Use Google to translate. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Bottenviken

4001 öar av Sveriges totalt 98 372 havsöar ligger i Bottenvikens skärgård dvs i de fem kustkommunerna Skellefteå, Piteå, Luleå, Kalix och Haparanda. Det är lätt att hitta sig ett alldeles eget smultronställe på någon av de många öarna och skären. Här är det undebart att luffa runt i båt blant tusentals öar. Båtliv i norrland.

Allt från karga skär till skogsbevuxna och bebodda öar. Det finns därför många spännande platser att besöka, och båtlivet är tack vare de goda förutsättningarna också omfattande här i norr.

 
Skellefteå skärgård Piteå skärgård Luleå Skärgård Kalix skärgård Haparanda skärgård
 
HEM / VANDRINGSLEDER / KLUNTARNAS NATURSTIG

  • Kluntarna
  • Kluntarna naturstig
  • Kluntarna naturstig

KLUNTARNAS NATURSTIG

Två rundor på Kluntarna

Kluntarna innehåller många av de naturtyper som är vanliga i Bottenvikens skärgård. Ena stunden vandrar man på isslipade hällar vid havsstranden, andra stunden över flygsandsdyner eller svallade klapperstensfält. Det är bara ett hundratal meter mellan fiskeläge och båthamn till grunda stränder där rödbenor plockar i gyttjan eller gammelskog där rödhaken kvillrar.

En ripa kan skrattande flyga upp och göra en sväng över havets fiskande tobisgrisslor. Så varierande är Kluntarna! Naturstigen du kan följa är en hjälp att upptäcka öns många hemligheter.

Naturreservatet Kluntarna

Kluntarna avsattes som naturreservat 1997. Det ingår numera även i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden, Natura 2000. Reservatets totala yta är drygt 7 kvadratkilometer, varav 1,7 kvadratkilometer är land fördelat på nio öar med Kluntarna som den största (1,3 kvadratkilometer).

Syftet med reservatet är att bevara öarnas naturliga landskapsförändringar, flora och fauna. Syftet är även att bevara de typiska landformer och jordarter som bildats och fortfarande bildas av vind- och vågpåverkan på de nya stränder som genom landhöjningen reser sig ur havet.

Kluntarnas många fornlämnings- och kulturmiljöer ska också bevaras. Reservatet ska även ge möjlighet till naturupplevelser, friluftsliv och vetenskaplig forskning i orörd natur. Kluntarna är lättillgängligt med gästhamn, övernattningsstugor, bastu, naturutställning, vandringsleder och rastplatser.

Föreskrifter

Det är förbjudet i reservatet att:

  • Skada mark eller vegetation, även döda stående eller liggande träd
  • Störa djurlivet
  • Elda direkt på klipphällar

Fornlämningar är skyddade enligt kulturminneslagen och får inte skadas. Vidare finns ett allmänt förbud mot att köra med motordrivet fordon i terräng på samtliga öar och holmar i Norrbottens skärgård (gäller även snöskoter).

Kluntarnas naturstig

Naturstigen är dragen i två slingor. Båda börjar vid naturutställningen i gästhamnen på Storvikens norra sida. Lilla slingan går ut på Kråkskäret mot väster och norr. Den tar c:a 1 timme att gå. Den stora slingan går österut och söderut in på öns mitt och fram till öns fiskeläge. Den tar minst dubbelt så lång tid. I sakta mak och med bad och rast passar den väl för en halvdag också.

LILLA SLINGAN

1. Gästhamnen och Kluntarnas naturutställning

Börja din vandring i Kluntarnas naturrum. Där finns mycket att lära om geologi, landhöjning, växter, djur och kustbefolkningens skärgårdsliv. Här finns även visst material att hämta gratis eller köpa. Sommarens stugvärd kan även svara på frågor om ön.

Vid gästhamnen finns brygga, sopstation, bastu, naturutställningen, tre uthyrningsstugor och en stugvärdsstuga. Stugorna kan hyras hela året. Från mitten av juni till mitten av augusti finns som regel stugvärdar vid anläggningen.

Till Kluntarna går sommartid turbåt från Luleå enligt särskild turlista. Under vintern finns det markerad skoter- och skidled till anläggningen från Storbrändön (där isvägen slutar). Mer information om både båtturer och vintervägar hos Luleå turistbyrå tel 0920-45 70 00.

En skylt markerar naturstigens början. Stigen fortsätter nu förbi stugorna västerut (Kråkskärsslingan). Den passerar alldeles nedanför bastun och fortsätter sedan genom skogen längs stranden.

2. Granskogen

Stigen går nu fram med granskog på höger sida. Därifrån hör man på vår och försommar en kör av lövsångare, rödhake, taltrast och rödvingetrast. Ett gott öra kan också uppfatta kungsfågelns nålvassa sång. Kungsfågel och rödhake hör båda till granskogen, och en stilla dag utan vågbrus från havet tror man sig förflyttad långt in på fastlandet.

Granarna ser ut som de ofta gör i kust- och fjälltrakter - de nedersta grenarna breder ut sig över marken och skjuter nya skott. På så sätt får granarna evigt liv. När den gamla stammen dör växer det ofta upp en dunge av nya smågranar, som faktiskt är samma individ!

Mellan granarna breder lingon, blåbär, odon och kråkbär ut sig. Vid midsommartid lyser skvattramblommorna vita och längre fram på sommaren doftar den rosa linnéan sött i solvärmen.

50 meter efter bastun öppnar sig skogen i en glänta mot havet. Stigen löper här fram bara 10 meter från vattnet.

3. Strandskogen

Stranden mot havet kantas av gråal och rönnar. Rönnarna blommar vackert i juni och får på hösten klasar av röda bär som drar till sig sidensvansar och trastar. Mellan träden växer flera buskar. Här finns krypande låga enar, som inte får hög pelarform som i Sydsverige. Både hallon och vilda röda vinbär växer längs stranden; det är bara att plocka och äta framåt sensommaren.

En märklig buske, havtorn, lever också här. Du känner igen de låga buskarna på deras silverfärgade blad, vassa tornar och framåt hösten vackert orangefärgade bär. De C-vitaminrika bären plockas och kan bli till läcker sylt eller saft. Arten har skilda han- och honbuskar. Bara på honbuskar blir det bär. Den finns i landet nästan bara på Östersjöns landhöjningsmarker, den första buske som vandrar in på nybildad mark.

Mellan buskarna reser sig också två ståtliga örter – strandkvannen med sin runda blomflock och den skarpt luktande strandvänderoten med sina vita eller rosa blomkvastar.

Följ stigen 100 meter framåt. Där viker stigen mer inåt ön och ett litet klapperstensfält öppnar sig som en 50 meter stor glänta vid stigen.

4. Kompassrosen

15 meter till höger om stigen, mitt ute på klapperstensfältet finns en märklig formation av stenar. Den är lätt att gå förbi, men tittar man noga, ser man att den bildar en kompassros, med utdragen nordpil mot norr. Troligen är den inte mer än några hundra år gammal. Vem har gjort den? Varför? Kanske gjordes den som tidsfördriv av någon som var inblåst på ön? Eller hade den rentav någon magisk innebörd? Vi kommer aldrig att få veta svaret.

Stenfältet runtomkring är hårt svallat av vågorna när havet nådde högre upp. Under århundraden har marken sedan fått en päls av renlavar, den bulliga fönsterlaven och den bruna islandslaven. Det lingonlika mjölonriset är den enda större växt som verkar klara sig väl på den torra, magra marken.

Stigen fortsätter nu genom en granskog med en riktig liten rönnlund på vänster sida. Därefter kommer man fram till den västra havsstranden.

5. Isslipade hällar

Här kommer stigen ut på de slätaste, mjukaste hällar man kan tänka sig. En het dag är det skönt att ligga här och sola och varva med ett dopp, även om bottnen är stenig och inte så badvänlig. Berggrunden är granit.

Inlandsisen har slipat berget mjukt, med tydliga isräfflor i isrörelsens riktning. Här syns även skärformiga brott, halvmåneformade jack i berget, vinkelräta mot inlandsisens rörelse.

Mellan klipporna finns både uppspolad sand och klappersten. Det skira gräset madrör växer lite varstans. Det kommer du att träffa på vid nästan alla stränder. Här finns också östersjötåg med sitt lilla ax en bit ned på strået. Det grågröna höga gräset strandråg växer i tuvor omgivna av den vackra lila ärtväxten strandvial.

Ängspiplärkor sjunger sin entoniga ramsa längs stranden och sädesärlor jagar insekter på strandstenarna. Större strandpiparen bygger vissa år sitt bo i gruset. Se upp, de fyra äggen ser ut som små stenar och ligger direkt i en liten fördjupning på marken.

Längs stranden vidare norrut ser man en mycket vanlig zonering av växterna vid Bottenvikens stränder. Innanför en äng med salttåg, östersjötåg och madrör kommer en bård av den väldoftande busken pors. Gnugga på bladen och lukta! Pors används bland annat som brännvinskrydda. Därefter följer gråalen innan granskogen tar vid.

Stigen är nu lite otydlig, men följer stranden mot klipporna. Gå sedan fritt över klipporna längs stranden runt udden, eller gena över berget mot nästa vik, där bastun ligger.

6. Klippstranden

Granitklipporna bildar spännande formationer och sluttar ned mot vattnet. Ute på udden syns flera basaltgångar, en grönsvart bergart som fyllt igen sprickor genom graniten. Här är det torrt och magert. Knotiga gammeltallar och låga enbuskar klarar torkan liksom kråkbär och lavar.

Det här är stenskvättans marker. Överallt hör man deras smackande läte, och när de flyger upp ser man den vita, lysande övergumpen.

Går man upp på berget för att få utsikt, ser man de omgivande öarna. Inom Kluntarnas naturreservat ligger från vänster Sikrevet och sedan Sikhällan med några träd. Sikfisket är viktigt här ute i skärgården.

Därefter följer Granskäret med sin täta granskog och till höger därom Björkskäret med en serie tydliga strandlinjer i klapperstensfältet. Numera dominerar inte björken, men kanske gjorde den det när skäret en gång var nyuppstiget ur vattnet.

Till höger därom ligger den lilla ön Stor-Kallgröten, också inom reservatet. Bakom den syns den större ön Bastaskäret med fiskehamn och sjöbodar.

Gå ned till nästa vik. Där finns en fin badstrand, utedass och en bastu för allmänheten.

7. Kråkskärsviken

Mellan klipporna har vågorna drivit in en lite fin sandstrand. Vågor och vind flyttar ständigt på sanden. Bara vissa specialister bland växterna trivs i en så orolig miljö. Här hittar vi tre av dem: det höga gräset strandråg, den lilla vackra ärtväxten strandvial och den lilla knubbiga örten saltarv. Alla tål de att täckas med sand. Snart tittar de upp igen och växer vidare.

Stigen fortsätter nu upp på nästa bergshöjd. Den är markerad, men är ganska otydlig. På toppen av berget finns en fin utsiktsplats med bord och bänkar.

8. Utsiktsplatsen på Kråkskär

Utsiktsplassen på Kråkskär

På väg upp till utsiktsplatsen ser man många smackande stenskvättor. Knotiga tallar, små älgbetade rönnar och enbuskar växer längs stigen. Stigen går både över klippor och klapperstensfält, en gång svallade av havsvågorna.

På stenblocken växer vackert färgade kartlavar, som får varje block att bli till en jordglob med sin egen världskarta av lavar. Särskilt vid regn lyser den gröna kartlaven i vackra färger.

Från utsiktsplatsen ser man ut mot det öppna havet. Det är här isarna vintertid visar dramatiska former med sönderbruten packis och is som tornar upp sig i flera meter höga vallar på grunden. I den miljön jagade gamla tiders skärgårdsbor säl på vårisarna.

Från utsiktsplatsen går en otydlig stig söderut åter till gästhamnen. Stigen är märkt och slingrar fram över klapperstensfält och mellan klippor.

9. Klippmarken

Stigen löper fram över klapperfält och genom klippmarker med spruckna, dramatiska bergsformationer. På försommaren blommar hela fält av skvattram med vita blommor. Skvattram är en svensk Rhododendronart, inte helt olika den odlade växten, fast mindre. Gnugga på bladen och lukta – växten har en stark och god lukt. Där berget bildar fuktiga svackor trivs vitmossa och hjortron. I sprickor i berget växer ormbunkarna skogsbräken och stensöta.

STORA SLINGAN

Leden börjar vid naturutställningen och följer stranden österut förbi uthyrningsstugorna och vidare in i Storviken.

1. Strandskogen

Stigen går fram mellan den gamla täta granskogen och strandskogen. Marken är näringsrik på grund av högt grundvatten i sluttningen. Mellan doftande porsbuskar blommar höga örter som älgört och vänderot på högsommaren.

Här blommar också den lilla åkerbärsblomman i rosa och hönsbäret i vitt. Vissa somrar kan man hitta gott om åkerbär, landskapet Norrbottens landskapsblomma. Inget bär har en så fyllig smak.

Många tycker att gräs är svåra att lära, men här finns ett som skiljer sig från andra – bergsloken. Det är ett litet graciöst gräs som växer i en båge med stora småax som hängande droppar på rad. Gräset finns i hela landet, och vill gärna ha lite rikare mark.

Stanna upp där stigen kommer fram nära stranden, längst in i Storviken.

2. Utblick över Storviken

Storviken är en bra fågellokal. Långa delar av året rastar simfåglar här. Flockar på hundratals änder kan ligga här för att äta. Mest är det viggar och småskrakar, men även gräsänder, svärtor och smålommar söker sig gärna till viken. På stränderna springer drillsnäppor och rödbenor och plockar småkryp. Under flyttningstid dyker också andra vadare upp t.ex. svartsnäppa och mosnäppa.

Stigen kommer nu ned ett kort stycke på sandstranden. Genom landhöjningen blottläggs hela tiden ny sand. Vågorna sköljer upp den nya sanden ytterligare en bit på land. Där tar vinden över, tar tag i sanden och bildar dyner.

De tre växter vi tidigare mött på sandmark växer även här – strandråg, strandvial och saltarv. Alla är de specialister på att klara ett liv på salta sandstränder. De fångar upp den drivande sanden, binder sanden och hjälper till att skapa sanddyner. Andra växter som hjälper till att binda sanden är vanlig bladvass, det skira gräset madrör och den blå ärtväxten kråkvicker.

Stigen går efter bara ett tiotal meter åter in i granskogen till vänster. (Markerat med skylt).

3. Granurskogen

Bara trettio meter in är man förflyttad till något som näst intill är en urskog. Gammelgranar ligger kullvräkta av blåsten och blir föda åt tickor och andra vedsvampar.

Den som är intresserad av sällsynta svampar bör ägna lite tid åt både den här skogen och granskogen längre fram. Några arter finns med på den så kallade Rödlistan, en lista över hotade arter som tas fram av ArtDatabanken vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

I den täta blåbärsmattan växer också den vita skogsstjärnan och den rosa linnean. Kungsfågeln och rödhaken sjunger i skogen, och med lite tur kan man stöta upp både ripa, tjäder eller orre.

Större hackspett och spillkråka hackar gärna bohål i de gamla granarna, hål som året därpå kanske tas över av mesar eller svartvit flugsnappare. Svartvita flugsnapparen hör man lite varstans, när han framför sin käcka ramsa.

Följ stigen framåt. Skogen blir torrare och granskogen övergår till tallhed.

4. Tallheden

Marken blir allt torrare längs stigen och gran och blåbär ersätts av tall och renlav. Ser du att tallskogen växer på gamla flygsandsdyner? För bara några hundra år sedan såg här ut som nere vid viken. Här växte strandråg och strandvial och vågorna gungade in ny sand vid varje storm. Allteftersom marken höjs ersätts strandvegetationen av skog.

200 meter upp från stranden kommer man fram till ett stort klapperstensfält. Här är nästa stopp.

5. Klapperstensfältet

Här ändrar landskapet dramatiskt karaktär. Vi kommer ut på ett stort fält av klappersten, block som har svallats av hårda havsvågor för ett tusental år sedan. Genom landhöjningen har sedan den gamla havsstranden hamnat på torra land. Man kan tydligt se flera markerade strandlinjer i blockmarken. Stigen vidare följer en sådan.

Nu växer här renlavar, raggmossa och mjölon på den magra marken. Mest framträdande är nog den vita, bulliga vitlaven, som också kallas fönsterlav, eftersom man förr lade den mellan fönstren vintertid. Där sög den upp fukt, så att man slapp imma och rimfrost.

Sen gamla tider har fjällsamerna ibland fört ned sina renar till öar som Kluntarna vintertid. Renlavar och fönsterlav är bästa tänkbara vinterbete för tamrenarna. Så fina lavmarker som här är svårt att hitta i inlandet.

Vid klapperfältet böjer stigen åt höger. Men innan du går vidare rekommenderar vi att du gärna går rakt upp på kullen, där man har en enastående utsikt ut över havet i öst. Man ser bland annat Bastaskär, där ännu vraket efter träskutan Alma ligger på stranden. Hon förliste en förvinter på 1930-talet i hård storm.

6. Labyrinterna

Ett hundratal meter längre fram passerar Naturstigen över tre labyrinter. De är troligen från 1300-talet. På Kluntarna finns fem stycken.

Labyrinter som denna, byggda av stenar är vanliga i Norrbottens skärgård. Oftast ligger de på en sluttning med klappersten och är därmed väl bevarade. Den här är till stor del övertäckt med sand men har samma form som andra labyrinter i skärgården. I en sådan labyrint kan man inte gå vilse. Det finns bara en väg som slingrar sig fram varv efter varv innan man når centrum. Där vänder man och går samma väg ut igen.

I Norrbottens skärgård har man gått i labyrinter för att påverka fiskelyckan och vindarna. Ibland hände det att barn fick sköta arbetet med att gå i labyrinten medan karlarna förberedde näten för fiske.

I Sverige finns över 300 labyrinter. En tredjedel av dem finns i Norrbotten och speciellt vanliga är de i Haparanda skärgård. Många är byggda under 1700- och 1800-talet, men de äldsta är från 1300-talet. Från Medelhavsområdet och Indien är labyrinter kända sedan några tusen år tillbaka. Deras form har bevarats genom tiderna, men anledningen att man byggde dem har varierat. Under hednisk tid ingick de ofta i fruktbarhetsriter. I en del sägner framstår labyrinten som en borg där det funnits en kvinna som skall befrias. I en by i Västerbotten berättas om en gammal sed att på midsommarafton placera den vackraste flickan i labyrintens centrum. Därefter skulle pojkarna dansande ledsaga henne ut. I Finland kallas labyrinterna ofta för ”Jungfrudanser”.

Ovanför fortsätter det väldiga klapperstensfältet, så det var ingen brist på byggstenar till labyrinterna. Labyrinter är fornminnen och får inte förstöras. Var varsam när du går fram över dem, så att inte stenarna rubbas.

20 meter fram finns en annan kulturlämning. Du kan se grundstenar i marken, rester efter en forntida enkel bostad, en så kallad tomtning. Troligen var den en tillfällig bosättning. Kan du i fantasin föreställa dig havet gunga in mot sluttningen där det nu växer tallskog? Och se den tidens människor sitta och rensa fisk just här?

Stigen fortsätter nu vidare. Där den delar sig ska du hålla vänster. Du passerar en stuga i skogen som tillhör försvaret och kommer alldeles strax fram till en brunn mitt i skogen. Nu har du gått ungefär 300 meter från labyrinterna.

7. Brunnen och den gamla bosättningen

Mitt i skogen finns en brunn. Alldeles innan du kom fram till brunnen såg du kanske en gammal husgrund. Här låg en gång ett bostadshus. Det var Per Johan Backman med fru och fyra barn som slog sig ned här som bonde kring sekelskiftet 1900. Han timrade en stuga och ladugård med timmer från Långön. En ko och en get gav mjölk till hushållet. Hela sommaren fiskade man och på vintern jagade man säl. Där bodde de året runt under 8 år, men flyttade sedan med hus och allt till Hindersön.

År 1924 dog Per Johan Backman. Timmerhuset på Hindersön har sedan byggts till och är ännu i släktens ägo som bostadshus. Kvar på Kluntarna är nu bara den upprustade brunnen och husgrunden.

Nu går stigen fram genom en riktigt vacker gammelskog. Till vänster växer grova och gamla tallar, många med stora hackspetthål. Till höger är det fuktigare och därför granskog. Några små kärr skymtar mellan träden. I kärren blommar vattenklöver i juni och rosa tranbärsblommor i juli. Tranbärskvistarna kryper fram på en matta av vitmossa. På hösten kan där vara rött av bär.

8. Kluntgubben

Kluntgubben

Några hundra meter fram möter vi Kluntgubben. Hans profil i granitklippan har säkert satt fantasin i rörelse hos gamla tiders människor. Nu är han ett givet motiv för vandraren med kamera.

Gå nu stigen fram en liten bit. Då finns en tjärn på höger sida. Ta det gärna försiktigt, då kanske du har chans att se smålommen som brukar häcka här! Stanna på torrbacken vid tjärnens mitt.

9. Smålommens tjärn – den gamla hamnen

Den lilla fridfulla skogstjärnen står i skarp kontrast mot det stora och ibland stormiga havet. Har du tur kan du få se smålomparet som brukar häcka här. Framåt sommaren kan de ha en eller flera ungar. Det kan också häcka både kricka och vigg i tjärnen.

Lommarna flyger ut i havet för att fiska. Det brukar vara ett förskräckligt liv från både havet och tjärnen när makarna ska hälsa på varandra. Blir lommarna skrämda flyger de iväg och kan cirkla över ön med fasansfulla skrik och kackel. Gå därför varsamt fram och lämna lomparet i fred så att de inte blir störda. På heden brukar stenskvättorna varna med oroligt smackande när vandraren passerar.

Tjärnen är i själva verket öns gamla fiskehamn. Här lade båtarna till efter att ha varit ute på fiske. Se dig omkring – i långa rader ligger stenrösen. De är rester av gistgårdar, rader av stolpar där man förr hängde näten på tork. Gamla nät var gjorda av lin och behövde dagligen torka för att inte ruttna. Sådana gistgårdsrösen är fornlämningar. De finns även på andra ställen på ön, och får naturligtvis inte förstöras.

Gör gärna en lite avstickare upp på bergknallen till vänster. Där finns en rastplats anlagd med bord och bänkar.

10. Utsiktsplatsen på bergknallen

Det är en skarp kontrast mellan de torra slipade hällarna och de fuktiga svackorna i berget där vatten stannar upp. Här växer ängsull med sina vackra vita vippor.

Från bergknallen har man utsikt över Strömmingsvarpsviken. Namnet berättar att vattnen kring Kluntarna varit och är viktiga fiskeområden för strömming. Den har i alla tider varit den fisk som gav mat i mängd åt kustbefolkningen. Strömming är namnet på Östersjöns sill. Tillgången är störst i den yttre skärgården. Strömming fiskas med skötar, djupa och finmaskiga nät. Fisket sker under leken vid midsommartid eller under hösten och man får ofta stora mängder.

Förr saltades strömmingen in i träkaggar för att hålla sig hela året. Mot nordost skymtar Småskär, ett annat av de yttersta fiskeskären. Här finns ett litet kapell, som byggdes för att fiskarbefolkningen inte skulle behöva åka den långa vägen till kyrkan på fastlandet för att fira gudstjänst.

I viken fiskar sjöfåglar, särskilt de stora svarta svärtorna, som bara har lite vitt vid ögat och på vingen. Även smålommar och småskrakar fiskar gärna här. Det är ständigt ett skrik av gråtrutar, silltrutar och silvertärnor. Silltruten liknar gråtruten, men har svart ovansida på vingen istället för grå. Den graciösa silvertärnan har faktiskt tillbringat vintern ända nere i Antarktis.

Bara några tiotals meter längre fram går stigen på en spång över ett smalt kärr. Det är det gamla inloppet till den forna hamnen.

11. Den uttorkade inseglingsrännan till gammelhamnen

När du går på spången över kärret – tänk dig då några hundra år tillbaka. Då rodde här båtar in med dagens fångst av strömming till den gamla hamnen. Nu växer här flaskstarr och kråkklöver.

I en liten damm till vänster om spången blommar några rätt iögonfallande sumpväxter, topplösan med sina gula blommor samt vattenklövern och missnen med sina vita. Vattenklöver står i blom redan i juni, medan de två andra blommar först i juli. Gå gärna fram mot den lilla dammen och titta på de vackra växterna. Ute i vattnet lever också hästsvans, som är mer oansenlig. Tidigt på våren ljuder grodkören från dammar som denna.

När du kommer ut på heden efter att ha passerat spången ser du stora snår av havtorn – den buske som vi träffade på redan i början av naturstigen. Här syns det tydligt att den inte tål konkurrens med andra växter. Den söker sig till öppna hedar, eller den mark som just stigit upp ur havet.

Passera snett åt höger över den torra heden. Här finns en liten öppning i strandskogen där man får god utblick över havet.

12. Blockstranden

Kanske stöter du upp en dalripa i strandskogen, samma fågel som är vanlig i fjällbjörkskogen. Och inte är väl Kluntarnas strandskog och hedar helt olika fjällets miljöer?

Här kan man också spana ut över havet, kanske se smålom, svärta och småskrake fiska eller se en båt på väg att lägga ut strömmingsskötar. Gör gärna en liten avstickare ned på klapperstranden för att titta på några riktiga Östersjöväxter.

När du gått igenom gråalsbältet med blommande vänderot och älgört tar snår av havtorn vid. Utanför dessa breder det sirliga gräset madrör ut sig i täta bestånd. Längst ut vid vattenlinjen hittar du ett elegant gräs i täta tuvor. Det är gultåteln, som är en endemisk art för Bottenviken. Med endemisk menas att den i hela världen finns i bara ett begränsat område. Sitt namn har den fått av att den blommar tidigt, varför vippan snabbt blir torr och lysande gul. Också östersjötåg växer här, med en vippa en decimeter ned på strået. Mellan stenarna blommar den vackra standglimmen i vitt.

Härifrån kan du välja mellan att följa stranden de hundra meterna fram till fiskeläget eller gå tillbaka och ta stigen som följer stranden en bit in i alskogen..

Längs stigen ser man spår efter grustäkt. John Johansson, kallad Finn-Johan och hans två söner grävde här på 1930-40-talet grus för hand och sålde till köpare i Luleå. Gruset var av fin kvalitet, väl tvättat av havsvågorna. Man handlastade en liten lastbil, körde den till Storviken, där man för hand lastade den lilla träskutan Britt med tändkulemotor och körde gruset till Svartöstaden där det lossades med muskelkraft. Ett tiotal års arbete under 1930-40-talet har ändå inte satt så djupa spår på ön, som dagens grustäkt med moderna maskiner skulle gjort.

13. Sanddynerna

När vyn öppnar sig mot fiskeläget kommer du först fram till en fin liten sandstrand. Kanske är det väder för ett litet dopp? Nere på sanden kan du se vilka som varit här före dig. Människospår, hundspår, harspår eller spår av vadare och gäss – alla röjer sig när de sökt sig till vattnet.

Vågorna för in sand som vinden bär vidare till riktiga dyner. Här träffar du återigen på dynbindarna strandråg, strandvial och saltarv. Också hallonbuskar och den gula vackra klappermolken trivs i sanden.

Stigen är nu lite otydlig men går till vänster om den privata bastun och till höger om fiskarstugorna. Där finns en informationstavla för naturreservatet. Här går nu stigen åt höger genom skogen vidare mot gästhamnen, men vi rekommenderar gärna att du först gör en avstickare ut på klippudden till vänster (23) eller runt i fiskeläget (24).

14. Skvalphällorna - den klippiga udden vid fiskeläget

Det ger en riktig skärgårdskänsla att ströva ute på Skvalphällorna väster om fiskeläget. Genom den släta graniten löper gångar av basalt, en svart lava som stelnat i sprickor i berget.

Gul fetknopp blommar och strandglim växer i vackra, vita buketter. Från klipporna ser man åt söder i fjärran till Rödkallens-Sörespens naturreservat. Av reservatets öar syns från vänster Grillklipporna där tordmulen häckar och därefter sandrevet Skvalpen där grågäss, labbar och andra havsarter lever.

Längst till höger syns den skogklädda Sörespen. Dolt bakom den ligger Rödkallen med sin fyr och gamla lotsstation.

Helt nära utanför oss ligger skäret Lillbjörnen med sin koloni av tobisgrisslor, gråtrutar och silltrutar, ett riktigt litet fågelberg av det mindre formatet!

På yttersidan av udden lönar det sig att gå och botanisera. Här finns den lilla havsväxten strandkrypa med sina läckert rosafärgade blommor. Gulkämpar med sina lysande gula ståndare lever sida vid sida med havssälting och salttåg och i fuktiga gölar blommar topplösan.

Rödbenorna och drillsnäpporna varnar oroligt om du närmar dig bon eller ungar och sädesärlorna springer vid strandlinjen för att jaga småkryp. Kanske har du turen att träffa på grågäss som betar på stranden. De är skygga och lyfter nog på långt håll för vandraren.

15. Kluntarnas fiskeläge

Fiskeläget på Kluntarna har främst brukats av bönderna från Hindersön. Hit ut flyttade man vid islossningen och lämnade ön vid isläggningen. Under sommaren avlöste olika fisken varandra. Först fiskades lax med storryssjor, sedan strömming med skötar. På hösten tog fisket av löja vid. Löjan gav den värdefulla löjrommen. Innan isläggningen fiskades sik med nät. Fiskarna hade ofta ko med sig till ön för att få färsk mjölk. Det var dagliga turer till Luleå för att leverera fisk. Till Hindersön for man också för höbärgning och andra sysslor i jordbruket.

Kluntarna fiskläge

Fiskarstugorna där man bodde, ligger uppe på stranden. Vid vattnet ligger sjöbodarna med sina täckta bryggor, där strömmingen skakades ur skötarna och fisken togs om hand.

Än idag sker ett omfattande husbehovsfiske, ungefär med de metoder som användes förr. Det är bara materialen i fiskeredskap och båtar som förändrats. Med dagens snabba båtar är man inte längre beroende av att bo långa tider på ön.

Följ nu stigen från informationstavlan norrut mot gästhamnen.

16. Gammelskogen och skogstjärnen

Visst känns det som att vandra fram i en skog nära fjällen? Granarna är faktiskt altaigranar, de höga, smala granarna med korta grenar som vi känner från fjällkanten. Kanske bullrar det upp en orre, ripa eller tjäder där du går fram.

Efter ett litet stycke ligger en skogstjärn på vänster sida. Även här häckar ofta smålommen, så vandra försiktigt förbi utan att störa! På försommaren prunkar skvattram med sina blommor kring stranden. Bisam, den stora sork som blivit införd i Europa från Nordamerika, har också synts i tjärnen.

Skogen som sen kantar stigen är en riktig njutning för den som gillar gamla träd och urskogens flora. Här kan den kunnige hitta många sällsynta arter av vedsvampar bl.a. ullticka och rosenticka.

17. Myren

En liten myr till höger om stigen förstärker vildmarkskänslan. På en matta av vitmossa växer den slanka, böjda trådstarren. Här blommar både hjortron och tranbär. Redan i juli kan det finnas hjortron att smaka på medan tranbären tar längre tid på sig, och helst skall ätas efter att de frusit.

Stigen passerar snart ett svallgrusområde, där träden har svårt att rota sig. Här har havet svallat hårt och tvättat bort den allra finaste sanden. Kanske är det den som bildar badstranden längst in i Storviken? Stigen söker sig sedan ned mot viken och går in en tät gran- och lövskog.

När vikens vatten börjar skymta mellan alarna och rönnarna till vänster är det återigen dags att sänka farten. Här kommer du snart in i en skog av nästan tropisk känsla.

18. Ormbunkarnas skog

Nu går du fram genom en skog som kan ge associationer till Afrika. Täta gråalssnår avlöses inåt av grova rönnar innan granarna tar vid. Alla lägre rönnar är hårt betade av älgar som uppehåller sig på ön vintertid. Under träden växer frodiga mattor av ormbunkarna skogsbräken och nordbräken.

Tittar man noga upptäcker man också tre blommor som uppifrån har bladen i ett kors: ormbär, hönsbär och skogsstjärna. På sensommaren har ormbärets oansenliga blomma gett upphov till ett giftigt blått bär på varje planta.

Nu är det bara ett litet stycke kvar till den underbara badstranden längst inne i Storviken. Här finns eldstad och bord. Stranden är långgrund, med mycket fin sand. En hel del växter finns det också att titta på när man badar.

19. Storvikens badstrand

Storviken är inte bara en skön badstrand, den är också hem för många av havsstrandens växter.

Storviken är inte bara en skön badstrand, den är också hem för många av havsstrandens växter. Ytterst mot vattnet växer agnsäv och knappsäv i täta mattor tillsammans med salttåg och östersjötåg. Sen följer täta bestånd av det sirliga gräset madrör och den lite grövre norrlandsstarren.

För den som vill ha mer pråliga blommor finns det gott om både strandvial, topplösa och den tidigt blommande kärrspiran. Den lilla vackra strandmåran med sina vita blommor och kråkvickern med sina blå trasslar sig fram mellan starrstråna. Den vita eller rosa strandvänderoten reser sig över alltsammans.

Du är nu åter på stigen där du började. Nu är det bara några hundra meter tillbaka till utgångspunkten vid gästhamnen.

KLUNTARNA VÄRD MÅNGA BESÖK

Kluntarna är värd många besök. I maj-juni slår fågelsången emot en. I juli-augusti är det blommornas tid och i september de sprakande höstfärgernas. En skidtur runt öns stränder under vintern är en helt annan upplevelse. På utsidan tornar höga packisvallar upp sig. Men den kanske märkligaste upplevelse man kan få är en skidtur på landkallen (den landfasta strandisen) i början eller mitten av maj, när havet är öppet för båtar och det är snöfritt i skogen och högljudd vårfågelsång. Under en eller ett par veckor kan landkallen ligga kvar och inbjuda till skidåkning mitt i vårkänslan. Välkommen åter!

 

Haparanda

Luleå

Piteå

Skellefteå

 
 
   
         

Välkommen till Bottenviken.se
Vi hjälper dig med att hitta besöksmål, boende och aktiviteter i Bottenvikens skärgård. Sidan startades i februari 2000. Under Bottenviken.se hittar du tusentals sidor med information, artiklar och videoreportage från hela Bottenviken.

 

BOTTENVIKEN I SOCIALA MEDIER:

Bottenviken på Facebook
Bottenviken på YouTube

 

 

  NYHETSBREV

Vill ni veta vad som händer i skärgården?
Anmäl er till vårt nyhetsbrev nedan.

 

KONTAKT:
Alf-Arne Harjo
info@bottenviken.se
Telefon 070 52 195 92