Tankar i Måsen medan kaffet kokar över

Lördag morgon i Selkäsarvi, kl 10.20
Nästan halv elva! Hur kunde jag sova så länge? Visst ja, jag har glömt att klockan är en timme mer i Finland.
Jag har just varit på utedasset och har satt på kaffet. Heikki sover på rygg i sovsäcken. Jag sitter vid bordet ute i Måsens sittbrunn. Det är tyst och stilla i båtarna vid bryggorna. Festen vid elden pågick nog ganska länge i natt.

En flicka och en pojke ligger på mage på bryggan och försöker fånga spigg med varsin håv. Jag får en liten längtan efter Kerstin och pojkarna. Att gå på äventyr med håv och försöka fånga insekter och småfisk har alla våra tre pojkar sysslat med när de var små.
Det kokar över i kaffepannan. Kaffet bubblar upp ur locket och rinner ner på spritköket. Jag skyndar mej att lyfta av kannan och stänger av lågan. Den lilla rostfria kaffepannan är en kär del av Måsens utrustning. Jag hittade den på en loppmarknad i Jakobstad i Österbotten för några år sedan när jag seglade runt Bottenviken med Måsen.

Att gå omkring bland borden med begagnade kläder, leksaker, böcker, husgeråd och möbler var som att vandra i Finlands historia. Okända människor hade lämnat in sina privata vardagliga saker till försäljning. Vilka öden hade dessa saker upplevt, vilka familjer hade de tillhört?
På avdelningen med kastruller, stekpannor och annan köksutrustning hittade jag kaffepannan. Jag tog den i handen och kände direkt att den måste bli min. Det var en ovanlig konstruktion som jag aldrig hade sett förut. Expediten berättade att den kallades perkulator och visade hur den fungerade.
- Inne i pannan sitter en tratt med rostfritt filter på ett rör. Man häller vatten i kannan och kaffe i tratten och sätta pannan på spisen. När vattnet kokar stiger det upp genom röret och rinner ner genom kaffet.
Några stämplar berättade att den hade fått ett designpris i början av 60-talet. Det avgjorde saken och jag slog till. För 10 mark blev perkulatorn min och sedan dess har allt kaffe i Måsen kokats med den.

Jag hade varit i Österbotten förut, men då hade jag inte kommit från sjön och jag hade andra skäl att vara där. På 80-talet gjorde jag en serie radioprogram om några av Österbottens författare och om sommarteatern i Närpes där man spelade en pjäs som byggde på Väinö Linnas tre romaner som skildrar den finska historien sedd från människorna i den lilla byn Pentinkulma.

Jag minns fortfarande den första meningen utantill: "I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi." En klassisk mening i Finland och i världslitteraturen. Med den meningen öppnar Linna scenen för ett stort drama. Hans berättelse om Finlands moderna historia börjar med en torpare som dikar en myr för att börja odla råg.
Tillsammans med Linnas roman "Okänd soldat" som beskriver hur det lilla Finland gick i krig mot Sovjetunionen blev de här böckerna stora läsupplevelser för mig under en period i tonåren. Sedan dess har jag läst böckerna många gånger och återvänder då och då till dem för att smaka på språket.
Även om den svenska översättningen är bra kan den troligen bara ge en blek bild av originalet. Hur skulle man översätta Sara Lidmans språk med dess blandning av svenska och dialekt från Västerbotten utan att förlora en stor del av innebörden? I Linnas romaner talar människorna många olika finska dialekter. Människorna träder fram som levande komplexa personer med politiska åsikter, drömmar, släktskap och klasstillhörigheter.

Teaterpjäsen i Närpes spelades på den lokala närpesdialekten av teateramatörer och regisserades av en av Finlands främsta regissörer, Ralf Långbacka. Att jag missade rätt många ord i närpesdialekten gjorde inte så mycket. Jag kände till handlingen och personerna, och spelet var så medryckande. För första gången var jag med om en vridläktare på en teater. Mitt i handlingen började läktaren med hela publiken åkta runt och en n y scenbild dök upp bakom läktaren. Hela landskapet var en del av scenografin.
Efter föreställningen träffade jag en gammal man som hade levt igenom samma tidsperiod och liknande händelser som pjäsen skildrade. Han berättade att han hade tillhört den röda sidan och att han var fånge i ett av de vitas koncentrationsläger i ett år. Vi satt i den vackra sommarkvällen och lyssnade till den gamle mannen som berättade hur han och de andra fångarna misshandlades och svältes nästan till döds bakom taggtråden i lägret.
- På våren när det första gräset började gro kröp vi på knä längs staketet och åt av grässtråna. Det blev för starkt för våra magar så vi kräktes och fick diarré, berättade han. Flera av mina bästa vänner dog i det där lägret.

Tanken på koncentrationsläger i det vackra gröna Österbotten med sina prydliga stugor, blommande trädgårdar, jordbruk och växthus med tomatodlingar var overklig. Men så kommer jag att tänka på TV- bilderna helt nyligen från kriget i det forna Jugoslavien. Umärglade och rädda människor bakom galler. Lastbilar med fångar på flaken på väg ut i skogen. Massgravarna.
När ska vi människor lära oss att bli - människor?
Nu rör det sig i Heikkis sovsäck. Han vänder sig om, gäspar och sätter sig upp.
- Det luktar gott. Har du kokat kaffe?

Bottenvikens nationalpark

Efter frukosten går vi en tur på Selkäsarvi. I båthamnen finns en stuga där man har satt upp information om ön. På kartor och affischer läser vi att Selkäsarvi ingår i en nationalpark som heter Perämeri Nationalpark, vilket betyder Bottenvikens Nationalpark. Den ligger på den finska sidan av gränsen ute i skärgården inom Torneå och Kemi kommuner. Parken stiftades 1991 för att bevara och skydda den ömtåliga naturen här ute i havsbandet. Den upptar en yta av 157 kvadratkilometer, varav större delen består av grunda vatten på mindre än 10 meters djup och ett stort antal öar och grynnor.


Sjömärke från förr, Selkäsarvi.

I nationalparken ser man många exempel på olika stadier av landhöjningen som gör att skärgården växer ur havet med nästan en centimeter om året. Landhöjningen skapar en världsunik skärgårdsmiljö som är i ständig och snabb förvandling. Stränder som för en mansålder sedan var landningsplatser för fiskare, ja hela fiskelägen, har i dag hamnat uppe på torra land.

Den låga salthalten i vattnet har skapat en ovanlig flora och fauna med arter som försöker klara sig i brackvattnet. Organismer som är vana vid salt vatten får problem här liksom sådana som trivs i sött vatten. Om dessa saker bedrivs forskning i området.

Första gången jag kom seglande här och fick syn på olika bojar ute på fjärdarna började jag bläddra i sjökorten för ta reda på om jag hade hamnat på grund, i ett militärt område eller i en farled. En del av bojarna har instrument hängande under sig för att studera biologiska förlopp i vattnet, och den påverkan som de stora industrierna längs kusten har på miljön i skärgården. När man sveper runt horisonten med kikaren ser man överallt röken från olika industrier längs både den finska och den svenska kusten.

Ett annat skäl till att bilda nationalparken var att man vill värna om kulturmiljön i skärgården. Gamla fynd på öarna berättar att den här skärgården har varit befolkad och brukad mycket länge. Fiske och säljakt har bedrivits åtminstone sedan 1500-talet. På ön Iso Huituri finns ett stenröse som kallas Biskopsstenen. Röset byggdes redan på 1300-talet som en gränsmarkering mellan Uppsala och Turku för att visa vilken biskop som hade makten att predika Guds ord och ta ut skatt av skärgårdsbefolkningen.

Under senare århundraden har fisket fortsatt att vara viktigt. När vi seglar med Måsen mellan öarna måste vi hela tiden hålla utkik efter nät och laxfällor som är utlagda från de grunda stränderna vid öarna och en bit ut i vattnet. En flagga på en stång mitt ute på en fjärd är en varning för seglaren: "Trassla inte in er i våra redskap!"

Efter kriget år 1809 då Sverige förlorade Finland till Ryssland delades den här skärgården av den nya gränsen mellan Ryssland och Sverige. En viss smuggling av tobak, fisk, kött och mjöl förekom mellan Ryssland och Sverige. Efter den ryska revolutionen och Finlands självständighet 1917 ökade smugglingen dramatiskt.
20-talet var spritsmugglingens stora tid. Spritskutor kom seglande från Estland och Polen och kastade ankar ute på internationellt vatten. Där möttes de av lokala fiskare och smugglare som förde varorna in till land. På 40- och 50-talen blev varorna fler. Genom tiderna har massor av sprit, hästar, kaffe, lax, bildäck, vapen, timmer och andra varor fraktats olagligt över gränsen här ute i havet.
Som smugglaren Mabou Erkkii sade till mig en gång:
- Laxen känner inga gränser, och det gör inte jag heller!

När man bildade den svenska nationalparken vid Haparanda Sandskär förekom en del diskussioner om att slå ihop den med den finska parken och få en enda stor sammanhängande nationalpark i skärgården. Nu blev det inte så och det kanske är lika bra med tanke på allt krångel som förekommit genom åren kring laxfisket och den speciella gränsälvskommision som är tillsatt för att styra över Torneälven och skärgården utanför.

I dag är Selkäsarvi ett av de mest populära utflyktsmålen för båtfolket längs den finska kusten vid Kemi och Torneå. På helgerna och under semestertiden fylls hamnen av båtar. Besökarna klättrar upp i det nybyggda tornet och spanar ut över skärgården. På kvällarna badar man bastu och grillar korv och fisk, dricker öl och sjunger vemodiga sånger om kärlek. När vi kom hit med Måsen kände vi oss snabbt välkomna. Vi lär nog återvända...

Nyrökt sik på Selkäsarvi


Marken på ön är skyddad av spänger

Vi vandrar på träspången som leder söderut från båthamnen, genom ett vackert landskap med mycket sten, stora enbuskar och små grå och röda stugor. På ett ställe intill stigen stannar vi till och försöker läsa tiden på en gammal klocka som befolkningen använde redan på 1700-talet. Klockan är lika enkel som genialisk. På en sten har man huggit ett hål och runt hålet har man ristat in en cirkel. Sätter man en liten pinne i hålet visar skuggan hur mycket klockan är!

Ett fiskeläge mitt på ön är iordningsställt till en sorts hembydsmuseum. Man kan övernatta i en liten fiskarstuga om man vill, och om man ryms i sängarna. Var människorna så mycket kortare för 100 år sedan?


Ristningar från 1819 i fiskarstuga.

Vi går in i en stuga och jag ser en nästan 200 år gammal ristning i timmerväggen. På ett ställe har någon skurit in årtalet 1819, och namnen Edla Ailinpieti och Tuuli Pohjanen. Vilka var dessa människor? Bodde de i stugan? Var de vuxna eller var det två ungdomar som klottrade?

När vi fortsätter söderut på ön kommer vi ut i ett levande fiskarställe med ett par stugor, bodar och fiskeredskap. Det syns direkt att här finns det liv. En plastbåt ligger förtöjd i viken, och en fårskock går och betar i buskarna intill.

Landskapet är som taget ur en film. Ett långt smalt näs av sten mitt ute i havet. Marken är ett enda stenröse. En och annan enbuske har klöst sig fast och håller stånd mot vinterstormarna och isen som hyvlar av all växtlighet längs stränderna. Vi ser spåren men har svårt att känna kylan och stormens kraft i dag när solen lyser och det är 25 grader varmt. I dag ler naturen vänligt mot oss. Så är det inte alltid här ute.


Fiskarstugorna på Selkäsarvi.

Det är liv och rörelse i stugorna och så fort vi kommer in på den lilla gårdsplanen mellan husen blir vi välkomnade och bjudna på varsin öl.
- Om ni har tid att vänta en stund så får ni äta nyrökt sik tillsammans med oss, säger en kvinna som jag tycker att jag känner igen. Hon är liten och mörk och pratar glatt och livligt med stark röst.
- Visst var det ni som kom med den fina gamla träbåten i går? säger hon. Jag var ombord hos er i går kväll. Men ni ville varken dansa eller sjunga.


Mirja-Riita och Heimo.

Nu kommer jag ihåg. Det är kvinnan som var så berusad och sjöng vid elden. I dag är hon på lika gott humör men nu är hon nykter.
- Jag heter Mirja-Riitta. Men alla kallar mej för Mirkku. Det här är min gubbe Heimo, säger hon och ger gubben en blöt puss på kinden så att han nästan tappar hatten.

På stranden bakom stugan saltar Timo Viitala nyfångad sik med hjälp av sonen Janne. Timo tänder eld under en hembyggd fiskrök och lägger fiskarna på ett nät som han stoppar in i plåttunnan. Sist lägger han dit några enriskvistar som ska ge fisken den rätta röksmaken.

Vi sitter runt bordet på gårdsplanen mellan stugorna och pratar. Det visar sig att alla härstammar från fiskare och jägare i skärgården. Men ingen av dem är fiskare på heltid.

- Vi är söndagsfiskare, säger Timo. Jag arbetar som byggnadsarbetare. Men det är här ute som jag känner att jag lever.
Mirkku arbetar som städerska eller är nån sorts arbetsledare för städare i Kemi. Heimo är pensionerad lastbilschaufför. Så gott som varenda helg och nästan all ledig tid tillbringar de här ute.

Timo går ner till stranden och kommer tillbaka med gallret fullt av guldgula sikar. Vi äter den varma siken med händerna tills vi är proppmätta.


Heimo och Mirja Riita äter rökt sik.

När vi till slut bryter upp för att gå tillbaka över ön till hamnen säger Heimo:
- Åk med Janne och mej i båten. Inte ska man gå när man kan åka båt!

Jag är lite tveksam för Heimo har tömt en rätt stor del av en flaska Koskenkorva medan vi har ätit fisken. Men det visar sig att det är Janne som ska köra båten. Han är 14 år och har varken druckit öl eller sprit till maten.

Vi kliver ner i den lilla ranka roddbåten. Efter en del besvär med att få igång motorn styr Janne ut mellan stenarna i det grunda vattnet. När vi kommer ut en bit ser jag fiskarstugorna ligga på rad på den smala tungan av grus och sten mitt ute i Bottenviken.

Heimo plockar upp flaskan ur fickan och bjuder mej på en klunk. Jag tackar nej för jag har i ryggmärgen att man inte ska dricka sprit på sjön. Heimo har tydligen en annan sorts ryggmärg för han tar ett par rejäla klunkar medan Janne kör båten sakta längs stranden till hamnen. Vi kommer fram utan missöden. Jag tackar för skjutsen och går bort till Måsen medan Heimo vandrar över till en finsk båt med flaskan i handen. När jag kliver ner i Måsen ser jag Janne köra ut ur hamnen på väg tillbaka till fiskeläget på andra sidan ön.

Boris Ersson, den 13 juli 2003

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön