Båtbyggarens vackraste gåva

Lage möter oss i båthamnen i Kokkola och vi följer honom hem. De senaste åren har Lage kombinerat arbetet med beställda båtar med att bygga sin egen drömbåt. - Jag har byggt båtar åt andra människor i över 30 år, säger han. Nu har jag bestämt mej för att bygga en båt åt Margareta och mej. Hon kommer att heta Amanda.

Amanda är inte vilken liten segelbåt som helst. Det är en riktig liten skuta, en galeas på 53 fot med öppen spis och bastu och stora utrymmen att bo i. Att Lage älskar sin fru Margareta och sina träbåtar går inte ta miste på när han visar Amanda.

Att bygga drömmar

- Egentligen bygger jag drömmar åt människor, säger Lage. Amanda är min och Margaretas dröm. När Amanda blir klar kommer vi att låta henne ligga kvar i vattnet hela vintern. Jag längtar redan efter att vakna på morgonen, koka kaffe och gå upp i sittbrunnen och titta på fåglar som flyger förbi, eller en räv som går på jakt över isen. För några år sedan bodde Margareta och jag en vinter i en segelbåt som jag hade byggt. Det var nog den bästa vintern vi har haft. 

- Hur många båtar har du byggt? frågar jag. 
- Under mina 30 år som båtbyggare har det väl blivit ungefär lika många båtar. 
- Vilka båttyper?

- Kajaker och jollar och roddbåtar om jag räknar dom mindre typerna. Bland större båtar har det bland annat blivit hajbåtar, kustkryssare och olika typer av motorbåtar. Jag tycker om att rita mina egna båtar för då kan jag prova mina idéer. När jag vet vilken båt jag vill bygga börjar jag leta efter en köpare. Just nu är det tre stycken som funderar. Det finns en man som har gått här i åratal och drömt om en ganska stor segelbåt i trä. Jag har sagt till honom att om han berättar vilken båt han drömmer om så ritar jag en båt som jag tror skulle passa just honom. Vi får se om det blir av eller om det stannar vid en dröm. Ibland kan det vara bättre att drömmar förblir drömmar, för när man bygger en båt måste man göra en massa kompromisser. Vill man ha en snabbseglande båt bygger man på ett sätt. Vill man ha en rymlig båt där man kan bo bekvämt får man tänka på andra saker. Det går inte att få plats med alla sina drömmar i samma båt.

Plast eller trä? 

 På dörren till sin båtverkstad har Lage satt upp en liten skylt som säger en del om hans båtbyggarfilosofi: ”Om Gud hade menat att vi skulle bygga båtar av glasfiber hade han skapat glasfiberträd.”
Jag ber Lage förklara varför han har satt upp skylten på dörren.

- Det är mest ett skämt, men nog ligger det en del allvar i det. Så fort man börjar prata om träbåtar så kommer första frågan: Krävs det inte en massa arbete för att hålla den i skick? Det är lustigt hur de moderna människorna har blivit rädda för det mest naturliga av alla material när man bygger en båt - trä. Det växer i skogen i närheten. Det är hållbart. Det flyter. Det är vackert. 

Det håller sig fint om man bara sköter om det, och det kräver inte mycket mer arbete än att sköta en plastbåt. Att äga en träbåt är som att leva tillsammans. 

Man måste ta hand om kärleken och vårda den, annars flagnar den. Men vad är det för fel i att sköta om sin kärlek? Bjuder du inte din fru på kaffe på sängen ibland? Överraskar du inte din flickvän med en god middag, eller en blomma? Vad tror du hon skulle säga om du gav henne en plastblomma istället för en bukett med levande blommor? 

Att ta farväl

- Hur känns det att skiljas från båtarna när du har arbetat så länge med dem? frågar jag.
- När jag ser båten försvinna nere på vägen känner jag alltid: Åh vilken lättnad! 
- Så du känner inte vemod över att din vackra båt åker iväg?

- Nej, inte alls. Jag är bara glad att slippa den. När båten är färdig är den ju inte min längre. Då är det dags för köparen att ta över båten. Jag antar att det är som att se sina barn växa upp och flytta för att börja leva sina egna liv. Så är livets gång. Det är bara att önska båten och ägaren lycka till. Jag har ganska bra kontakt med mina gamla båtar och deras ägare. En del av dem har hemsidor där dom berättar om sina liv med båten, och flera brukar skicka bilder och skriva brev. Så man kanske kan säga att jag har ungefär 30 barn ute i olika hamnar. 

Som ett spjut i vattnet

Eftersom Lage har byggt många olika typer av båtar till olika människor kan jag inte låta bli att fråga vilken typ av båt han själv gillar mest av allt. 

- Följ med Margareta och mej ut till stugan på Ytterskär så ska jag visa dej min favoritbåt, säger Lage.
Vattnet glittrar mellan tallarna och granarna när vi kommer fram till Lages och Magaretas stuga vid Ytterskär i Öja skärgård. Stugan på ser ut som en timrad jaktstuga i Alaska. Den ligger vackert i skogen en liten bit från stranden. När Lage visar sin favoritbåt blir jag först häpen. Favoritbåten är en lång smal kajak byggd i glasfiber. 

- Det finns inget finare än att paddla kajak, säger Lage. Man glider fram tyst och stilla och kommer nära naturen på ett sätt som man aldrig kan göra i en större båt. 

Lage och Margareta hjälps åt att bära kajaken ner till vattnet. De kliver i och paddlar ut från stranden. 

Kajaken glider ljudlöst genom vattnet. Det märks att Lage och Margareta har paddlat ihop förr. Paddlarna rör sig i jämn takt genom luften och ner i vattnet. Kajaken skjuter fart.

Vilken farkost, tänker jag. Hit in skulle jag aldrig komma med Måsen. Lage och Margareta rundar ett par stora stenar och kommer tillbaka in mot land och bromsar med paddlarna. Margareta kliver ur och hjälps åt att lyfta kajaken tillbaka upp på land. Medan de lägger kajaken upp och ner fortsätter Lage att berätta.

- Den här skärgården är fin att paddla i. Grunda fjärdar, smala passager. Margareta och jag brukar vara ute i ett par veckor minst en gång varje sommar. Många paddlare bestämmer från början vilken rutt dom ska ta, och så gör dom upp dagsetapper på sjökortet. Så gör inte vi. Vi paddlar i lä bakom öarna och bestämmer ingenting i förväg. Om det börjar blåsa motvind kan det hända att vi struntar i vart vi hade tänkt paddla den dagen och följer vinden istället. 

Olika båtar ger olika upplevelser. Varje båttyp har sin personlighet. Med kajaken smyger vi nära vattnet i vassruggar och längs stränder. En koster som du har är något helt annat. I Amanda kommer vi att kunna bo bekvämt. Men vi kommer inte att kunna smyga genom vassen som med kajaken, ja vi kommer inte ens i närheten av många av mina favoritplatser i den här skärgården. Det är ju naturupplevelsen det handlar om.

Skeppshunden Tobi

- Du har glömt att berätta om Tobi, säger Margareta, och så börjar hon själv berätta.
- När vi skaffade kajaken letade vi efter en modell med en tredje sittbrunn i mitten för att kunna ta med vår finnspets Tobi. Under våra 17 år med Tobi fick vi många fina stunder. Tobi var som ett barn för oss, och han var vår skeppshund på alla våra båtar så länge han levde. 

Vi har så många minnen... 

Margareta blir rörd och nickar åt Lage att fortsätta.
- När vi skulle ut på den första turen med den nya kajaken blev Tobi orolig. Han sprang fram och tillbaka på stranden och skällde och så hoppade han ner i den mellersta sittbrunnen med sandiga tassar och satte sig. 

Han var väl rädd att inte få följa med. Jag fick lov att gå ut och lyfta honom i land och binda honom vid en björk medan vi lastade kajaken. Hela tiden stod han och skällde och han slutade inte förrän jag hade låtit honom kliva tillbaka till sittbrunnen. När vi hade kommit en bit ut på fjärden slappnade han av och lade ner huvudet på däcket. Just då råkade en våg stänka upp och blötte ner hans nos. Tobi ruskade på sig och gav mej en lång anklagande blick som om han ville säga: - Ska jag behöva bli blöt också!

- Tobi tyckte om musik, säger Margareta. En söndagsmorgon startade vi tidigt från Monäs. Vi seglade med vår kustkryssare Sofi en stilla dag. När vi kom glidande förbi en strand stod en grupp ungdomar från ett konfirmationsläger i ring och sjöng en psalm. Tobi tittade på ungdomarna, och så började han yla: - Aaaoooo! 

Ungdomarna kom av sej och  började skratta, säger Lage och ler åt minnet.  En gång frågade en man vad Tobi var för sorts hund. Jag svarade att han var Finlands nationalhund. Just då rätade Tobi på sig och sträckte huvudet upp i luften och såg stolt ut. 
Faktum är att finnspetsen är Finlands nationalhund, så det var ju sant på sätt och vis. Vi hade alltid med Tobi, i båtarna och överallt annars. 

- Tobi ligger begravd i ett stenparti bland blommorna mellan vårt hus och båtverkstan, säger Margareta. 

På höstkvällarna brukar vi tända en lykta vid hans grav. Det känns fint att se det lilla fladdrande ljuset i mörkret. 

Paradiset

Vi går in i stugan och Lage tänder eld och grillar korv i öppna spisen.

- Här ute tillbringade jag en stor del av min ungdom. Jag timrade den gamla delen av stugan när jag var 18 år. Farsan var nästan alltid här ute när han levde. Han var händig med kniven och satt ofta och täljde små gubbar av trä. Dom sitter fortfarande kvar lite här och där i stugan. 
- Vi firade vårt bröllop här, berättar Margareta och ser på Lage. Vi hade över 100 gäster och vädret var vackert. Det var som en dag i paradiset, utom myggen förståss. 
- Är ni ofta här ute på vintern? frågar jag.
- Ja, oftare än på sommaren, säger Lage. Vintern i skärgården är fin när fjärdarna är täckta av is. Vi brukar göra långa turer med pulka. Att dra en pulka med mat och tält och annan utrustning 2-3 mil på en dag är inte något problem. Men att gå några kilometer inne i stan, det blir man trött av.

En gång såg vi spår efter en havsörn som hade jagat en hare ute på isen. Vi kunde se på spåren i snön hur haren hade hoppat fram och tillbaka för att komma undan. Till slut kom haren in i skogen och fann skydd i några täta buskar. Det fanns märken efter örnens vingpennor och klor i snön. Vi följde spåren och såg att haren klarade sig. 

Några dagar senare när vi ska segla vidare söderut mot Jakobstad följer Lage med oss ner till båthamnen för att säga adjö. Han visar oss den inre farleden genom Larsmo skärgård. 
- Det kan vara lite trångt och stenigt här och där. Men var inte rädda. Farleden är bra utmärkt och det är mycket vackrare där än att gå ut till havs. 

Vi följer Lages råd och får en fin resa genom en av Bottenvikens vackraste skärgårdar.