Möte med två storseglare

Åke Hasselgrens gröna havskryssare Hexe jagar fram och tillbaka över stadsfjärden i Luleå som en vinthund. Måsen och jag har inte en chans att hålla jämna steg med Hexe. Att jämföra båtarna är som att jämföra en varmblodig travare med en nordsvensk timmerhäst. Måsen är en 80 år gammal stadig koster medan Hexe är en smäcker havskryssare, byggd 1967 och ritad av den världsberömde danske båtkonstruktören Knud Reimers. Dessutom seglar jag ensam medan Åke har en skicklig gast ombord som hela tiden trimmar seglen och får henne att ge sitt yttersta. Gasten är fotografen och världsomseglaren Pär Domeij.

Första gången jag träffade Åke var en vårdag 1995.
Jag stod uppflugen på ställningen i båthuset och skrapade Måsens skrov när jag hörde en röst bakom ryggen.
- Var någonstans är din koster byggd?
Jag vände mig om och fick syn på Åke Hasselgrens gängliga skugga i motljuset vid dörren. Jag hade sett honom på varvet men vi hade aldrig pratat med varandra.

- I Blekinge tror jag.
- Kan det rentav vara på Martin Olssons båtvarv i Karlshamn?

Jag blev förvånad och slutade skrapa.
- Hur kunde du veta det?
- Jag tyckte att det var nåt bekant med linjerna.
Jag klev ner från båtställningen. Av en otrolig slump skulle det visa sig att Åke hade varit med när Måsen byggdes 1928!
- Jag är född 1913 i Karlshamn, berättade Åke.

När jag var i 15-årsåldern brukade jag hjälpa farsan med vår båt vid ett litet varv i Karlshamn. Ägaren hette Martin Olsson och var född 1863. Han hade varit sjöman på dom stora segelskeppen som gick på vetetraden till
Australien. När han blev äldre återvände han till Karlshamn och började bygga träbåtar. Jag tyckte att det var spännande att vara där. Det luktade tjära och jag fick hjälpa till och springa ärenden och göra enklare arbeten, som att hålla emot när bordsplankorna skulle nitas.
- Var du med när Måsen byggdes? frågade jag.
- Det är i alla fall möjligt. Martin Olsson byggde några kostrar av den här storleken då.
- Minns du hur Martin Olsson var som människa?
- Han var en riktig gammaldags sjöbuss, väderbiten i ansiktet och han pratade bred blekingska. Varje dag rodde han från sin stuga på Sternö till varvet. Han kunde vara ganska kärv, men det hände att han berättade om sina äventyr på de stora haven. Då var det spännande att sitta och lyssna på honom.
- Hur kom det sig att du själv hamnade i Luleå? frågade jag.
- När jag var färdig med min ingenjörsutbildning 1932 provade jag några olika arbeten. 1937 fick jag anställning på en arkitektfirma i Luleå och flyttade hit. Så småningom skaffade jag en segelbåt och blev fast här uppe. Segling har alltid varit mitt största intresse. Vi har ju en av Sveriges finaste skärgårdar i Norrbotten.

Fredagsfika på varvet
Varje fredag eftermiddag brukar några av båtägarna som håller till på NP Marin i Luleå träffas i fikarummet hos Erik Jönsson och dricka kaffe och prata bort en stund tillsammans. Just den här dagen föll stora flingor av snöslask från himlen. Åke hade med sig en påse kanelbullar och Erik hällde just upp kaffe när dörren öppnades och Pär Domeij kom in i rummet.
- Tjänare Pär! sa Åke. Kände du kaffedoften?

Pär hade nyligen gjort en paus i en flerårig världsomsegling. Tillsammans med hans fru och deras två barn hade han seglat med sin Colin Archer Sjöa över atlanten till Karibien, genom Panamakanalen, ut i Stilla havet, fortsatt till Hawaii, tröttnat på värmen och seglat till
Kanadas västkust. Sedan kom hans fru tillbaka med en av pojkarna medan Pär stannade i båten en period med den andre sonen. Nu hade Pär återvänt till Luleå och båten låg kvar i Vancouver.
- Jag har tänkt segla längs Kanadas västkust och upp mot Alaska under de närmaste somrarna, sa Pär.
Där finns en fantastisk skärgård med orörd vildmark, med björnar och vargar på stränderna. Ska du sjösätta Hexe till våren, Åke?
- Jag får väl se, sa Åke. Jag har inte sjösatt henne de två senaste åren för jag har haft problem med ett knä. Och nästan inga av mina gamla kompisar finns kvar längre. Jag kan ju inte segla Hexe helt ensam.
- Om du sjösätter i år ska jag gasta åt dej, sa Pär.

En sommardag 2005 ringer telefonen och jag hör Åke Hasselgrens glada röst.
- Tjänare, det är Åke. Får man bjuda på en kopp kaffe? Jag har nyss sjösatt Hexe. Vi ligger i båthamnen på
Granudden, mitt emot mastkranen.

Jag skyndar mig över till båthamnen och Åke bjuder på kaffe och kakor i sittbrunnen. En dag med frisk vind och solsken styr Åke ut på stadsfjärden med Pär Domeij som gast. Hexe får snabbt upp farten och jag följer efter med Måsen. Under ett par timmar seglar Åke sin Hexe på ett strålande sätt. Den gröna havskryssaren skär genom vattnet, vänder och jagar tillbaka. En gång när Åke styr Hexe alldeles intill Måsen och kör förbi oss, gör han honnör mot den vita skepparmössan med ett stort belåtet grin i ansiktet.


Åke med Hexe V i Luleå skärgård sommaren 2005.

På en hård kryssbog ser jag hur Hexes stora fock plötsligt spricker isär och fladdrar i vinden. Pär rusar fram och lyckas få ner focken och Åke går upp i vind och tar ner storseglet. Vi styr in i sågverkshamnen i Stensborg där segelskutorna lade till förr i tiden för att lasta trävirke. Åke är upprymd efter olyckan med focken.
- Såg du? Vi körde så att focken sprack! Vi gjorde över nio knop när det hände. Men det är ingen fara, det var bara i sömmen. Det är lätt att laga. Det fixar jag i vinter.
När vi sitter och dricker Åkes pulverkaffe kastar han en blick ner i det mörka vattnet.
- Titta så mörkt vattnet är. Annat är det vid den norska kusten, eller hur Pär?
- Ja, är det något som jag kan sakna här i Bottenviken så är det det klara salta vattnet ute i de stora haven.


Åke med Hexe III i Norge sommaren 1959.

Sommaren 1959 lastade Åke sin dåvarande segelbåt Hexe III på en järnvägsvagn i Luleå och fraktade över den till Narvik. Där sjösattes båten och Åke och några kamrater seglade söderut längs den norska kusten, till Göteborg, genom Göta kanal och hem till Luleå igen.
- Hur var det att segla längs den norska kusten?
- Det var den finaste segling jag har haft. Det är en helt annan skärgård. Som att segla vid Höga kusten, men mycket mäktigare. I Norge finns det ju fjäll som stiger tusen meter rakt upp i himlen från havet.
- Är det sant att du fångade en torsk med spinnakerbommen? frågar Pär.
- Jojomän! En kväll gick vi in i en vik i Nordnorge. Det var klart vatten, fem meters djup och sandbotten med några tångruskor. Vi lade till vid en udde och när jag skulle släppa ner ankaret fick jag syn på en stor fisk nere vid botten. Jag tog spinnakerbommen och stötte ner den som en harpun, och lyckades träffa torsken i huvudet. Den blev vimmelkantig och flöt upp. Vi föste upp den på klippan och fick oss en fin middag. Jag tror nog att jag är ganska ensam om att ha fångat en torsk med spinnakerbom, ha, ha, ha!

- Visst gjorde du samma segling längs norska kusten som Åke? frågar jag Pär.
- Ja, Åke hade visat diabilder och berättat om sin norska segling, och det inspirerade oss att göra samma sak. Vi gjorde vår resa 38 år senare, 1997. Vi tog Sjöa på lastbil och sjösatte henne i Narvik. Det tog drygt fyra månader att segla runt Norge och tillbaka hem igen.
Det var en av mina finaste seglingar någonsin.
- Har du några särskilt starka minnen? frågar jag.
- Det klara salta vattnet, känslan av att segla på stora havet. Det var första gången jag kom i kontakt med tidvatten. Det var så mycket att tänka på. Man kan inte förtöja som i Östersjön och man kan inte gå in var som helst på vilka tider som helst. Det gäller att läsa tabellerna över tidvattnet annars kan man hamna riktigt fel.
Åke skrattar till.

- En gång seglade vi i en fjord utanför en sommarstuga när jag upptäckte att stugan var snabbare än oss! Jag höll fem knop på en slörbog, men stugan gick ifrån mej.
Det berodde på att vi hade tidvattnet emot oss.
- Största upplevelsen av den resan var nog ändå att segla långt med familjen, säger Pär. Våra båda pojkar var 6 och 8 år den sommaren. Vi kom varandra nära på ett sätt som man bara kan göra när man lever tätt inpå varandra i en båt.

Vi kommer tillbaka till hamnen och lägger till vid bryggan. Pär tar ner den trasiga focken och vi hjälps åt att bära Åkes segelsäckar upp till hans bil och stoppar in dem i baksätet.
- Tror du att det blir att sjösätta nästa sommar?
Det glittrar till i Åkes ögon.
- Det vet man aldrig, jag fyller ju snart 92. Men om Gud vill och benet håller så sjösätter jag nästa sommar också. Tack för en fin segling, grabbar!
Tack själv, Åke.

Text & foto: Boris Ersson, 2006

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön