En 100-årig sjöman går iland

Marschaller lyste upp glasdörrarna vid Radiomastens äldreboende på Mjölkudden i Luleå den 19 november. Där inne skymtade festklädda människor. Gästerna väntade men festens huvudperson, Åke Hasselgren, dröjde. Någon viskade att Åke var trött och att han kanske inte skulle orka vara med på festen. Men så kom han, sittande i en rullstol med den vita seglarmössan på huvudet.
- Ett fyrfaldigt leve för Åke som fyller 100 år!
En sångkör sjöng "En sjöman älskar havets våg" och två av Åkes gamla seglarkompisar, Ulf Bjurström och Jan Höök satte sig intill honom och utbytte minnen genom att ropa i varandras hörapparater.

Ett långt vikariat

Jan Höök: - Jag minns exakt när Åke flyttade upp till Luleå från Karlshamn. Det var den 4 oktober 1937. Han skulle arbeta på ett vikariat i ett par månader på min pappas arkitektbyrå. Jag minns datumet, för den fjärde oktober varje år har han bjudit oss på kaffe och bullar på kontoret. Då var Åke en ung kille på 24 år. I dag fyller han 100 och är fortfarande kvar i Luleå. Det kan man kalla ett långt vikariat!
- He, he, småskrattade Åke.
Jan Höök böjde sig fram och ropade i Åkes hörapparat:
- Det var du Åke som förde in seglingen i vår familj. Det ska du ha tack för! Minns du din första tävlingssegling i Luleå? Du stod på land och spanade ut mot båtarna på fjärden och blev så ivrig att du hoppade i vattnet och simmade ut, och ropade: "Är det nån som vill ha en gast?"
Åke log och nickade åt minnet. Jan Höök fortsatte att berätta.
- Åke har varit som en storebror för oss. Flera somrar var vi med på Sandhamnsregattan. Hela familjen trängde ihop oss i vår båt som hette Nornan V och så seglade vi söderut längs den svenska norrlandskusten från Luleå ner till Stockholms skärgård. På den tiden var segelbåtar verkligen segelbåtar. Vi hade inte någon hjälpmotor förrän efter flera år då Åke skaffade en utombordare som han hängde på aktern. Motorn var bara på en och en halv hästar så det var mest fråga om att puttra sakta ut och in i hamnarna.

Humör och humor

- Åke kunde ha ett djävla humör! En gång seglade min bror Lars-Bertil, vår syster Ulla-Britta och jag i en segeltävling tillsammans med Åke. Vi var unga och inte så erfarna och Åke skällde på oss när vi gjorde misstag. Mitt under tävlingen blev Åke så förbannad att han gick ner i kajutan för att lugna ner sig. Då smög Ulla-Britta fram och låste dörren och vi ungdomar seglade vidare medan Åke satt inlåst där nere. Seglingen gick riktigt bra. När vi närmade oss målet låg vi bland dom första båtarna. Då låste Ulla-Britta upp dörren och Åke kom upp och tog över rodret som vanligt. Efteråt var vi vänner igen. Det var inget ont i Åke. Det var bara det att han gick upp i seglingen så enormt, och då kunde han bli riktigt ettrig.
- Åke hade köpt en ny Bottenhavskryssare som han aldrig hade tävlat med. Jag var 13 år och nybörjare när Åke frågade om jag ville provsegla båten med honom. Vi gick på en läns med vinden bakifrån. Plötsligt ropade Åke: "Upp med spinnakern!" Jag rusade fram till masten och hissade spinnakern som bredde ut sej som en enorm ballong. Då skrek Åke igen: "Ta skoten och sätt dej på akterdäck!" Jag tog de båda skotlinorna och kröp ihop på däcket i aktern bakom Åke och höll i allt vad jag orkade. Båten var ju ny och Åke inte hade hunnit montera alla block och knapar. Plötsligt kom en kraftigare vindkörare och jag flög handlöst ner i sittbrunnen medan spinnakern tappade vinden och föll ihop som ett skrynkligt lakan. "Vad fan gör du? Vi tappar ju farten! Håll fast skoten!" ropade Åke. Aldrig har jag blivit så utskälld på en båt. Men efter ett tag blåste ovädret över och Åke var på gott humör igen. Man kan inte anklaga Åke för att sakna humör. Men han har alltid haft humor också.

Jultomte med fyndiga rim

Åkes systerdotter Ann Charlotte Einarsson och hennes man Stig hade rest upp till Luleå från Nyköping med deras båda barn för att hedra Åke på hans 100-årsdag.
- På jularna brukade Åke alltid komma och hälsa på oss. Han satte sig ensam i ett rum med alla julklapparna och skrev roliga ramsor på paketen. När han var färdig kom han ut i tomtekläder och delade ut julklapparna. Åkes julrim var verkligen fyndiga. Här är ett par som vi har sparat.

Kamelerna har ludet skinn
av det så gör man kläder
kamelen ut och luddet in
uti kyligt väder...

Hej och hopp bland skogens snår
där aspelöven skälva
uti denna burk du får
skinnet från en älva...

Fritt fall i en tolva

En annan av Åke Hasselgrens seglarvänner som uppvaktade honom var Åke Larsson.
- Jag minns en segling som vi gjorde från England hem till Stockholms skärgård. Vi seglade omväxlande i storm och stiltje. Nutidens seglare har alla sorters moderna instrument och datorer. Vi seglade med sjökort och kompass och spritkök och det gick bra det också.
Jag glömmer aldrig den magiska sommaren 1988 när vi arrangerade VM-seglingarna för tolvor i Luleå. Solen lyste från en blå himmel dygnet runt och Åke var i sitt esse. En gång hade han gått ombord på en av tävlingsbåtarna. Han sprang framme på däcket och märkte inte att en däckslucka var öppen, så han störtade handlöst rakt ner i båten. Från däcket ner till durken på en tolva är det tre meter så det blev ett rejält fall. Åke kom upp fortare än kvickt, men lite omtumlad var han allt.

Att fånga torsk med spinnakerbom


Åke seglar i Norge

Sommaren 1959 lastade Åke sin segelbåt Hexe III på en järnvägsvagn i Luleå och fraktade den över fjällen till Narvik i Norge. Där sjösattes båten och Åke och några kamrater seglade söderut längs den norska kusten, till Göteborg och genom Göta kanal hem till Luleå igen. Åke berättar:
- Det var den finaste segling jag har haft. I Norge finns det ju fjäll som stiger tusen meter rakt upp i himlen från havet. En kväll gick vi in i en vik. Det var glasklart vatten, fem meters djup och sandbotten med några tångruskor. Vi lade till vid en udde och när jag skulle släppa ner ankaret fick jag syn på en stor torsk nere vid botten. Jag tog spinnakerbommen och stötte ner den som en harpun, och lyckades träffa torsken i huvudet. Den blev vimmelkantig och flöt upp med magen uppåt. Vi föste upp den på klippan och fick en fin middag. Jag tror jag är ganska ensam om att ha fångat torsk med spinnakerbom, ha, ha, ha!

Ett oväntat möte

Åkes Hexe och Boris båt Måsen

Boris Ersson: Första gången jag träffade Åke var en vårdag 1995. Jag stod uppflugen på en ställning i båthuset och skrapade skrovet på min segelbåt Måsen när jag hörde en röst bakom ryggen.
- Var nånstans är din koster byggd?
Jag vände mig om och fick syn på Åke Hasselgrens gängliga skugga i motljuset vid dörren. Jag hade sett honom på varvet men vi hade aldrig pratat med varandra.
- I Blekinge, svarade jag.
- Kan det rentav vara på Martin Olssons båtvarv i Karlshamn?
Jag blev förvånad och slutade skrapa.
- Hur kan du veta det?
- Jag tyckte att det var nåt bekant med linjerna.
Jag klev ner från båtställningen. Av en otrolig slump skulle det visa sig att Åke hade varit med när Måsen byggdes 1928!
- Jag är född 1913 i Karlshamn, berättade Åke. När jag var grabb brukade jag springa ärenden vid ett litet båtvarv i Karlshamn. Ägaren hette Martin Olsson och var född 1863. Han hade varit sjöman på de stora segelskeppen som gick på vetetraden till
Australien. När han blev äldre återvände han till Karlshamn och började bygga träbåtar. Jag tyckte att det var spännande att vara där. Det luktade tjära och jag fick hjälpa till med enklare arbeten, till exempel att hålla emot när bordsplankorna skulle nitas.
- Var du med när Måsen byggdes? frågade jag.
- Det är i alla fall möjligt. Martin Olsson byggde fyra kostrar av den här storleken då.
- Minns du hur Martin Olsson var som människa?
- Han var en riktig gammaldags sjöbuss, väderbiten i ansiktet och han pratade bred blekingska. Varje dag rodde han från sin stuga på Sternö till varvet. Han kunde vara ganska kärv, men det hände att han berättade om sina äventyr på de stora haven. Då var det spännande att sitta och lyssna på honom.

Åkes sista segling

En sommardag 2005 ringde telefonen och jag hörde Åke Hasselgrens glada röst.
- Tjänare, det är Åke. Får man bjuda på en kopp kaffe? Jag har nyss sjösatt Hexe. Vi ligger i båthamnen på Granudden, mitt emot mastkranen.
Den sommaren satt jag och skrev min bok "Äventyr med Måsen" som handlade om hur jag seglade runt Bottenviken och Kvarken med Måsen och filmade och fotograferade kustbygdernas natur och människor. Jag ville ha med Åke Hasselgren i boken och nu fick jag tillfället. Jag skyndade över till båthamnen och Åke bjöd på kaffe och doppa i sittbrunnen. Det blåste en frisk vind när Åke styrde ut på stadsfjärden med seglaren Pär Domeij som gast.
Under ett par timmar seglade Åke sin Hexe på ett strålande sätt. Den gröna havskryssaren skar genom vattnet som en kniv, vände och jagade tillbaka. När Åke styrde Hexe alldeles intill Måsen och körde förbi oss, gjorde han retfullt honnör med handen mot den vita skepparmössan och ett belåtet grin i ansiktet.
På en hård kryssbog såg jag hur Hexes stora fock plötsligt sprack isär och fladdrade i vinden. Pär rusade fram och lyckades få ner focken och Åke gick upp i vind och tog ner storseglet. Vi styrde in i den gamla sågverkshamnen i Stensborg där segelskutorna lade till förr i tiden för att lasta trävirke. Åke var upprymd efter olyckan med focken.
- Såg du? Vi körde så att focken sprack! Vi gjorde över nio knop när det hände. Men det är ingen fara, det var bara i sömmen. Det är lätt att laga. Det fixar jag i vinter.
- Tror du att det blir att sjösätta nästa sommar? frågade jag.
Det glittrade till i Åkes ögon.
- Det vet man aldrig. Om Gud vill och kroppen håller så sjösätter jag nästa sommar också. Tack för en fin segling, grabbar!
Men det blev ingen mer segling med Hexe för Åke. Det här var allra sista gången.

Tack Åke, och gratulerar på 100-årsdagen!

Text & foto: Boris Ersson.

Publicerad: 2013-11-26

Din e-postadress:

Vad tycker du om artikeln?

-Mycket bra
-Bra
-Inte  bra

-För lång
-Lämplig
-För kort

-Följ upp


 

 

[an error occurred while processing this directive]