Vänner kommer och vänner går...

Jag vaknar med ett ryck av att Heikki ropar:
- Raahen Fiia är borta. Hon har gått iväg i natt!
Vi kliver upp ur kajutan och stirrar fånigt på den tomma bryggan mitt emot Måsen där den stora segelskutan låg förtöjd i natt när vi kom till Kohamn. Då får Heikki syn på ett vykort som är instucket under livbojen på taket till kajutan.

- Boris, du har fått en hälsning. Vet du vem som är skeppare på Fiia?
Han sträcker över vykortet som har en vacker bild av Raahen Fiia under fulla segel. Jag läser på baksidan av kortet: "Hälsningar till Boris från Pentti Auranaho."
Fan vad snopet! Jag hade glatt mig åt att träffa Pentti och lyssna till hans berättelser och bullrande skratt. Pentti är pensionerad mästerlots från Haukipudas strax norr om Uleåborg. Under ett långt arbetsliv har han bland annat varit chef på den stora lotsstationen Marjaniemi på Bottenvikens största ö: Hailuoto, eller Karlö som den kallas på svenska.

För två somrar sedan planerade och ledde Pentti tillsammans med Claes Törnsten från Luleå den stora eskaderseglingen "Bothnia Eskader 2001" då 141 båtar med över 400 människor åkte båt tillsammans från Piteå genom hela Norrbottens skärgård över till Finland och längs kusten ner till Uleåborg. Pentti ansvarade för navigeringen och var säkerheten själv när det gällde att leda alla dessa människor, varav en del var ganska ovana vid att färdas i båt. Särskilt fin var han med barnen. Han ordnade olika lekar i hamnarna och en teckningstävling där varje barn fick pris vid en högtidlig ceremoni i hamnen i Kemi. Pentti blev som en sorts storpappa för hela den stora gruppen av människor som åkte båt tillsammans i tio dygn. Visst gjorde det fina vädret med sol och stilla vindar att det blev lyckat. Men Pentti spelade också en stor roll för att eskaderseglingen blev en succé.

Bild: Pentti Auranaho i 2001.

Lotsen som förrådde sitt land

När eskadern hade lagt till i Uleåborgs hamn frågade jag Pentti om han hade lust att segla en dag med mig och Måsen. Jodå, det hade han. Han tog ut Måsen och mig på en tur i skärgården utanför Uleåborg där han har lotsat stora handelsfartyg i många år. Vi hade några fina timmar tillsammans och Pentti berättade om sina år som lots, men också om dramatiska händelser under de olika krigen som har drabbat Finland.

En av de värsta händelserna var när den engelska flottan anföll Uleåborg och brände stora delar av staden under Krimkriget i mitten av 1700-talet. För att försvara staden hade man tagit bort alla märken och prickar i farvattnen för att göra det svårt för fienden att navigera.
Farvattnen utanför Uleåborg är svårnavigerade. Överallt lurar grynnor strax under vattenytan, och det finns stora sandbankar runt Hailuoto. Pentti rynkar på ögonbrynen när han berättar att det var en gammal kollega till honom som lotsade de engelska krigsskeppen in till staden. Lotsen hette Ananias Mikkelsson och hade blivit avskedad på grund av spritproblem och för att han hade misskött sitt arbete.
Berättelsen om Ananias Mikkelsson är skildrad i en berättelse av Joni Skiftesvik. När Pentti och jag hade kommit i land med Måsen berättade Joni den tragiska historien om lotsen som förrådde sitt land och medverkade till att stora delar av Uleåborg ödelades.
- Engelsmännen hade tur. Mikkelsson hade kommit seglande med en liten skuta och blev tillfångatagen av den engelska flottan som följde den finska kusten och brände och förstörde. Hur det gick till vet man inte. Kanske blev han hotad. Kanske ställde han upp frivilligt för att hämnas för att han hade blivit avskedad. I alla fall så lotsade han de engelska krigsskeppen in till Uleåborg. När Mikkelsson såg byggnaderna i Uleåborgs hamn brinna insåg han troligen vad han hade ställt till med. Han förstod att han aldrig skulle kunna gå i land och fortsätta leva ett normalt liv i Finland. Så han följde med den engelska armadan när ödeläggelsen var avslutad. Ute till havs tog han sitt liv genom att hänga sig i riggen på skeppet.

Morgonbastu i Kohamn

Jag hade räknat med att få bada bastu i Penttis gröna motorbåt i Kohamn. Och så smyger han iväg med Raahen Fiia mitt i natten!
Vi går över till Joni Skiftesvik och hans son Kaj som ligger i Mammarosa bara några meter från oss på bryggan. Joni berättar att Pentti har blivit ännu mer aktiv sedan han gick i pension, med navigationskurser, och nu som frivillig skeppare på Raahen Fiia. Den här veckan seglar han med en grupp finska scouter, pojkar och flickor som säkert har kul tillsammans med den gamle sjöbjörnen. Nåja, är man skeppare och har man en tid att passa så kan man inte vänta på att sjusovare ska vakna. Det får bli en annan gång.

När vi sitter och dricker morgonkaffet upptäcker jag att det kommer rök ur skorstenen på bastun i Kohamn. Jag är lite svettig efter natten i sovsäcken så jag knallar över och stöter på Rolf Ekblom som just ger navigationsråd till några seglare som ska ge sig av. Rolf arbetar ideellt som hamnvärd större delen av sommaren för Töre båtklubb, föreningen som sköter om Kohamn.

Rolf Ekblom

- Bastun är varm. Det är bara att kliva in, säger Rolf.
Kaminen inne i bastun är en hemsvetsad apparat som ser ut att kunna koka lite av varje. Vatten kan den i alla fall koka. Det fräser hemtrevligt när jag kastar några skopor vatten på stenarna och jag njuter av värmen. Ända sedan jag klev upp i morse har en lurande huvudvärk gnagt i bakhuvudet. Jag är öm i käkarna så jag har nog gnisslat tänder i natt igen. Värmen i bastun gör att nackmusklerna slappnar av och huvudvärken kryper tillbaka till sin mörka håla bakom pannbenet. Jag sitter en lång stund och blundar och kastar på mer vatten. När jag inte klarar av hettan längre springer jag naken ut på bryggan och hoppar ner i det klara kyliga vattnet.

Tre småkillar kommer gående och kliver också in i bastun. Nu börjar en tävling om vem som kan sitta längst, vem som han springa fortast ut på bryggan och vem som kan hoppa eller dyka längst ut i vattnet.

En ny ö att segla till

Frampå förmiddagen ska Joni och Kaj ge sig av. Vi kommer överens om att hålla kontakt under dom närmaste dagarna. Kanske kan vi träffas i någon annan hamn.
- En ö som ni måste besöka är Selkäsarvi sydväst om Kemi, säger Joni. Den har en spännande historia. Förr i tiden bodde uppåt 300 människor där ute under strömmingsfisket. Ön var också en viktig plats för smugglingen. Jag vet ju att du är intresserad av smuggling, Boris. Där kan du hitta spännande berättelser.

Joni plockar upp sjökortet och upptäcker att Selkäsarvi ligger alldeles nära gränsen mellan Sverige och Finland. Och smugglarkungen Mabou Erkkis ö Lilla Sarvi är den närmaste grannön på den svenska sidan! Här kan vi säkert få höra mer om smugglingen, fast från den finska sidan. Joni berättar mer:
- År 1915, under den ryska tiden i Finland, togs en massa vapen i beslag på Selkäsarvi. Vapnen skulle smugglas för att medverka i revolutionen. Lasten fanns på en skuta som hette John Crafton. Men myndigheterna avslöjade vapensmugglingen och lade beslag på vapnen. Senare gick John Grafton under och ligger som vrak i trakten av Karleby i Österbotten. På Selkäsarvi lär det finnas ett spöke som vandrar omkring på ön om nätterna. Han ska visst heta Seppo Laaksonen. Jag vet inte varför han blev ett spöke. Nog har du saker att upptäcka om du seglar dit.
Mammarosa lägger ut och Joni och Kaj vinkar adjö. Så har vi fått ännu en ö att segla till med Måsen.

Boris Ersson, den 9 juli 2003