Med näsan mot havet

Vi seglar i stilla medvind i sydostlig riktning mot den finska gränsen. Som vanligt tog det längre tid än beräknat att komma iväg så det blir en kvällssegling än en gång. Men nätterna är ljusa och vi har inga tider att passa. Det var så trevligt hos Thomas och Jussa på Torne Furö så timmarna flög iväg. Mätta av nyfångad rökt lax seglar vi sakta mot Finland. En liten bris får Måsen att veckla ut alla sina rödbruna segel. Det börjar porla om fören.

- Fyra komma två knop, rapporterar Heikki belåtet där han står bakom ratten. Han spanar upp mot storseglet för att inte bli överraskad av en gipp. Under de senaste dygnens segling med Måsen har han börjat lära känna Måsen och har förstått att segla är något helt annat än att åka motorbåt. Att hela tiden söka vinden, känna båtens rörelser, lyssna på vattnet som strömmar förbi, fundera ut den bästa vägen.
De båda förseglen, klyvaren och den självslående focken, är lite oroliga framför masten. Ibland tar de vinden från styrbord, ibland från babord. Rätt som det är fladdrar de bara som tvätt på tork innan de bestämmer sig för hur de ska fånga vinden. Just när jag skriver det här är bägge förseglen fullt ute åt styrbord, medan storseglet med den tunga bommen är utsläppta så långt det går åt babord. Måsen seglar med alla dukar vidöppna mot den ljumma kvällsbrisen som smeker oss bakifrån. Det är vacker segling, men farlig om vinden skulle öka. Så här seglar jag aldrig i hårt väder.

Klockan 21,40.
Stora Hamnskär kommer glidande emot oss. Kvällsljuset glimmar i fönstren på Staffan Svanbergs röda stuga. Ingen rök från bastun nere vid stranden. Ingen båt vid bryggan. Staffan är nog ute på Haparanda Sandskär där han är tillsyningsman för nationalparken.
Medan vi glider förbi udden på Stora Hamnskär tänker jag på hur olika tillfälligheter har gjort att jag till slut har hamnat här på Måsen. Jag flyttade till Norrbotten 1978 därför att jag en gång blev nyfiken på hur samerna levde och fick ett förslag till en TV-serie godkänt. Våren 1973 började jag tillsammans med några kamrater spela in fyra filmer om samerna. Vi ville skildra samerna inte bara som en exotisk minoritet, utan som ett folk med egen historia och kultur, och kamp för sina rättigheter.

Under två år reste vi ständigt kors och tvärs i skogs- och fjällandskapet på Nordkalotten. Så småningom blev det fem filmer, flera radioprogram och två böcker om samerna. Efter åren av ständiga resor hade jag slitit ut två Volvo Duetter och en Amazon. Jag upptäckte också att jag hela tiden ville resa norrut från Stockholm där jag bodde då. Nästan alla mina idéer till filmer och böcker handlade om människorna och naturen uppe i norr. Min ungdoms kärlek hade gått sönder så jag hade inga riktigt starka band i storstaden. Det var nästan som när Elise Valkeapää, en av mina samiska vänner, förklarade varför hon hade bestämt sig för att flytta upp till Kiruna efter att ha bott många år i Stockholm:
- För att det ligger mer centralt.

Gradvis hade det blivit så även för mig. Jag tror att jag långsamt växte in i landskapet i norr. De stora skogarna, de smala granarna på myrarna, riktig vinter istället för snöslasket i Stockholm, det blå ljuset, norrskenet, sommarens explosioner av växtlighet, myggsvärmarna ... nåja, romantiken var inte total.

Jag sökte arbete som producent vid Sveriges Radio i Luleå, och fick tjänsten. Efter alla år som frilansare hade jag för första gången i livet lön, traktamente och tjänstebil för att åka och dricka kaffe hos spännande människor och lyssna på vad de hade att berätta. Och som jag åkte!

Under de första åren i Luleå fortsatte jag hela tiden att resa inåt och uppåt landet. Jag bodde i Svartöstan i Luleå, just där Luleälven rinner ut i Bottenviken. Men alla mina bekanta, alla mina idéer, alla mina band drog inåt landet, upp mot skogarna och fjällen.
Det tog flera år för mig att fatta att jag hade en av Sveriges finaste skärgårdar bokstavligen precis utanför dörren. De första åren bodde vi så nära havet att vi såg malmbåtarna och isbrytarna passera utanför fönstret. Ändå drogs jag inåt landet.

Tack vare Staffan Svanberg och hans protester mot kalhuggningen av granurskogen på Stora Hamnskär upptäckte jag Norrbottens skärgård. En ny värld öppnade sig. En vacker och kärv värld som påminde mig mycket om fjällen. Skavda och slipade klippor. Vinande vindar och stilla solglitter. Knotiga björkar och tallar. Människorna ute vid havet som var fostrade och formade av naturen precis som i fjällen och har ofta blivit mer egna än stadsmänniskorna med sina bekvämare liv. Som skillnaden mellan knäckebröd och vetebullar, eller fiskpinnar och stekt aborre.

Tack vare mina resor i Haparanda skärgård med Straffan Svanberg hade min näsa vänts mot havet.

Boris Ersson, den 12 juli 2003