Göken kommer hem

Lördagen den 5 juli hölls minnesgudstjänst för Göran "Göken" Karlsson från Junkön, som nyligen har gått bort. Han var en av de mest kända profilerna bland fiskarbefolkningen i Luleå skärgård.

Boris Ersson som skildrar livet bland kustbefolkningen i Bottenviken i EU-projektet "Mare Botnicum - Kustliv i Bottenviken", deltog vid begravningen och berättar här om sina egna och andras minnen av Göran Karlsson.

Förra gången jag träffade Göken satt han hemma i köket hos sin mor Agnes Karlsson på Junkön och drack kaffe och berättade minnen från sitt brokiga liv som fiskare. Det blev en lång och trevlig kväll.

Från Luleå skärgård där han hörde hemma och där han fiskade lax och sik och trålade efter löja på somrarna hade han ofta dragit söderut i Östersjön  över vintern för att fiska torsk och sill. Nu var det sommar och Göken satt i kökssoffan och berättade om hårt arbete ute på havet, ofta roliga och dramatiska minnen. Men han berättade också om långa vinterkvällar i fiskebåten vid någon enslig kaj på Gotland eller någon annan plats långt hemifrån och om längtan efter barnen.

Under senare år hade Göken tvingats ge sig ännu längre bort, till en annan ö. Värken i lederna gjorde att han inte klarade av klimatet i Norrbotten på vintrarna. Av en lycklig slump hade han fått vänner nere på Mallorca och fått möjlighet att använda en lägenhet där. Han berättade att redan efter några dagar i värmen började värken minska. 

 - Det var nog meningen att jag skulle bli spanjor! sa han och skrattade. Han reste sig och gick mödosamt ut på farstubron. En myggsvärm sjöng allsång medan Göken ställde kryckorna mot väggen och tände en cigarett.


Göken med familj i en av hans båtar.

- Jag måste bara hem på sommaren, sa han. Det är dom ljusa nätterna. Där nere blir det svart som en kolsäck på kvällarna.

Efter flera dygn av nästan tropisk värme har vädret slagit om. Det är kyligt och regnet hänger i luften. Jenny Karlsson hjälper sin farmor Agnes in i kyrkan på Örnäset i Luleå. Agnes är 93 år och har svårt att gå. Från hela skärgården och kusten i Bottenviken har vänner och släktingar kommit för att ta adjö av Göken, eller Göran Karlsson som han hette i papperen. 

 Klockorna börjar ringa. Prästen Stefan Olofsson reser sig och går fram till det lilla bordet med urnan, ett kort av Göken vid ett ankare i en hamn någonstans, och en bukett blommor. Stefan Olofsson läser en bön och säger några tröstande ord.

 - När jag sätter mig i en båt och far ut på havet och det börjar gunga lite för mycket blir jag ofta osäker och kanske till och med illamående. Havet är för många själva sinnebilden för det osäkra och farliga, motsatsen till tryggheten på fasta land. Men för Göran var det annorlunda, för han tillhörde havsfolket. På havet var han hemma. Där hämtade han sin näring och sitt uppehälle. Där var han fri.


Agnes och Jenny Karlsson utanför kyrkan.

 Jag ser hur Jenny lutar sig mot Agnes och håller om henne. Gökens barnbarn Madeleine och Pierre läser en liten dikt. Vännerna går fram och tar adjö. Fiskaren Gunnar Ökvist lägger en blomma vid urnan och säger med bruten röst:

 - Tack för att du alltid var en sån fin granne Göran.

 Efter gudstjänsten går Jenny fram till altaret och hämtar sin pappas urna. Hon har rödgråtna ögon men är samlad. Tillsammans med sin bror Robert som är sjökapten i Kalmar följer hon Agnes ut ur kyrkan.

Begravningsgästerna samlas i kyrkans hus inne vid domkyrkan i Luleå där familjen bjuder på kaffe och mat från havet, rökt och gravad lax. Agnes smakar på den rökta laxen.

 - Inte smakar det som Görans rökta lax inte, säger hon och skrockar till och jag känner igen hennes vanliga humor. Mitt i sorgen är Agnes tacksam över att sonen har fått komma till vila.

 - Han försökte hålla humöret uppe ända till slutet. Varje morgon ringde han till mej från Mallorca och ville ha min väderleksrapport från Junkön. Han berättade aldrig hur ont han hade. Men jag förstod ju. Jag är glad att hans lidande är över. Han blev så fint omhändertagen av sina vänner där nere när han dog. Jenny och hennes syster Rose-Marie åkte ner till Mallorca och tog hem urnan efter kremeringen.

 Lasse Ökvist från Junkön kommer fram och hälsar på Agnes och beklagar sorgen. Då glimtar det till i ögonen på Agnes. Hon tittar hon upp på honom, och så säger hon:

 - Vad är det här för en? Nej men Lasse, det var värst vad du är finklädd med vitskjorta och allt. Jag kände knappt igen dej utan gummikläderna!

 Medan vi äter av den rökta laxen, berättar Lasse Ökvist:

 - Göken hade alltid nåt nytt på gång. Han var pigg på att prova nya grejer. En gång tog han fiskebåten på trailer och körde ända upp till fjällen och trålade i Hornavan. Men han var inte alltid så snäll mot sej själv, så kroppen for ganska illa. Det blev långa vintrar nere i Östersjön med båten. Livet där nere var väl inte alltid så hälsosamt.

 Under måltiden läser prästen upp telegrammen som har kommit. Ett av dem är från en barndomsvän på Junkön: "Båda växte vi upp på Junkön. Orrskärsudden var vårt privata paradis. Jag ser framför mig en liten brunbränd mörkhårig pojke som just vaknat och sitter på trappen. Efter en stund springer han på bara fötter över till bagarstugan för att hämta mig. Så var vår dag igång. Minnena är så många och kan inte raderas ut."


Thomas Innala och Börje Lindblom minns sina äventyr på havet med Göken.

 Vid ett bord sitter Thomas Innala som har kommit från Haparanda skärgård, och Börje Lindblom från Storön i Kalix skärgård. Båda är gamla vänner och fiskekamrater till Göken. Börje minns:

 - En gång låg vi och trålade sill vid Lacka utanför Södermanland. Vi hade 6-7 ton i trålen och körde båtarna intill varandra och skulle börja ta upp fisken. Då signalerade Göken att det var kris. Han kom upp ur motorrummet, svart och oljig i ansiktet och ropade:

 - Motorn kokar Börje!

 I värsta fall kan båten välta av tyngden från fisken. Men vi lyckades få upp fisken i min båt och så bogserade jag Gökens båt in till hamnen. Där dök han ner i motorrummet och arbetade hela natten. På morgonen hade han reparerat motorn och bytt topplockspackningarna. Och så kunde vi  fortsätta tråla. 

 - Det hände alltid nåt extra när man var ute med Göken, fortsätter Börje. En gång hade vi fått bra fångst, men så blev det ett riktigt oväder. Det blåste så att vågorna spolade över piren där vi låg. Men Göken var ivrig.

 - Vi är ju här för att fiska Börje inte ska vi ligga i hamnen när havet är fullt av fisk! Kom så går vi ut! Så vi gick ut i rykande kuling och trålade. Egentligen var det vansinnigt. När man var ute med Göken hände det alltid oväntade saker.

 Thomas Innala nickar.

 - Jag fiskade med Göken en gång när vi råkade ut för en olycka. Vi lossade båten och skulle ut igen för det var mycket fisk. Göken var ivrig och kom för nära kranen när den svängde så han kom i kläm med handen. Jag hörde hur det krasade till när ett finger klipptes tvärs av. Vi skjutsade honom in till lasarettet i Luleå. Läkarna ville skicka honom med ambulans till Umeå för att en handkirurg skulle försöka operera dit fingret. Men Göken ville inte åka till Umeå.

 - Sy ihop stumpen bara, så att vi kan fortsätta fiska! sa han. Några timmar senare var vi ute på havet igen.

 Jenny häller upp kaffe och jag kommer att tänka på en gång när Göken berättade att han var så glad över sin dotter att han hade döpt sin fiskebåt till Jenny efter henne.

 - En vinter hade jag legat nere i Östersjön och fiskat torsk. På våren när jag skulle hem kom frugan och barnen ner till mej och följde med i båten upp till Norrbotten. Jenny var ganska liten då, ungefär 12 år tror jag. När timmarna blir långa blir man trött så jag hade svårt att hålla ögonen öppna. Då sa Jenny:

 - Pappa, visa mej kursen så kan jag köra ett tag.
 - Tror du att du klarar det? frågade jag.
 - Det är klart att jag gör!

 Jag visade henne sjökortet och pekade ut kursen och gick och vilade. Jag hade bara tänkt ligga några minuter. Men när jag vaknade hade det gått flera timmar! När jag klev upp i styrhytten stod Jenny där som en riktig sjökapten vid ratten. Hon hade styrt båten helt perfekt i många timmar norrut medan jag sov, och hon var så stolt att hon skulle kunnat spricka. Och lika stolt var jag.

 När gästerna har tagit avsked går Jenny fram till urnan med sin pappas aska och sätter den i en röd väska. Jag frågar henne var hennes pappa ska begravas.

- Jag tar pappa med mej hem , säger hon. Vi ska strö askan i havet utanför Junkön. Där hör han hemma.

Familjen Karlsson rensar fisk på bryggan på Junkön. Bilden är lånad ur Agnes Karlssons fotoalbum.

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön