Postrodden på Holmön

Och så var det postrodden förståss. Hur förvandlar man ett gammalt hårt arbete till en folkfest? Det har man förstått på Holmön och i Björkö där den gamla postrodden återupplivades för ungefär 20 år sedan. En gång varje sommar gömmer man mobiltelefonerna i vadmalskläder från 1800-talet och drar på sälskinnsskorna. Plastbåtarna och utombordarna får stanna hemma. Fälbåtarna och postroddsbåtarna av trä dras fram ur båthusen.

Nu djävlar ska det ros och seglas över Kvarken!
Ena året går postrodden från Holmön till Björkö, och nästa år ror man den andra vägen.
Postrodden är inte en tävling. Men besättningen i den båt som kommer först över Kvarken har något att skryta om hela vintern.

Havets riddare

Sjöräddningens båt dånar fram över Kvarken i över 40 knop, ungefär 70 kilometer i timmen. Trots att det nästan är vindstilla blåser det kallt på däcket där jag står och håller mig fast för att inte ramla omkull. Båten är utlånad av marinen. Den är byggd för att göra snabba överraskande anfall mot fientliga krigsskepp i skärgården. Men uppdraget den här soliga dagen har ingenting med krig att göra. I dag ska sjöräddningens team i Holmsund garantera sjösäkerheten för de närmare 300 människor som deltar i den årliga postrodden över Kvarken. Det här året startar man i Björkö på finska sidan och ror över till Holmön på den svenska.

Den svenska kusten sjunker bakom oss och den finska skärgården med Valsörarna längst ut dyker upp i solglittret. En snabb båt kommer emot oss. Det är finska sjöräddningens Wärstilä Rescue, en alldeles nybyggd gummibåt. Den bromsar in och lägger sig intill oss.
Befälhavaren Tapio Majaniemi kliver ombord och hälsar på sina svenska kollegor. Det märks att de är vänner.

Besättningarna på båda sjöräddningsbåtarna består av kustbor som arbetar med sjöräddningen helt ideellt. På den svenska båten finns den här dagen en lärare, en glasmästare, en kranförare, en dykare och en stuveriarbetare. Tapio Majaniemi som är kapten på den finska båten arbetar i vanliga fall som elingenjör i Vasa.

- På vintern utbildar vi oss i olika kurser. På våren gör vi underhåll på båten. Och på sommaren går vi skift och rycker ut om det behövs, berättar Tapio. Vi övar en kväll per vecka och var tredje veckoslut är jag skeppare. Om larmet går måste vi vara ute på sjön inom 30 minuter.
Vi har 20-30 uppdrag per säsong.
- Hur kom det sig att du började inom finska sjöräddningen? frågar jag.
- Jag följde med min pappa när jag var 15 år. Pappa var aktiv i sjöräddningen i många år så det kändes naturligt att gå med.

Susan Hammarström arbetar för Röda korset på Wärtsilä Rescue.
- Jag har hand om akutsjukvården, berättar hon och visar upp två fullpackade väskor. Vi har en defibrilator för hjärtproblem, syrgastuber, mätare för blodtryck och blodsocker, en hypotermisk påse som värmer upp kroppen för patienter som har legat i vattnet och blivi tnedkylda. Och så har vi olika sorters förbandsmateriel och mediciner. Vi klarar faktiskt det mesta.
Susan berättar att hon arbetar som sjuksköterska på ett mentalsjukhus i Vasa.

- Vi har en stuga i Vasa skärgård och jag gillar att vara ute på havet. När jag nu har dom här kunskaperna att hjälpa människor så känns det bra att kunna göra nytta. Det blir omväxling att komma ut på sjön, och så är det roligt.
- Kan du beskriva de senaste utryckningarna?
- Få se nu... säger Susan och tänker efter. Båten har varit ute 10 gånger i sommar. Det har varit några grundstötningar och båtar som har fått motorstopp. På tre av utryckningarna har det varit behov av sjukvård. En hade ramlat i en båt och skadat ryggen. En man hade snubblat och brutit några revben ute på en ö i skärgården. En hade brutit ett finger.
- Vad hade dom för promillehalt? frågar jag.
Susan skrattar.

- Ingen kommentar. Du vet, patientsekretessen...
I över tio timmar vakar de båda sjöräddningsbåtarna över postrodden. Det blir en lugn och stilla dag med vackert väder. Men det är en trygghet att de båda sjöräddningsbåtarna följer postrodden. Under de senaste åren har postrodden blivit inställd flera gånger på grund av hårt väder. Det är ingen överdrift att säga att kusträddarna med sitt ideella arbete gör en viktig insats för sjösäkerheten. De är havets riddare.

Med Holmöslupen på postrodden

Efter resan över till Finland med sjöräddningens snabba stridsbåt känns det som att förflyttas till en annan tid när jag kliver över till Holmöslupen. Den ser ut som en hägring från 1700-talet när den kommer seglande mitt ute på Kvarken.

Thomas Distler har med sina tre barn Johannes, Tone och Vibjörn. Den enda i familjen som saknas på slupen är hustrun Monica som bestämde sig för att stanna hemma. När Thomas ringer hem i telefon utbrister hon på sin österbottniska dialekt:
-Åh, jag går här och har lejdon!
Plötsligt samlas alla vid relingen och följer ett dramatiskt skådespel på havet. Två postroddsbåtar har råkat komma nära varandra. Besättningarna börjar ropa glåpord och hetsar varandra, och så är kampen i full gång. Årtagen ökar i hastighet och båtarna skjuter fart.

- Vilka båtar är det? frågar jag.
- Det är Dufvan och Vänta Lite från Skellefteå, svarar Thomas.
- Heja Dufvan, heja Dufvan! ropar ungdomarna.
Thomas som sitter och äter på en korv upptäcker att Göran Burén är en av roddarna på Dufvan. I vanliga fall är Göran en av skepparna som kör Holmöslupen.
Thomas reser sig upp och ropar över till Göran:
- Här får du nåt att äta så du orkar ro!
Han tar sats och kastar en korv mot Dufvan. Göran sträcker ut händerna men korven hamnar i vattnet.
- Nåja, nu blir väl några fiskar glada, säger Thomas.
Efter några minuter är kampen mellan Dufvan och Vänta Lite över. Det är omöjligt att hålla den hårda takten hela vägen hem till Byviken.
Ungdomarna plockar fram en kortlek och börjar spela kort. Vibjörn vinner. Han flinar belåtet och gnuggar med fingertoppen mot däcket. När fingertoppen är brun gnider han fast en liten fläck tjära på Tones näsa och ropar:
- Kolad!

Tone skriker till av låtsad ilska och börjar brottas med sin lillebror. Thomas skrattar och jag frågar vad det är för kortspel.
- Det är ett vanligt kortspel i Österbotten som dom har lärt av sin mamma. Vinnaren tar en kolbit eller lite aska och smutsar näsan på den som har förlorat.
Det lilla gruffet mellan Tone och Vibjörn fortsätter. Tillsammans brottar de båda pojkarna omkull Tone och kittlar henne till hon skrikande ber om nåd.
Tone sätter sig vid relingen och pustar ut. Hon berättar att hon har fyllt 18 år och att hon har börjat fundera på vad hon ska göra efter skolan. Medan hon pratar lägger jag märke till att hon klappar det bruna tjärdoftande trävirket i slupen med handen som man klappar en häst.
- Slupen är så fin, säger hon. Visst är det häftigt att min pappa har byggt den?

Vådan av att sova bort en sommarnatt

Alla postroddsbåtarna har kommit i mål. Solen sjunker över Byviken och skuggorna blir långa. I båda krogarna vid hamnen pågår dansen och festen för fullt. Jag träffar min kompis Vesa Heinonen från Vasa som har blåsor i händerna av att ha rott över Kvarken.
- Dom första fyra timmarna var tunga, berättar Vesa. Men när vi kom in på svenskt vatten och närmade oss Holmön kom det en liten bris så att vi kunde segla.

Vesa bjuder mig ombord på postjakten från Vasa som ligger utanpå ett par andra båtar vid kajen. En ung flicka och hennes pojkvän sitter i skymningen på akterdäcket. De berättar att veckan innan gjorde de en segling med postjakten i Vasa skärgård med en grupp japanska affärsmän som var på besök.
- Japanerna turades om att stå vid rodret och knäppte bilder och filmade och fnittrade som småbarn, berättar flickan.
Plötsligt känner jag den stora tröttheten. Dagen har varit lång och solen har bränt på huvudet i många timmar. Jag säger godnatt till Vesa och de andra på postjakten och kliver tillbaka över båtarna upp på kajen och går till båtmuséet för att lägga mig.

När jag närmar mig muséet hör jag dragspelsmusik och skratt. Det är Egil Sandström, min seglarkamrat, som spelar dragspel. Egil stampar takten med högerfoten att det smäller i golvbräderna. Hans kompisar står i en halvcirkel och klappar händerna. Plötsligt skjuter Egil ihop dragspelet så att det tjuter till, och ropar:
- Ska vi bada?
- Nej, det är för kallt i vattnet, säger en flicka.
- Finns det ingen bastu? frågar en pojke från Luleå. Någon kommer på att det finns en badtunna nere vid stranden.
- Det tar flera timmar att få den varm, säger Egil.
Vi eldar upp min båt!

De andra skrattar och jag tänker att det bara är ett av Egils mer galna skämt. Jag går upp till båtbyggarnas verkstad och lägger ut min madrass på golvet. Kroppen värker av längtan att få sova. När jag ligger på madrassen hör jag de glada rösterna och musiken ett bra tag, men så somnar jag. Vid fyratiden på morgonen vaknar jag av att jag måste pinka. Jag går ut i gräset bredvid båtmuséet och vattnar blommorna. Hamnen ligger stilla och blank. Solen står redan högt på himlen och festen är slut.
Jag går tillbaka in och lägger mig bredvid hyvelbänken och somnar om.
På färjan tillbaka till fastlandet nästa dag råkar jag hamna intill en kvinna på däcket. Hon är uppfylld av vad hon har varit med om under den gångna natten.

- Klockan var två på natten, berättar hon. Kaptenen sopade däcket på färjan och en man började spela dragspel medan folk dansade. I en liten segelbåt som stod uppe på land eldade några ungdomar i en vedkamin och använde båten som bastu. Röken steg rakt upp mot himlen och ungdomarna sprang nakna fram och tillbaka mellan båten och stranden och badade. En kille stod spritt naken och pratade med en flicka. Ingen av dem var det minsta generad fast det var massor av folk omkring dem. Några utländska turister som råkade vara där sa att något så fantastiskt hade dom aldrig varit med om.

Jaha, det var det Egil menade med att elda upp sin båt! Jag inser med ett sting av avund att medan jag låg och sov i båtbyggarnas verkstad missade jag en magisk sommarnatt på Holmön.

Publicerad: 2006-07-25, från boken Äventyr med Måsen. Text & Foto Boris Ersson.

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön