Under ytan lurar faran...

På kvällen seglar Heikki och jag från Selkäsarvi upp mot Kemi. Solen förvandlar himlen och vattnet till guld och eld. Fjärdarna mellan öarna ser stora och öppna ut, men ögonen bedrar. Det finns gott om grynnor alldeles under vattenytan och vattnen är grunda.

Vid ett tillfälle blir jag förskräckt. Jag har lagt ut vår kurs över vatten med bra djup i en korridor mellan öarna och grunden på kortet. Min Garmin GPS visar att vi är exakt mitt i den planerade farleden. Så upptäcker jag att vi är på väg att komma farligt nära en grynna på styrbords sida. Jag ser hur vågorna bryter mot stenarna i vattenbrynet. Enligt mina beräkningar ska vi inte alls komma så här nära.

Jag kontrollerar sjökortet och mina koordinater i Garmin. Allt stämmer. Likförbannat är vi för nära grynnan. Jag styr ut på djupare vatten och tar upp den lilla orienteringskompassen som alltid hänger i ett snöre intill ratten. Genom att syfta med kompassen mot den yttersta udden på en av öarna får jag fram bäringen mot udden. Jag ritar en linje på sjökortet. Längs den linjen befinner vi oss. Så syftar jag mot en annan udde och får fram ett annat streck som korsar det första. För säkerhets skull tar jag ut bäringen mot röken från fabriksskorstenarna på Veitsiluotos stora fabrik utanför Kemi som ligger nordost om oss. Linjen därifrån träffar de båda andra linjerna i samma punkt där de korsar varandra.

Det här är enkel skärgårdsnavigering. Så här har jag navigerat i många år på Måsen innan jag skaffade GPS. Sedan dess har den lilla kompassen mest hängt i sitt snöre intill ratten. Nu är det den försummade lilla kompassen som bevisar att mina onda aningar stämmer. Vi är 200 meter fel, alldeles för nära grynnan.
Vi har bra sikt i det fina vädret så det är inga problem att se var vi befinner oss. Men det hade varit otäckt att komma seglande på natten i hård vind och dålig sikt och plötsligt höra bränningarna från grynnan alldeles intill Måsen. Jag måste ta reda på vad missvisningen beror på, tänker jag. Vi fortsätter vår färd mot Kemi, betydligt vaksammare än förut.


Fisknät mellan öarna

Vi gör en stor sväng runt en vimpel som visar var det finns en laxfälla. Vinden mojnar och dör nästan helt. Till slut startar jag motorn och vi puttrar vidare i fem knop. Solen bränner på axlarna och huvudet trots att klockan är halv nio på kvällen.
Så kommer vi ut på stora farleden som går i rakt öst-västlig riktning mellan Kemi och Röyttä utanför Torneå och Haparanda. Vi svänger österut in på farleden och följer ensmärkena och prickarna som visar hur vi ska köra.

Här finns en fin liten skärgård med många öar. Det här området kommer att bli viktigt för oss när vi ska dokumentera och skildra kustkulturen under de kommande tre åren. Hit ska vi komma tillbaka både sommar och vinter. På ett par av öarna bor några familjer som har fiskat lax här sedan 1600-talet i obruten tradition. Kemi älv var Bottenvikens rikaste laxälv i århundraden tills man byggde kraftverk i älven och stoppade laxens naturliga flyttled upp mot lekplatserna högre upp i inlandet. Älven var också en viktig vattenväg norrut på Nordkalotten och österut in mot Karelen och Ryssland, ja ända ut till Vita havet.

När vi kommer fram till ön där fiskaren Hannu Rantapörhöla och hans bror håller till, stannar vi Måsen och kikar in mot stranden. Allt är tyst och stilla i kvällssolen. Ingen fiskebåt ligger vid bryggan.
- Dom är nog inte hemma, säger Heikki.

Vi fortsätter inåt längs farleden och närmar oss den avlånga ön Kuivanuoronkrunni där Juhani Sotisaari och hans familj bor. Samma sak där. Inga båtar, tysta stugor, ingen hemma.
Klockan har hunnit bli över tio på kvällen så vi bestämmer oss för att fortsätta rakt in till Kemi.

På långt håll ser vi det vita kommunalhuset i Kemi framträda högt över den övriga bebyggelsen som en vit fyr i kvällsljuset. Sista biten in mot stan är utmärkt med prickar så det är lätt att hitta till båthamnen.

Vem i hela världen kan man lita på?

Vi styr in i öppningen vid stenpiren, ser de vackra vita byggnaderna i hamnen och glider sakta in mot bryggan med gästplatser. Då får vi syn på Joni Skiftesviks segelbåt Mamma Rosa.

Visst ja, Joni berättade ju att han skulle segla till Kemi för att vara med på ett bröllop. Nu träffas vi än en gång. Det är trevligt att stöta ihop med sina bekanta i hamnarna så här. När vi går iland ser vi Jonis son Kai och hans flickvän sitta med varsin öl uppe vid en av de två serveringarna i hamnen. Vi beställer också varsin öl och sitter och pratar om vad vi har varit med om sedan vi sågs senast i Båtskärsnäs. Jag tackar Kai för rådet att gå till Selkäsarvi och berättar om oron över missvisningen på min GPS.

Kai, som arbetar på fritiden för Sjöräddningen Meripelastus, säger att han har för sig att man måste räkna om värdena i sin GPS om man kommer från Sverige. Han går ner till Mamma Rosa och kommer tillbaka med ett sjökort. På kortet står det mycket riktigt att om man har sin GPS inställd i Sverige så ska man minska latituden med 0,01 grader och öka longituden med 0,20 grader om man färdas med båt i Finland.
0,2 grader fel på longituden motsvaras av ett fel i öst-västlig riktning på 180 meter! Här är förklaringen till att jag styrde för nära grynnan. Vi läser också att djupsiffrorna på sjökorten bygger på mätningar som gjordes åren 1932-37. Djupen är angivna enligt 1956 års medelvattenstånd, som minskas på grund av landhöjningen med 1 dm under 10 år. Det har alltså blivit en halv meter grundare sedan 1956.

Senare ringer jag till Sverige och ber Alf Harjo som sköter hemsidan att ta reda på de här sakerna lite mer i detalj. Han söker på internet och hittar massor av information om korrigering av GPS när man seglar till Finland. Det finns även privata råd av andra seglare på nätet. Vi är tydligen inte de första seglare som har upptäckt att båtens GPS har visat fel.
Problemet beror på att Finland använder ett eget koordinatsystem som kallas KKJ medan Sverige liksom Norge, Danmark och de flesta andra länder använder det internationella systemet WGS- 84.

Runt om på jorden använder olika länder många skilda koordinatsystem. Eftersom systemen skiljer sig från varandra uppkommer det fel när man seglar in i ett land med ett annat koordinatsystem. För att slippa räkna om manuellt medan man seglar kan man ställa in sin GPS så att den automatiskt räknar om värdena. Det arbetas också för att komma fram till ett enda gemensamt system. Inom några år är problemen lösta i bottenviken eftersom Finland kommer att gå över till WGS-84. Dessutom ersätts de finska grön-gula sjökorten med samma blå-vita internationella kort som vi har i Sverige.

Det här var en nyttig lektion. I fortsättningen kommer jag att använda min GPS för grovnavigering men jag kommer inte att lita på att den amerikanska krigsmaktens satelliter alltid ger mig korrekta besked om var jag befinner mig. Även sjökortet kommer jag att läsa med en nypa salt. Måsens gamla kära båtkompass av märket Silva kommer jag att misstänka för den har visat fel då och då. Kanske sitter den lite för nära ratten med dess olika metalldetaljer. Kanske har den ibland rubbats ur läge om någon har klivit lite oförsiktigt och stött till den. Kanske beror felet på att vi har kommit in i ett område med missvisning på grund av en massa malm på havsbotten eller andra mystiska orsaker. Eller också är det krafterna som djävlas.

Vem fan ska man lita på när havet gungar, vinden viner och båten lutar? Inte att undra på att gamla tiders sjöfarare bad till Gud om hjälp för att komma hem till den trygga hamnen. Det värsta är att Gud inte heller verkar vara mycket att lita på. Det vittnar alla vrak längs kusterna om, liksom gravarna på kyrkogårdarna som berättar om skutor som har gått under i stormar för länge sedan.
Man får väl lita på det egna sunda förnuftet, det glasklara omdömet, den skarpa blicken, den lysande intelligensen, den stadiga handen på rodret, det goda humöret, den vansinniga driften att kasta sig handlöst ut i det okända och söka faran...

Sanningen är ju trots allt den att många av oss som ger oss ut på havet någonstans söker efter äventyret och den där speciella känslan när man tvingas skärpa alla sina sinnen därför att vädrets och havets krafter sätter en själv och båten på prov. Den som vill vara helt trygg ska nog stanna på landbacken, för säkerhets skull med flytvästen på och alla försäkringar betalda.

Nåja, de moderna hjälpmedlen är fantastiska. Att ha en liten apparat i båten som varje ögonblick spanar upp mot 12 satelliter och räknar ut var man befinner sig, vilken kurs man färdas på och hur fort det går - visst är det ett underverk. Det kändes skönt att få veta att missvisningen hos min GPS hade en förklaring och att den inte var att jag hade slarvat med koordinaterna eller styrt fel. Och det var kul att reda ut det där med de olika GPS-systemen.

Ett litet tips:
Den som vill läsa mer om GPS-navigering i den finska skärgården kan söka reda på en utmärkt artikel av Veli-Veikko Niskanen. Han har skrivit i tidningen Loggen om hur man får det att fungera.
Artikeln hittar ni även på båtklubben Pargas hemsida under adressen http://at8.abo.fi/pbk/.

- Välkommen till Kemi, sidu!

Heikkis vecka på Måsen är slut. Han ska ta bussen från Kemi hem till familjen i samhället med det korta namnet, Ii, strax norr om Uleåborg. Hans fru Helena som är textilkonstnär ska visa sin konst på en utställning i en annan stad och Heikki ska ta hand om deras två flickor Liisa och Eeva.

Heikki och jag vandrar upp genom stan förbi affärsgatorna och stadshuset och kommer fram till busstationen som är ungefär lika ödslig som busstationer brukar vara. Bussen kommer, vi säger adjö, Heikki kliver ombord och bussen far iväg.

Nu är jag en ensam sjöman i en främmande stad där jag inte talar landets språk. Jag provar mitt visakort i en bank och får en bunt Eurosedlar i handen. Fula pengar jämfört med den gamla finska marken. Några unga grabbar med säckiga långbyxor och stickade mössor neddragna över öronen åker bräda på en gågata. Dom hoppar över en blomkruka, gör avancerade konster med brädorna och ser precis så coola ut som småkillar i en småstad kan se ut.

Jag känner mig plötsligt väldigt ensam. Det trevliga umgänget med Heikki i Måsen har blivit en vana. Seglingen under långa dagar och nätter, måltiderna tillsammans, besöken hos fiskarna ute på öarna, de trevliga samtalen. Det har varit lättsamt att segla tillsammans. Nu känns det tomt.


Antikvarietet i Kemi

På väg ner mot hamnen får jag syn på antikvarietet som jag besökte förra gången jag var i Kemi. Då hittade jag en pocketutgåva av Tove Janssons "Pappan och havet" där. Få se vad dom har nu. Längst in bakom alla finska böcker hittar jag en hylla med böcker på svenska och engelska. Jag gör jag några verkliga fynd: Fröken Julie av August Strindberg, Huckleberry Finn av Mark Twain och en bok av en helt okänd författare som besökte Nya Guinea på 20-talet. Jag får alla böckerna för sju Euro, ungefär 60 kronor.

Nöjd går jag sakta tillbaka ner mot hamnen igen. Jag sätter mig i Måsen och bläddrar i böckerna. Så höjer jag blicken och ser mig omkring. Min fina Mås ser ut som ett slagfält. Tallrikarna och besticken är odiskade. Kastrullen är täckt av inbränd fullkornsvälling. Nere i kajutan är det en enda röra med kläder, sovsäckar och sjökort på britsarna. Det börjar bli dags att tvätta både lakan och kläder. Jag kan ju inte segla omkring med en sopstation.


Tvättmaskin i hamnen

Nej, fan här kan jag inte sitta! Jag samlar ihop alla smutsiga tvättkläder och bär upp dem till båtklubbens servering där det finns dusch och tvättmaskin. Det finns inget maskintvättmedel så jag häller schampo i facket för tvättmedel, sätter maskinen på 60 grader och hoppas att kläderna ska bli rena. När tvättmaskinen har dundrat igång tar jag en snabb dusch och tvättar håret och känner mig genast piggare. Så går jag ner till båten och värmer diskvatten. Kastrullen med inbränd välling måste jag gnida med Svinto men till slut blir den blank igen.
När disken är klar lägger jag mig och läser en stund, och somnar med Fröken Julie på magen. Det har nästan gått en timme när jag vaknar. Nu borde tvätten vara klar. Jodå, det är den. Med famnen full av fuktiga tvättkläder går jag tillbaka till Måsen och hänger dem på tork lite här och där. Måsen har ju gott om linor att hänga kläder på.

En glad röst på svenska med finsk brytning får mig att vända på huvudet.
- Nej men välkommen hördu Boris! Sidu, jag trodde väl att det var Måsen när jag såg dom bruna seglen ute på fjärden i går kväll! Jag kunde inte komma ner och hälsa då för vi hade gäster hemma. Välkommen till Kemi, sidu!


Lars Hansen

Det är Lars Hansen som har hittat mig och räddat mig från ensamheten. Den som kommer till Kemi med en båt som har svensk flagga i aktern kan alltid räkna med ett besök av honom. Lars är Svenska kryssarklubbens representant i Kemi. Vi träffades under eskaderseglingen från Piteå i Sverige till Uleåborg i Finland ett par år tidigare då Lars deltog och bland annat var med och gjorde vistelsen i Kemi till ett väldigt lyckat besök för de 400 deltagarna. Lars har inte bara kommit ner till bryggan för att hälsa mig välkommen. Han ska också titta till sin egen segelbåt.

- Jag fick min första båt när jag var sex år gammal. Sen dess har det blivit många olika båtar. Alla har varit träbåtar utom den här sista som är byggd i plast. Nog är det praktiskt med plastbåt, men int blir det samma känsla som med en äkta träbåt, sidu.
Vi blir stående en ganska lång stund på bryggan. Lars berättar att han hade en dröm att gå till sjöss som ung pojke. Men det blev inte av. På den tiden hade föräldrarna större makt över vad tonårsbarnen fick göra.

- Många av karlarna i min släkt har varit på sjön i olika yrken. Morfar var tullmästare här i Kemi och var ofta ute på sjön och jagade smugglare. Jag har kvar ett par av hans handskrivna dagböcker från arbetet inom tullen. Där finns det många spännande episoder att läsa. Men när jag själv ville gå till sjöss i ungdomen satte min far stopp för alla mina drömmar. Jag fick bli banktjänsteman istället. Men jag har alltid varit intresserad av sjön och sjölivet, och jag har seglat mycket.

- Jag blev nyfiken på din morfars anteckningsböcker om smugglingen, säger jag. Skulle det gå att få titta på dom?
- Jomen visst, hördu! Jag ska genast åka hem och hämta böckerna. Det mesta är skrivet på finska men morfar skrev en del på svenska också.

Lars skyndar hem och kommer tillbaka med två svarta anteckningsböcker och en smal värja med vass spets.
- Den här värjan använde morfar när han skulle inspektera lasten i båtarna. Ofta gömde sjömännen sina smuggelvaror i balar av tyg eller annan last. När morfar inspekterade båtarna och sökte efter smuggelvaror stack han i lasten med den här värjan. Fanns det några flaskor undangömda så brukade han upptäcka dem, sidu.
Lars ger mig böckerna och säger att jag får behålla dem tills jag är färdig med dem. Det känns som ett stort ansvar för böckerna är från de allra första åren på 1900-talet, skrivna med bläckpenna med mycket vacker handstil. I familjen måste de här böckerna vara ovärderliga. Jag lovar att ta väl hand om dem.

Vi tar avsked och det sista Lars säger innan han går hem till sin bostad i ett gammalt trähus nära hamnen är detta:
- Hördu, glöm inte att om du behöver någon hjälp medan du är i Kemi så ska du ringa till mej. Bara ring, sidu!
Boris Ersson.

Ur Måsens loggbok, den 14 juli 2003

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön