En val i Luleå skärgård!

Nu seglar Boris Ersson med kostern  Måsen för att samla berättelser om livet längs Bottenvikens kuster och skärgårdar. Arbetet kommer att pågå i tre år i Sveriges och Finlands kustbygder. Hela tiden är öronen öppna för nya berättelser. Här berättar han om ett möte utöver det vanliga:

- Under Skärgårdsdagen i Luleå nyligen hade vi lagt till i södra hamn med Måsen. Vi hade spänt upp ett 20-tal bilder och texter i riggen och längs relingen på Måsen och många stannade till för att titta på båten och bilderna. Så kom en man fram till Måsen och frågade om jag var intresserad av en fantastisk upplevelse från skärgården sommaren 1978. Javisst svarade jag och blev nyfiken. Kurt Hägglund åkte hem och hämtade en brun fotopärm med bilder och texter som sannerligen berättade en fantstisk historia, som orsakade stor uppståndelse för 25 år sedan. Många människor kommer säkert ihåg när Bottenviken fick besök av en val som hade simmat vilse. Här följer Kurts egen berättelse från 1978:  

”Valfrid” sommarens skärgårdsupplevelse

Det blev inget sikfiske för Kurt och Mecka den julidagen. Mötet med valen »Valfrid» i den norrländska skärgården blev i stället sommarens stora upplevelse. Kurt Hägglund, som skrivit denna berättelse, är till vardags ombudsman på SALFs Luleå-distrikt.

O »Vilket fiskeväder». Grannen Mecka kom stövlande över tomten. Jag var tvungen hålla med honom. Nästan lugnt. Vattnet steg sakta och himlen var mulen så man kunde kanske lägga nät mitt på dan. Vi skulle visserligen ha gäster på kvällen men vi beräknade att vara tillbaka i god tid.

Till saken hör också att i vanliga fall när vi ska ut och fiska ska almanackan och familjeplaneringen passa för minst tre stycken samtidigt och då stämmer nästan aldrig vädret. Nu var det semester och fiskeväder. Trots hustruns protester och med löfte att vara tillbaka i god tid tog vi en macka och en öl och några nät i båten och satte kurs på Bådan. Efter lite diskussion ändrade vi kursen till Kunoö­hällan då det var lite närmare och tiden knapp. Rena tillfälligheter alltihop.

Med kurs på Hällans SO-spets fick jag se en stor sten med fel färg på ett ställe där ingen sten tidigare funnits. Jag vågade givetvis inget säga av rädsla för Meckas kommentar men girade försiktigt in mot stranden. Efter några minuter saktade jag farten och lät tungan forma mina aningar.

Bara 15 m ifrån med baskaribåten som är 6 m lång. Valens bedömningsvis 10 m

- »Har du sett att valen sitter i fällan. »
- »En val??» Meckas tonfall gav talande bevis för att han trodde jag fått solsting trots det mulna vädret.
- »Ja, nånting är det då!»
- »Ja har du sett, nog är det nånting. Ta mig f-n har dom inte gjort en attrapp.»
- »Attrapp! - Så stora attrapper gör ingen. »

Valen blåste.

- »Ja men det är ju en val. En val! Har du sett en val!» Meckas upphetsning var äkta.

Jag backade försiktigt bort från platsen för att inte irritera det stora djuret. Hjärnan korsades av vad jag kunde minnas om valar från skoltiden  Jordens största däggdjur. Stor hjärna - intelligens. Kommunicerar med höga ljud. Dessutom hade vi nyligen läst om hur man fått loss en val ur en fälla utanför Sundsvall. Bäst ta det lugnt. Klockan var ca 14.00 den 20 juli.

- »Vi måste hem och ringa kustbe­vakningen!»
- »Kanske larma flygets helikopter.»

Vilda räddningsplaner började redan ta form.

- »Jag måste hem efter kameran! Och pojkarna.»

Jag som alltid har kameran med. Idag blev det för bråttom iväg.

- » Vi måste ringa till ägaren av fällan. Han måste få en chans att själv vara med.» Efter att ha lugnat ner oss något släppte vi ögonen från valen som sakta låg och hävde sig precis i vattenytan och blåste något oregelbundet. En däckad vit båt låg för ankar en hit ifrån. Båten hade mast för kommunikationsradio.

- »Dom har kanske fått kontakt med nån. »
- »Vi kollar.»

M/S Pärlan av Piteå var med hela familjen på skärgårdstur. De hade legat på baksidan av Hällan under natten. Ingen­ting hört. På förmiddagen när dom rundade udden fick dom se valen. De hade via en Lulebåt fått kontakt med kustbevakningen som nu redan var på väg.

- »För sent att hämta kameran», tänkte jag.

De hade studerat valen någon timme. Den blåste med ca 3 minuters mellanrum. Den verkade trött. En val ska ju blåsa omkring var 20:e minut trodde vi oss minnas. Eftersom pitebåten ingenting hört under natten hade valen förmodligen gått fast redan dan före och borde i så fall vara ordentligt utpumpad.

Vi trodde att den satt i stjärtfenan med ankarlinor och i tenarna.

Vi beslöt att försiktigt gå lite närmare för att försöka se hur den satt. Jag körde upp i vinden, slog av snurran och drev sakta närmare i den svaga brisen.

- »Kör närmare», sa Mecka.

Jag skakade på huvudet och tänkte att ett så pass högt stående däggdjur måste registrera en båtmotor på några sjömil. Nu var vi bara ett par hundra meter ifrån och valen satt fångad. Bäst att inte stressa den i onödan.

- »Du får ro.»

Efter en stund kunde jag inte hålla mun.

- »Kan du inte ens ro? Du plaskar ju som ett helt kompani som simmar i uniform och marschkängor.»

I stillheten runt om och med alla sin­nen på helspänn blev alla ljud förstorade.

Vi rodde försiktigt in mot stängarmen innanför valen och gjorde fast båten i en ankarlina. Vi låg nu bara ca 15 meter ifrån kolossen, och kunde iaktta den i ca l 1/2 timme. Valen blåste något oregel­bundet med ca 45 sekunder till 3 minuters intervall. Ljudet lät som när en häst frus­tar. Vattenkaskaderna var ca 2 meter. Ungefär var 15:e till 20:e minut försökte den höja huvudet, »simmade» med krop­pen och slog sakta med stjärtfenan. Vi diskuterade länge hur den kunde sitta. Stängarmen stod rak. Endast själva stjärtfenan var kvar innanför stängarmen. Valen hade tydligen simmat in mot stranden, vänt vid land och fastnat i laxnätets stängarm på utåtgående. Nosen pekade mot Germandöhällan.

Som tur var hade den missat själva fällan med ca 15 meter. Eljest skulle den varit ordentligt intrasslad. Varför slog den för övrigt runt en fiskefälla? Kände den fisklukt? En val ska ju leva av plankton - som ju inte finns i Bottenviken.

Eftersom hela den väldiga kroppen var, som vi tyckte, ute ur garnen be­dömde vi att valen slagit fast stjärten i någon eller några ankarlinor eftersom den hade svårt att röra sig. Med »Sundsvalls­valen» i tankarna diskuterade vi att surra fast en kniv på båtshaken för att skära loss den.

- »Kustbevakningen har säkert fått instruktioner. Dom har säkert grejer. Kanske har dom larmat F 21:s Verthol», tyckte Mecka.

Tiden gick. Flera båtar passerade en bit ut. utan att ägna oss någon uppmärk­samhet. Lika bra tyckte vi. Mindre folk - mindre liv. Samtidigt unnade vi alla att få vara med om denna unika händelse. En stor val längst upp i Bottenviken.

- »Jag hade ju hunnit hem efter kameran. »
- »Det är inte värt att du far nu. Dom kan komma när som helst.»
- » Vi far närmare. Han ligger ju så still. »
- »Aldrig», sa jag. »Om den där viftar till lite med den där stjärten har vi sim­mat färdigt». Mackorna tog slut. Spekulationerna också.

Efter ca 1 1/2 tim väntan fick vi syn på kustbevakningens TV 122 borta vid Börstskär med som vi tyckte 30 knop. Dom saktade farten, och gled försiktigt in mot huvudet på valen. En av besättnings­männen filmade febrilt. Efter en hel del gestikulerande fick vi dem att gå runt och in bakom valen. Dels måste vi lyfta upp stängnätet för att se hur den satt, dels trodde vi den satt fastsurrad i stjärten. Skepparn stängde den brummande diesel­motorn och vi bordade TV 122 för att eventuellt vara till lite nytta.

Från venster, Sture Lind (fotograf), Lars-Erik Holmgren (som inte vågade hoppa ner på valens rygg) och skepparen Hans Ögren.

Skepparn (Hans Ögren) hade genom telefonkontakt med Naturvårdsverket fått order om att valen skulle loss till varje pris. Vi lyfte försiktigt i stängnätet från fören på båten. Valen hade nätet över huvudet och satt också fast i högra styrfenan (som för övrigt var ca 2 meter lång). Ingen av oss fem ombord visste riktigt hur vi skulle göra. Samtidigt var vi ivriga.

- »Vi drar lite mer häråt, kanske vi kan rulla ut den.»

Nu såg vi tydligt hur stor den var. Ca 2 meter bred och 10 meter lång och nästan som ett isberg - det mesta av kroppen fanns under vattnet. Stjärtfenan var ca 3 meter bred. Nu blev valen orolig. Lufthålen som var av en 2-kronas storlek vid­gades som en hjärtmuskel till en hands storlek. En enorm vattenkaskad stod som två fontäner rakt upp. Kroppen hävde sig tungt. Valen utstötte ett ljud som ingen av oss glömmer. Det var närmast att jämföra med skriket hos ett nyfött barn. Den slog våldsamt med stjärten.

- »Det var nog tur i alla fall att vi inte bara hade plastbåten», sa Mecka.

Den 14 ton tunga stålbåten, som under våra försök att lyfta i nätet glidit in tvärs över valens stjärfena, skakade och gungade betänkligt. Valen gick loss. Ett sår hade rivits upp från ryggfenan och mot stjärten då den slog mot kölen. Inget blod färgade vattnet som tur var. Förmodligen bara ett litet skrubbsår. Valen simmade ca 50 meter bort och låg sedan helt stilla i ca 10 minuter utan att blåsa.

Hade den det grova stångnätet kvar runt huvudet? Kunde den öppna munnen? Under natten efteråt låg jag vaken och funderade på detta och hur vi i så fall borde ha gjort. Men med lite eftertanke lugnade jag både mig själv och andra. Aven om nätet satt fast runt huvudet kunde det aldrig hålla om han öppnade gapet, så stark som han tydligen var. Förmodligen hängde det bara som ett flor framför honom och skulle i så fall snabbt fladdra loss. Alla linor och telar var vid senare koll intakta. Bara lite lösgarn som följde med alltså. Efter att ha bogserat loss kustbevakningens båt från nätet så de vågade starta propellern körde de försiktigt bort mot valen, som nu långsamt började simma mot Börstskär och Germandön (där det fanns flera fällor och ryssjon). De kunde som tur var försiktigt få valen att ändra kurs ut mot Rödkallen och fritt vatten.
Efter en stunds återhämtning hörde vi surr i luften.

- »Jaha, nu kommer pressen. Men nu är det så dags.»

Det visade sig vara NSDs reportage­plan som i brist på val fick nöja sig med några bilder på Mecka och mig i »hålet».

Efter ytterligare en stund närmade sig en fiskebåt varför vi väntade. Det visade sig helt riktigt vara fällans ägare, två fiskare från Trundön, som fått bud om att någonting hänt i deras garn. Efter att ha åhört vår lite osammanhängande berättelse kom en kommentar på genuin Pite­bondska:

- »Ha döm ingen böss ombord?»

Vi strävade långsamt hemåt ljudligt diskuterande »vårt livs upplevelse». Skulle någon tro oss? Så småningom fick vi också syndernas förlåtelse för vår sena hemkomst. Nåt sikfiske blev det ju förstås inte.

Senare funderingar:

Var det samma Valfrid som man sett i Sundsvall? Hade den hunnit upp på så kort tid? Ingen av oss som varit med var ju heller valkännare. Vi visste inte ens vilken sort det var.

Av de beskrivningar vi senare fått fram och de bilder som visats i pressen kunde det inte vara samma val. Den var visserligen knölig kring huvudet, men inte alls så stora och markerade som den i Sundsvall. Den var inte heller »repig och sårig» - den hade ljusa zebrarandiga teckningar mot den elefantgrå huden, men slät och fin i huden. Dessutom har vi läst att valen är som människan - lever två och två i var flock.

I försöken att rulla den loss ur nätet kom TV22 tvärs över stjärtfenan. När den fick loss styrfenan, tog sats, blåste och slog sig fri höll den nästan på välta den 14 ton tunga stålbåten och rev sig i ryggslutet framför stjärtfenan i båtens vassa stålköl. Tänk om vi bara haft den lätta plastbåten!

Kustbevakningens TV 122 hjälper »Valfrid» loss från fiskenäten. (Foto: Sture Lind)

Publicerad: 2003-07-02

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön