Att segla i Östersjön

Camilla, Katrin, Michael och Magnus lyckligen framme på Åland.

Efter att ha seglat knappt 2000 mil förra året fick jag alltså LSS:s långseglarpris. Det här är berättelsen om den en semester i Bottniska viken och Östersjön, men också berättelsen om hur jag kommit att göra dessa resor inte en, utan flera gånger.

Först som sist: LSS delar ut priser till en person, men det borde vara till en grupp. Utan min förra sambo Marie hade jag aldrig kommit mig för att segla ner till Östersjön. Och utan andra vänner hade det heller inte fungerat. Sista året var det förutom jag 11 personer ombord. Utan dem hade det inte blivit någon segling, och priset tillhör dem alla!

Destination Östersjön

Jag tillhör dem som börjat segla i vuxen ålder. Kring 1990 köpte jag och Marie vår första segelbåt Silvia, en Birdie-24. Ingen av oss hade seglat förut, men det går att lära sig segla hjälpligt ändå. Vi gillade det här, och resorna blev längre och längre. Den tredje sommaren seglades Silvia genom Göta kanal till Strömstad och lades upp på Orust. Nästa år seglades hon hem. Därpå var det dags för ståhöjd, och en ny båt köptes in: Equipage, en Tailwind-33. Båttypen är speciellt avpassad för småväxta, har ståhöjd för dem men inga andra :-)

Equipages första resa gick till Åland och Åboland. Och vi var förlorade: här fanns vikarna, tvåspråkigheten, det på en gång välbekanta och främmande. Utan att riktigt kunna förklara varför, så trivdes jag oerhört i dessa trakter. Och vi trivdes med att ha med oss fler i båten!
Och på den vägen är det: Östersjön lockar och drar. Förutom Åland och Åboland har jag hunnit vara Finska viken mot Helsingfors. Estlands skärgård har jag också hunnit besöka ett par tre somrar. Gotland - om man ligger i Fårösund har man åtta språk och lika många länder inom ett dygn med segelbåt!

Visst, världen är stor, och det finns andra vatten jag också skulle vilja vara i. Men Östersjön är faktiskt fantastiskt i sin rikedom på kulturer, natur och nordiskt sommarljus (jaja, inte som hos oss, men ändå...) Dessutom blir man ibland påmind om att man rör sig i det som en gång var Sverige - Finska kusten och Baltikum var nog mycket mer svenska än vad Norrbotten var på 1600-talet. Och det minnet lever hos många av de som bor där.

Havet

OK, det är en bit dit. Det talas ibland om att man skall “transportsegla” sin båt för att nå trakterna. Jag hatar det ordet. För det är en speciell känsla att vakna upp till havs, någon annan vid rodret, när rutinerna funkar och vädret är bra. Visst, så är det inte alltid. Men utan att också tycka om att segla över öppet hav några dygn så funkar ju inte denna typ av resor. Vi som varit till fjälls vet att det finns mycket som förenar haven och fjällen i upplevelsen, men be mig inte förklara varför, det är nog snarare något för poeterna.

Isär

Efter många år tillsammans så separerade jag och Marie. Om detta finns inte mycket att säga här, förutom att det inte alls hade att göra med något som hänt i båten, tvärtom. Min första sommar efter separationen gjorde jag inte mycket med båten, men nästa sommar var det dags igen.

Besättningar

Året därpå beslöt jag mig för att ge mig iväg men hjälp av fyra olika besättningar. Varje besättning skulle vara med en vecka, den sista skulle dock vara med tills vi var hemma igen. Jag raggade besättning lite här och var. Utfallet blev så här:

  • Vänner: 8 st
  • Båtuppläggningsplatsen: 2
  • LSS: 0 (Luleå Segelsällskap)
  • Krogen: 1
  • Nätet: 0

Till slut var vi tre besättningar av olika slag. En fjärde fungerade inte i sista stund, men det gjorde mig faktiskt inget. En slutsats tycks vara att det knappt går att ragga besättning vare sig på krogen eller hos LSS, hur nu detta skall tolkas...

Vi seglar med vanliga villkor dvs jag står för båten, i övrigt delar vi på alla kostnader.
En del frågar mig hur jag vågar ge mig iväg med människor jag känner så lite. Men min erfarenhet är faktiskt att det i stort sett alltid går bra. Några måste naturligtvis kunna segla... De ytterst få gånger jag haft konflikter ombord har det varit med människor jag känt väl. Segling är ett spännande äventyr: ta lite folk, stäng in dem in några kubikmeter, se vad som händer...

Söderöver

Katrin, Camilla och Magnus mönstrar på i Luleå direkt efter midsommar. Vi känner inte varandra särskilt väl, men det börjar direkt fungera bra. Vi har kul! Efter att ha ätit traditionell avskedsmiddag på restaurang Södra Hamn så lägger vi ut. Förra sommaren hade ju ett fantastiskt väder, men just veckan efter midsommar var ett undantag. Fast vi hade en liten liten klar fläck som följde oss länge.


Katrin i första veckans modematerial: regnkläder och ylle.

Vi angör så småningom Ulvön i dimma och duggregn, ids inte fortsätta just nu. Somnar utan sömnpiller. Jag vaknar på morgonen av att det skvalpar, inne i båten. Reser mig upp, kollar sömndrucken, 1 dm vatten i köket. Efter att ha vaknat till, svurit högt, stängt alla ventiler och fått ut vattnet så visar det sig att sjövattenpumpen sprungit läck. Bara några droppar i minuten, men det räcker... Efter skeppsråd så flyttar vi tvättvattenpumpen från toa till köket och fortsätter till Härnösand för motor i dimma och duggregn. Men ingenting biter riktigt på oss, på nåt sätt inbillar vi oss att det är kul ialla fall!

Ut från Härnösand, halvgrinigt väder, vi hamnar i Eckerö på Ålands västra spets. Vi är utomlands! Här måste Magnus lämna oss, han måste tyvärr jobba. Kort stopp, vidare till Mariehamn.

Mariehamn

är både välsignat och förbannat.
Välsignat därför att det finns så mycket båtkultur här. Pommern, det gamla clipperskeppet, anger tonen i hamnen. Här har jag och Marie en gång hamnat mitt i Tall Ships Race av en tillfällighet. Men även om det inte är så, så händer det alltid nåt här. Den här gången visade det sig att här fanns mycket båtar som just seglat Gotland runt. Camilla hittade en sådan grannbåt med lämplig besättning (8 finska karlar) och försvann på social spaning. Medan jag och Katrin testade kaminen så kom det folk från grannbåten pö om pö: först navigatören (som inte längre kunde navigera till nåt disko), så småningom Camilla som navigerade i säng samt till sist, mycket sent, en finsk karl som ville prata med Camilla. Alla vaknade, utom Camilla. Sådant händer i Mariehamn.

Men Mariehamn är också förbannat därför att hamnen är så dålig och man lätt blir inblåst. Så blev det också för oss. Vi fastnade i tre dygn, efter hård sydlig vind som blåser rätt igenom hamnen och ett motorkrångel när vi första gången skulle ge oss iväg. Ack ja, fick angöra en brygga i 12 sekundmeter utan motor inför alldeles för många intresserade ögon. Men det gick bra.

Så småningom kommer vi iväg och skärgårdsseglar förbi Kökar (mer sedan) in i Åboland och till sist Åbo. Katrin och Camilla tar tåget hem, och familjen Nilsson mönstrar på: Michael och Anna-Karin samt de två nästan tonåringarna Sara och Simon. Nu dök solen upp för att aldrig mer försvinna på denna tur.

Vi drar återigen förbi Kökar. För jag älskar denna plats, och vill ju så gärna visa den. Kökar är en “miniskärgård” i sydöstra Åland med en liten huvudstad på 600 själar som heter Karlby. Infarten till Karlby är spektakulär: en trång, djup, vindlande led som till slut hittar en gästhamn. Samt inte minst en hygglig krog!

Efter att ha stannat till på Kökar så startade vi överfarten till Estland. Det här är långtifrån närmaste vägen, (120 mil), men jag har gjort den förut och det brukar ju gå bra. Men den här gången blev Anna-Karin sjösjuk, och ingenting hjälpte. Det var ett svårt beslut att fortsätta, men det var Anna-Karin som tog det. Jag vet inte vad jag gjort i hennes ställe. Vinden vred emot, och vi höll på i nästan två dygn. Ack ja.

Till slut tog vi land i Veere, Hiumaas (Dagö) och därmed Estlands nordvästra hörn. Här pratar man alltid med kustbevakningen i VHF:en när man passerar gränsen. Trevligt. Första kontakten: en sliten betongpir från Sovjetttiden, vänliga människor, fantastiska sandstränder, en liten “bykrog” inrymd i en större villa som är ett exempel på den nya ekonomin. Solen skiner, sjösjukan borta. Den här delen av världen är väldigt lik Gotland.

“Det bästa med havet är land, och det bästa av alla land är öar” - ett citat från en berättelse i SXK:s årsskrift.

Efter att ha hämtat oss skärgårdsseglade vi genom Estlands skärgård med sikte på Pärnu, som ligger i Rigabuktens nordöstra hörn. Solen sken, vinden var tveksam, vi hamnar i en trevlig liten badortsidyll i sten från sekelskiftet. Här lämnar Nilssons båten , och jag väntade på nästa besättning: Tina och hennes dotter Kristin

Lata dagar i Estland

I ett pressande sommarhögtryck tar vi oss norrut. Vi hamnar i en mycket ensligt belägen hamn på Saarema (Ösel) som heter Köiguste. Det är kväll, två personer på bryggan. Någon ropar till oss på finska, men byter till svenska när han ser vår flagga. Det visar sig vara en mycket okonventionell finsk advokat som köpt hamnen... Mycket prat, trevlig kväll.

Tina och Katrin i elegante semesterskärmar i reklambild för vår eminenta hyrbil.

Dan därpå hyr vi bil (Volga, 80 oktan!) och beser Ösel. Kul att vara “vanlig” turist ett tag. Återigen slås jag av likheterna mellan Gotland och den estniska skärgården. När vi lämnar den oerhört ensliga hamnen möter vi den regatta med minst 40 båtar som var på väg dit, därtill tubbade av vår vän advokaten.

På Estland köper man bl a stickat. Tina, som har blick för sådant, letar och finner mångder av mössor, strumpor och vantar. Känns lite konstigt i sommarvärmen, men det är rätt.

Vi kommer till Haapsalu, där jag varit många gånger. Staden är en annan av dessa estniska småstäder med fantastiska trähus. Den första gången jag var här var nästan allt förfallet. Men nu rustas det och byggs i en ofantlig omfattning. Centrum av staden är charmigt. Här lämnar Kristin oss, och jag och Tina seglar över i 12 sekundmeters läns till Hangö. Det är inte mer än 60 mil, och det går över dan. Tina är inte så van, så jag får handstyra största delen av överfarten själv. Efter en middag på restaurang så somnar jag tämligen bra.

Vilopaus

Tina överger fartyget, och jag är ensam. Det är inte helt ovälkommet, jag behöver lite ensamhet efter alla intryck. Stannar till i Hangö, några småreparationer (det är väldigt långt till båtaffären från hamnen, hyr cykel). Skärgårdsseglar sedan i sakta mak till Mariehamn, ligger inblåst i en vik på vägen. Efter några dar längtar jag efter sällskap igen.

Peter och Gunilla

mönstrar på i Mariehamn. Folk ombord igen! Peter är en gammal kompis, Gunilla har jag faktiskt träffat på krogen. Återigen folk som knappt har träffats.

Gunilla har seglat över Atlanten!

Vi skärgårdsseglar några dar i Åboland, som gör ett djupt intryck på både Peter och Gunilla. Och det är fint. Men efter ett tag blir skepparen orolig, jag vill hemåt.

Hemresan blir lite jobbig. Tre personer är en man kort, man tappar sömn hela tiden på havet och kan inte göra så långa etapper. Dessutom blåser det stadigt en nordlig vind, drygt tio sekundmeter. Vi har vad vi gör. En natt (när annars?) brister schacklet som håller storskotet på plats. Flera millimeter rostfritt gods som går rätt av! Stökigt arbete att beslå seglet och reparera grejorna i mörkret. Men vi följer finska kusten norrut. Bl a så angör vi som alltid Kristinestad, som har en jättetrevlig hamn med klubbhus, bastu och restaurang. Här stannar vi lite. Sedan är det oro i kroppen, vi far hem via Holmön utan några speciella händelser.

Hemma igen,

och båten får vila ensam i hamnen ett tag. Fem veckor, 1700 sjömil, massor av intryck. Som vanligt har jag varit dålig på att skriva loggbok., utöver det rent faktiska. Men snart ett år senare, vid datorn, finns ju mycket faktiskt kvar i minnet. Och det finns naturligtvis mycket att göra med båten - både erfarenheter och slitage leder till att saker måste ändras.

Men nu är det vår, och än en gång så är det Östersjön som lockar och drar. Förra gången hade jag egentligen tänkt anlöpa Riga. Får se hur det går i år...

Michael K

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön