Guds gåvor till fattiga fiskare

Efter en timmes segling från Kemi kommer Sven
Wollter och jag fram till Juhani Sotisaaris fiskeläge.
Jag har varit här flera gånger förut så Juhani känner igen Måsen. Han kommer ut på den långa bryggan och hjälper oss att lägga till. Vi berättar att vi är ute och seglar i spåren efter smugglare vid gränsen.

- Då måste jag visa er resterna av en smuggelskuta här utanför, säger Juhani. Han kör oss med fiskebåten till en liten ö. I det grunda vattnet skymtar något som ser ut som en stor metalltunna.

- Det där är smuggelskutans ångpanna, säger Juhani. Pannan är det enda som finns kvar. Skutan gick på grund i en storm någon gång på 20-talet. Vi har kvar en del saker från skutan där hemma.
Tillbaka i fiskeläget går Juhani Sotisaari in i ett förråd och kommer ut med ratten från spritskutan. Jag funderar på hur mycket av spritlasten som fiskarna själva drack upp och hur mycket de sålde i Kemi, men det känns ofint att fråga. Vrakplundring är ju ett allvarligt brott.

På Storbrändön i Luleå skärgård hörde jag en gång en berättelse om en skuta som gick under i en höststorm med lastrummet fullt av rågmjöl. Befolkningen på ön gick man ur huse och lossade mjölet och tog det till ön. Men vad skulle man göra med allt detta mjöl? Det var alldeles för mycket för att baka bröd av.

- Vi föder upp grisar! sa en av byborna. Och det gjorde man. Så länge mjölet räckte födde man upp grisar på Storbrändön tack vare skeppsbrottet.
Precis som fiskmåsar har skärgårdens människor alltid fått klara sig på lite av varje som har dykt upp, och vem är så dum att han tackar nej när Gud i sin stora godhet skänker fattiga fiskare hela skeppslaster med plankor, mjöl eller brännvin? Men man kanske inte ska prata så mycket om det.

När vi gör oss klara att segla vidare tar Juhani
Sotisaari upp en stor lax och ger den till Sven Wollter.
- Här får ni mat under resan, säger han.
- Kan vi ta den över gränsen utan att åka fast för smuggling? frågar Sven skämtsamt.
- Jag tror inte att tullen bryr sig om er. Nuförtiden jagar tullen mest narkotika och finsk diesel. En enstaka lax från Finland kommer ingen att bry sig om.

Sven tackar för gåvan och vi fortsätter vår resa ut mot gränsen.
- Jag känner några fiskare på svenska sidan av gränsen, säger jag. Ska jag ringa och se om dom är hemma?
- Då får vi perfekt vind och slipper kryssa, säger Sven. Ring du.
Jag ringer till Thomas Innala på Torne Furö som
svarar på en sprakande telefonlinje.
- Vi sätter igång bastun och kyler ölen. Välkomna!
Under en lång kväll seglar vi västerut in i den sjunkande solen. Medan vi seglar fortsätter jag att berätta för Sven om mitt första möte med Mabou Erik för nästan 20 år sedan.

På vanligt arbete blir ingen rik

- Varför tog du inte ett vanligt arbete? frågade jag.
- På vanligt arbete blir ingen rik, svarade Mabou Erik.
Jag växte upp på en liten gård. Nog hade vi maten på bordet men inte mycket mer. Farsgubben ville att jag skulle ta över hemmanet men det ville inte jag. Jag provade lite av varje, vägarbete och skogsarbete och flottning.

Men Innalas pojke var inte född att vara slav åt andra. Jag ville vara fri. Jag började fiska, och sen började jag med affärer. När Andra världskriget bröt ut 1939 blev det ransonering i Sverige. Då gick det bra att tjäna pengar. Jag köpte djur av traktens bönder och slaktade och styckade hemma, och så sålde jag köttet.

- Hur kom det sig att du började smuggla?
- Jag började med att köra smuggeltransporter åt en man som hette Kalle Lindroth i Haparanda. Jag körde färsk och saltad lax över gränsen åt honom och fick
50 öre kilot i betalt. I ett par år smugglade jag åt Kalle. Men sen tyckte jag att om jag skulle ta riskerna så kunde jag lika gärna ta förtjänsterna. Så jag började dryga ut fisket med egna smuggelaffärer. Med tiden blev jag till och med en laglig köpman och samhällets stöttepelare!

Det var jag som startade ICA Innala och Norrfrys i
Haparanda. Numera heter det Polarica. Smuggelpengarna var startkapitalet till mina lagliga affärer. Visst var det lönande att vara en laglig handelsman. Men det jag tyckte allra bäst om var att fiska lax och lura tullare, ha, ha, ha!

Krig är bra för affärerna

När vi hade kommit ut ur bastun dukade Mabou Eriks fru fram kaffe och varsitt glas med koskenkorva på ett glasbord i det stora vardagsrummet.
- Under kriget gjorde jag affärer med tyskarna, berättade Mabou Erik. Jag bytte billiga klockor mot fin konjak. Tre liter konjak mot en klocka som jag hade fått nästan gratis. Vad tyskarna inte visste var att vi hade folk i deras militärförråd som stal bildäck och smugglade över till Sverige. Ett tag körde vi med lastbilar och taxibilar ner längs den svenska kusten och sålde däck ända nere i Stockholm. Krig är bra för affärerna.

Gud fader och moralen

- Har du aldrig känt att det du har sysslat med har varit omoraliskt? frågade jag.
- Är du också en sån där filosof? frågade Mabou Erik. Min moral är en privat angelägenhet mellan mej och Gud Fader. Ingen, varken tullare eller präster eller någon annan har nåt med den saken att göra. Jag har ofta haft öppenhjärtiga samtal med Gud Fader, och han har aldrig gett mej dåligt samvete. Jag har tre regler som vägledning i moraliska frågor: Så länge jag äter bra, skiter bra och sover bra vet jag att jag är på den rätta vägen. Hittills har jag aldrig haft några problem på något av dessa områden.

Mabou Erik log roat när han såg mitt ansiktsuttryck. Hade mannen överhuvudtaget någon moral?
- Jag har hört är att du spelade av en bonde både gården och frun på kortspel. Är det sant?
- Det stämmer, sa Mabou Erik. Jag spelade av honom gården och alla hans pengar. På morgonsidan när vi hade spelat hela natten och han hade förlorat allt, sa jag till honom:
- Om du satsar din fru och låter mej ha henne en natt så ska du få en sista chans att vinna tillbaka gården.
- Hur gick det? frågade jag.
- Nå, han förlorade förståss, och han började gråta och jämra sej.

Mabou Erik drack en klunk konjak.
- Förresten var frun så ful så jag ville inte ha henne.
Jag klappade bonden på axeln och sa:
- Var inte ledsen. Dom flesta rika människor sover dåligt på nätterna för att dom är rädda att mista vad dom har. En fattig man är fri som en fågel i skogen. Var glad att du har din fru kvar. Gå nu hem till henne och packa era saker.
- Tog du gården? frågade jag.
- Jag hade ju vunnit den på ärligt kortspel, svarade
Mabou Erik. Han fick behålla frun, så kom inte och påstå att jag är omänsklig, he, he, he!

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

 
 
  HITTA SNABBT:
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgårdar. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92

 
HEM RESMÅL: KARTA BOENDE BÅTLIV: WEBB-TV ARTIKEL ARKIV VINTER OM OSS
    Haparanda   Bottenviken       Kunskap       2000 - 2017        
    Kalix           Distans                
    Luleå           Båtklubbar                
    Piteå           Maringuiden                
    Skellefteå           Aktiviteter                
    Finland                            
    Ratan                            
    Holmön