liv, och med vilken man kunde segla så långt in i Finska viken som helst, höll jag på att skriva. Det verkligt stolta fartygets namn, Aloha, lär vara hawaiska eller något sådant och betyder "välkommen".

Vi startade från Furusund, tror jag, en dag, då en rätt hård kuling börjat ge med sig och länge dröjde det ej, förrän vi hade Söderarms fyr tvärs. Därifrån hade man endast att segla ett par timmar i viss kurs, så skulle man snart se tre berg på Åland, varvid man lämpligen höll på det mellersta och högsta, stod det i en segelbeskrivning, för att utan synnerligt besvär kunna angöra Kobba klintar eller inloppet till Mariehamn. Det lät ju så enkelt det där, men vi hade väl ej hunnit lämna Tjärvens fyr mer än en minut bakom oss, så dog vinden ut. Jag behöver väl inte beskriva, hur det känns att ligga i dyning så där och gunga, det känns likadant på alla båtar, möjligen något värre här, då vi ju hade en god uppsättning på fall o.d., som hade stora möjligheter att träffa masterna. De där "timmarna" gingo förstås och fler med dem och några berg väntade vi knappast att få se, då bogsprötet envisades att peka tillbaka mot Tjärven.

Kvällen gick och natten kom; så småningom fick man sin frivakt, blott för att halvt vansinnig krypa till kojs för att försöka sova. Vid fyratiden var man uppe igen, det enda man såg, var den usla Tjärven. I början av en långsegling vill man att allt skall gå fort. Så vid sextiden kom äntligen den där "öken" - jag har en kamrat, som alltid talar om sina "ökar"; han delar nämligen upp dygnet i tretimmarsperioder och för varje sådan period skall eller rättare bör det komma en "ök"; han kommer antagligen i hela sitt liv att få lida för att han hittade på det där, men det är ju en annan historia - och faktiskt dröjde det ej länge, förrän vi fingo syn på de där bergen. De voro visserligen icke tre till antalet, utan minst sju och fullkomligt lika höga, men alltid något. Jag valde ut det, som såg trevligast ut, tog in loggen och, ja sen dröjde det ju inte länge, förrän vi lågo i Mariehamns hamn bredvid självaste "Herzogin Cecilie".

Jag tror inte, att vi stannade i Mariehamn så länge - det är konstigt, så nervös man är i början, trots att man innan avresan intalat sig själv, att allt skall tas så lugnt - utan efter att hava prövat det finska utprickningssystemets tillförlitlighet en smula, jag menar, att vi rätt snart märkte att det inte var så tillförlitligt - det är ju som bekant egentligen grundat på ryska mätningar och ryssarna äro ju inga pedanter precis; det lär finnas utmärkta kort med exakta djupsiffror, men dessa torde ligga i tyska generalstabens arkiv - funno vi oss snart ute på den omtalade Guldkronafjärden, "lika stor som Ålands hav" och lika lugn, sade jag så där spydigt, för att vi skulle få vind. Naturligtvis lyckades jag lura sydvästen, men måtte samtidigt ha retat honom eller kanske jag säger henne, eftersom hon lät lura sig, ty nu började det gå undan.

Vi sågo oss redan sitta på badhotellet - eller societetshuset, som finnarna säga - i Hangö, då vi plötsligt fingo se en motorbåt, mycket välbesatt av viftande och hojtande karlar, guppa upp och ned i den nu rätt höga sjön. Detta är ju för all del ingen ovanlig syn - den intelligente läsaren har ju redan gissat att deras motor behagat krångla - men den här gången såg det dock allvarligt ut, särskilt som avståndet till närmaste skär mot vilket den lilla båten med all sannolikhet skulle ha krossats som ett skal, om vi ej beslutat oss för att ingripa, syntes oroväckande litet. Första gången vi stugko ned mot och förbi dem, missade vi, men andra gången flög linändan ned mitt bland karlarna, som sedan bara hade att hålla i. Nu kommer det roliga. För att visa sin tacksamhet ville halva antalet komma ombord hos oss för att såsom de sade lotsa oss in till Hangö, och detta skulle kanske ha kunnat gå för sig, om de endast lyckats fatta att båten låg tre meter djupt, och kanske hade det också lyckats även på de av dem föreslagna vägarna, ty som sagt, de finska korten äro oberäkneliga.

Rätt som det var började deras egen motor tända, de ombordvarande kastade loss, stucko in mellan ett par öar, vilken väg högst betydligt förkortade infarten, och var snart utom synhåll. Nu hände det inte bättre än att vinden dog ut, och döm om vår häpnad när våra gäster med ens började knorra, påstående sig ångra att de någonsin anropat oss. Vi som hela tiden gått där på däck och känt oss som ädelmodiga räddare av en massa människoliv, fingo nu veta, att deras motor icke alls krånglat, utan att de med anropet blott avsett att möjliggöra ett tidigare inträffande i Hangö, där de för tillfället som artillerister fullgjorde sin värnpliktstjänstgöring. Vår fart hade varit så god. –

Lugnt och fridfullt gledo vi så småningom in i hamnen och skulle just till att ankra, då vi med ens förnummo att all ankring för tillfället var onödig. Trots att farten varit ringa hade vi lyckats tränga så djupt in i leran, att vi fingo använda både ankare plus spel samt 20 man på land för att komma loss. Den här gången var det inte kortets fel allena, utan vi hade som så ofta händer efter slutad segling trott oss ej längre behöva använda några fler navigeringshjälpmedel. I en hamn skall allt vara klart, tänker man, men det är rätt riskabelt att resonera på 'det sättet. Jag har t. ex. mitt i Kalmar hamn gått på ett grund, som jag lätt kunnat märka, om jag haft ögonen med mig. –

Hangö är ju en gammal örlogshamn och därtill kanske Finlands förnämsta badort. Staden har ett mycket intressant läge där nere på sydvästra hörnet och är från utsidan omgiven av en rad röda men mestadels nakna klippor. -

Den dag vi lämnade Hangö med Helsingfors som mål kom vinden rätt frisk inifrån Viken, men annars var det en strålande dag. Vi beslöto oss genast för långa sträckbogar. Loggen visade en jämn fart på omkring åtta knop, alla segel voro satta och man låg där på däck i solen och njöt och hoppades på att ingen skulle komma med det dumma förslaget att vi skulle göra slag med all dess omak. Alla måtte haft samma tanke, ty ingen upphov sin röst av någon liknande anledning, förrän plötsligt någon fick för sig, att han såg land förut. Mycket riktigt. Där framme steg en hög kust upp ur soldiset och en stund senare skymtade vi ett högt och smalt fyrtorn, som snart identifierades som det, som står på udden vid Baltisch Port. Varför inte lika gärna fortsätta rakt fram? Sagt och gjort; ett par timmar senare lågo vi innanför vågbrytaren i stadens hamn. Jag, som ett par dagar tidigare vid mötet med en finsk skuta visat mig vara den som kan fråga vad klockan är på finska, skickades i land för att få tag i en tulltjänsteman. Rätt snart träffade jag en man med något slags märke i mössan och frågade honom, därvid begagnande mig av det tyska språket, om han vore en tullman. Mannen skakade på huvudet. Ihågkommande det uppseende jag väckt ett par dagar tidigare, frågade jag honom i stället vad klockan var - på finska. Fortsatta skakningar. Stod just och övervägde, huruvida jag skulle våga använda ordet publicano, som ju har en internationell karaktär eller, något som jag ansåg vara än farligare, ordet wodka, då mannen med ens helt lugnt och på ren svenska frågade, om jag sökte tullen. - Det visade sig sedan, att befolkningen i en hel 'by på en ö utanför talade svenska. -

Baltisch Port hör ju inte till Estlands större städer, men är i mitt tycke mycket intressant. Staden har ju tidigare varit befäst, varom än i dag vallar och bastioner bära vittnesbörd och ser ut precis som man föreställer sig att en rysk bondby skall se ut, med bygata, låga torvtäckta hus och ett litet värdshus mitt i byn, där befolkningen på kvällarna samlades - jag menar den manliga - för att dricka sitt öl och lyssna till musiken från något av de skrällande instrumenten, varmed de baltiska länderna äro så rikt utrustade. -

Från denna stad var det ju helt naturligt att kosan ställdes till Reval, eller Tallinn heter det visst numera. - Vi ha aldrig någonsin blivit så festligt mottagna i någon hamn. Svenska flaggan gick i topp på segelsällskapets klubbhus, välvilliga armar hjälpte oss med angörandet av kajen, ordföranden kom på visit och skjutsade oss för övrigt senare omkring i staden. - Reval har behållit mycket av sin svenska prägel, men verkar i övrigt tysk med undantag av den stora ryska kyrkan med dess lökformiga och guldbelagda kupoler. Naturligt nog har staden gått tillbaka oerhört som sjöfartsstad sedan den ej längre är rysk utfartshamn. –

Trots allt det trevliga Reval hade att bjuda på, kunde vi ju inte stanna där allt för länge. En dag då sunnan härskade på havet, stucko vi ut igen, och nu var det inte tal om annat än att vi skulle till Helsingfors. Jag hade alltid tänkt mig att Finska Viken var ett mycket brett vatten, men den här gången, trots att farten ej var så hög, tog det faktiskt endast ett par timmar att komma över. I god fart gledo vi förbi gamla Sveaborg, lade till för ett par timmar vid Nyländska yachtklubbens båthamn och fortsatte sedan upp till Brändö, där vi hade en hel del bekanta. Om Helsingfors är det självfallet inte så mycket säga i detta sammanhang. Innevånarna se ju på oss svenskar icke på samma sätt som de i sydvästra Finland göra. D. v. s. töserna ha nog en rätt tolerant inställning, men var ha de inte det. –

När vi efter en vecka skulle lämna staden, hade ankaret råkat fastna i en kabel. Det var i vanliga fall inte så lätt att spela upp detsamma, men den här gången var det nästan för svårt. Så småningom fingo vi upp kabeln så mycket, att vi sågo densamma, varpå ankaret kunde frigöras genom att en tågända för ett ögonblick fick bära upp kabeln.

Vägen mellan Helsingfors och Hangö genom Porkala-skärgården och Barösund är kanske en av de vackraste och mest omväxlande man gärna kan träffa på. Visserligen äro sunden ibland väl smala och krokiga, så att man har svårt att klara sig utan motor, men i stället kommer man mer i kontakt med landet och befolkningen, som förresten blir mer svensk ju längre åt väster man kommer. Den svenska flaggan vajade i toppen på varenda flaggstång, och jag tror inte att vi på hela tiden träffade en enda person, som kunde finska. Vid ett tillfälle hade ett par älgar givit sig ut i vattnet för att passera ett sund just före vår ankomst dit; stora, ståtliga djur, som med kraftiga tag plöjde sig fram genom vattnet. Tråkigt nog blåser i slika farvatten vinden antingen med eller mot och en dag begåvades vi med en hård akterlig vind, en sådan där, som gör, att man hittar på allehanda skäl för att slippa sitta vid rodret. Med en gång hände det. Först kände man bara på sig, att bommen var på väg, sedan såg man den komma, först så sakta och varligt och så plötsligt med en oerhörd fart. Ingen hann lossa på backstaget i lä och där låg den, avbruten på mitten lika lätt som hade det varit en tändsticka. Det var endast att fortsätta med gaffellock och försegel till närmaste med telefon utrustade plats för att därifrån komma. i förbindelse med Åbo ryktbara båtvarv. Egentligen hade ett besök i denna stad ej ingått i våra planer, men en gång ditkomna behövde vi inte ångra oss, icke blott därför att en ny bom var färdigställd redan vid vår ankomst, utan även därför att själva staden hade så mycket att bjuda på. Den borde för övrigt vara ett synnerligen lämpligt mål för norrländska långseglare. -

An en gång voro vi ute på Guldkronafjärden, och den här gången gick det undan. Det var en sådan där segling, som man drömmer om ibland. Hård dragande vind, kommande något akter ifrån, ingen nämnvärd sjö och så sol i överflöd. Alla segel voro satta och loggen visade en fart på mellan 12 och 13 knop. Det är sådana seglingar, som höra till livets högtidsstunder.

Det dröjde ej länge, förrän vi kunde säga farväl åt den finska kusten. Så småningom sjönk solen och vinden gav sig något. Kursen var lagd söderut. Så småningom skulle vi, om allt gick bra, se en fyr lysa där förut. Men vad det var :för en fyr och vad som sedan hände, ja, det är en annan historia.

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön