Ur Måsens loggbok:
Signe på Estersön är inte hemma

Vi lämnar Brändöskär och seglar norrut rakt in i kvällssolen. Jag styr in i sundet mellan Uddskär och Estersön där Signe Lindgren och hennes familj bor. Signe har levt ett långt liv ute i Luleå skärgård och är alltid intressant att träffa. För ett par år sedan lade jag till vid hennes brygga och satt en hel kväll och lyssnade på när hon berättade om sitt och andra skärgårdsbors liv här ute i havsbandet.

Det var inga romantiska berättelser. Kanske är det också så att Signe har behållit de mest tragiska minnena, precis som vi alla minns de dramatiska ögonblicken medan den stilla vardagen som utgör större delen av livet sjunker undan.

Signe berättade bland annat om en händelse som kom att prägla hennes liv. En gång på hemväg över isen på vintern gick hon ner sig och blev liggande i vaken i nästan en timme utan att kunna ta sig upp. Hon blev räddad av en ren slump tack vare att två karlar kom i närheten i mörkret med en hund. De upptäckte Signe och drog upp henne och förde henne till en stuga där hon fick värma sig. Efter det här kände sig Signe aldrig riktigt säker ute i havsbandet. Ändå levde hon hela sitt liv här ute, arbetade med fiske och jordbruk och fortsatte att färdas på isarna på vintern om det var tvunget. Men oron blev kvar i hennes sinne. Den blev hon aldrig kvitt.

Signe berättade om en rad människoöden. En kvinna blev änka ute på en av öarna med sina barn och svalt nästan ihjäl. Hon försökte försörja sig genom att göra kvastar och vispar av ris som hon sålde i kustbyarna och på öarna. Till slut orkade hon inte längre utan gick in i sin egen värld. Barnen och hon själv blev räddade av bekanta som tog henne in till fastlandet.

På Signes egen hemgård inträffade ett drama som blev vida omtalat i Norrbottens skärgård. En man och en kvinna gifte sig och levde här ute. Så fick han för sig att resa till Amerika för att prova lyckan. När han kom tillbaka efter några år hade hustrun börjat vara tillsammans med en annan man, en av hans bästa vänner. En gång kom den äkta mannen till några vännermed ett blodigt huggsår i huvudet.
- Om jag skulle försvinna så vet ni vilka som har tagit bort mig, sade han.

En tid därefter försvann han utan att någonsin bli upphittad. En rad underliga omständigheter pekade på att hustrun och hennes älskare hade mördat mannen och sänkt honom i havet. Bland annat saknades stenar som användes i fiskebåten som sänken till näten.
Några bevis gick aldrig att få fram så paret ställdes aldrig inför rätta. Men domen blev hård bland skärgårdsbefolkningen. Paret blev allt mer isolerade. Ingen ville ha med dem att göra. I en hård miljö där man är beroende av hjälp och samarbete med sina grannar blev det omöjligt för dem att leva kvar i den här skärgården. De flyttade till Seskarö för att börja ett nytt liv. Men ryktena förföljde dem och de levde ända upp i 90-årsåldern på Seskarö, med åren allt mer isolerade och fortfarande misstänkta för ett mord som de aldrig ställdes inför rätta för, och kanske inte hade begått.

När vi närmar oss Signes gård med Måsen ser vi att det sitter en man och en kvinna på bryggan framför huset. Jag styr närmare och ser att mannen knyter nät. Kanske Signe är hemma? När vi lägger till vid bryggan kommer båda två och hjälper oss att lägga till. Det är Signes son Harry och hennes dotter Eva. Syskonen Lindgren på Estersön
- Mamma är inte här, berättar Eva. Hon är för svag. Hon sitter på vårdhemmet och längtar ut. Det är ju här hon har levat nästan hela sitt liv. Vi kanske ska försöka ta ut henne på torsdag. Men det är inte så lätt. Hon kräver passning dygnet runt. Kroppen är slut.

Harry fortsätter sitt arbete med att laga en laxfälla som har blivit sönderbiten av sälar. Han knyter ihop de stora hålen i nätet som sälarna har åstadkommit. Kvällssolen värmer så han arbetar med bar överkropp. Medan han arbetar cirklar en tärna runt och gör piruetter i luften. Då och då dyker hon elegant och kommer upp med en liten fisk i näbben.

Jag berättar för Harry och Eva vad Signe berättade för mig tidigare. Båda två visar sig ha stora kunskaper om människorna och den lokala historien här ute. Vi kommer överens om att träffas senare för att mer ordentligt gå igenom några av historierna.

Solen sjunker och det blir skugga på bryggan när Eva kommer med en bricka med kaffe och kakor. Vi huttrar så smått medan vi dricker kaffet. När vi utväxlar telefonnummer känner jag igen Evas första siffror.
- Bor du i Svartöstan? frågar jag.
- Jag bor i ett av dom nybyggda husen i Svartöstan. Men jag är här ute nio månader av året så jag har funderat på att säga upp lägenheten. Varför ska man betala hyra hela året för en lägenhet där man bara bor tre månader? Det är här ute på Estersön som jag känner mej hemma.
Norrut i natten.

Vi hade tänkt fortsätta genom det smala och lite svårnavigerade sundet vid norra delen av ön. Särskilt svårnavigerat var det en sommar då kommunen satte ut en av prickarna på fel sida om en stor sten. Då var det folknöje hemma hos Lindgrens när båt efter båt gick på. Harry avråder han oss från att ta den vägen.
- Om ni ska till Kohamn vet jag en bättre väg, både säkrare och minst en timme kortare. Gå tillbaka härifrån och sväng norrut. Håll utanför alla öarna upp till Bergön. Ni har rätt vind så det blir en bra segling.

Vi följer Harrys råd och vänder tillbaka. När vi kommer ut ur sundet har vinden ökat och har börjat bygga stora vågor. Vi hissar segel, håller utanför en laxfälla vid Estersön och släpper loss Måsen med halvvind snett bakifrån. Det känns som att släppa tyglarna på en galopphäst. Måsen surfar på vågorna och går genom sjön så att vattnet sprutar upp på däck. Under seglingen håller jag hela tiden kontroll på sjökortet för det finns en farlighet längs vägen öster om ön Båtöharun. Faran heter Båtöklack och är en grynna precis under vattenytan en aning till höger om vår kurs. Det gäller att segla i en korridor mellan öarna och den här grynnan.

Bild: Harry Lindgren.

Vi märker att vinden ökar för det börjar vina i vanten på Måsen. Vågbergen blir större och nu måste jag vakta varje våg så att Måsen inte viker sig och börjar slingra och hamna på tvären i den grova sjön. Det blir en spännande segling i den tilltagande skymningen. På långt håll ser vi en smal öppning mellan öarna. Öppningen ligger rakt norrut och måste vara ingången till sundet mellan den höga Bergön och öarna Näverön och Granskäret. Där ska vi in.

Måsen kränger till och lutar så mycket att vattnet spolar över däcket. Just när jag rätar upp henne piper det till i ekolodet som är inställt på att varna för två meters djup. Under nästan en timme har vi seglat på djup som har varierat mellan 10 och 20 meter. När jag tittar ner på ekolodet tror jag inte mina ögon! Lodet visar ett djup på bara en meter! Den sakliga siffran 1m skjuter en våg av fruktan upp genom ryggraden. Jag spänner hela kroppen för att ta emot smällen. Men ingenting händer.

Nu visar ekolodet 16 meter. Jag stirrar på GPS-en. Den visar 22´´50´500. På babords sida har vi Båtöharun. Den enda logiska förklaringen jag kan komma på är att vi trots försiktigheten har kommit lite för långt österut och snuddat Båtöklack. Under några korta sekunder surfade vi med Måsen i full karriär över klipporna. Kanske lyfte en våg oss över grynnan?

Jag läser sjökortet extra noga hela vägen upp till Bergön. I skydd av skogen på öarna runt sundet stillnar vinden och vågorna. Vi får en lugn och fin segling hela vägen fram till Bergöns norra sida. När vi går in i den smala öppningen som leder in till Kohamn och den runda lagunliknande viken öppnar sig, blir vi förvånade. Där ligger två motorbåtar, men ingen segelbåt. Har våra finska vänner inte kommit? Då slår det mig att de naturligtvis har lagt till i den andra hamnen där Töre båtklubb har sin gästhamn med bryggor, servering och bastu.

Min aning stämmer. När vi glider in i hamnen klockan halv tre på morgonen ser vi Mammarosa förtöjd vid den långa bryggan. Men den stora överraskningen är att vi känner till två andra finska båtar också: Ett stort svart skepp har lagt till. Det är en gammal bekant som heter Raahen Fiia, på svenska Fia från Brahestad. Den fungerar som en sorts skolskepp eller flytande kursgård för grupper som får segla henne under en erfaren skeppare några veckor åt gången.

Heikki pekar på den andra överraskningen, en grön motorbåt med finsk flagg i aktern.
- Pentti Auranaho är här! Har vi hamnat i en finsk eskadersegling?

Det är nästan svårt att tro våra ögon. Av en slump har flera av våra vänner längs den långa finska kusten kommit till samma hamn långt uppe i den Norrbottniska skärgården. Hamnen är stilla i morgonsolen. Alla ligger och sover i sina båtar. I morgon ska det bli trevligt att träffa våra vänner från Finland.

Boris Ersson, den 9 juli 2003

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön