Ur Måsens loggbok: Genom Kalix skärgård

När vi närmar oss Storöns fiskehamn kommer jag att tänka på Gökens begravning då jag satt i Kyrkans hus i Luleå tillsammans med två av hans fiskarekamrater, Thomas Innala från Nikkala och Börje Lindblom från Storön.

Thomas känner jag sedan tidigare. Men Börje var en ny bekantskap. Han sade att jag var välkommen att följa med på fiske med honom och jag förstod att han hade mycket att berätta, både om Göken och annat. Jag ringer upp Börje med mobiltelefonen. Han svarar att han just håller på och gör klar båten för att gå ut och fiska strömmning. Men vi är välkomna att titta förbi eftersom vi är i närheten.

Jag styr in Måsen till den långa fiskekajen i Storön. Där står Börje och vinkar. Men det blir ett kort möte den här gången. Börje ska ligga ute hela natten i strömmingsfiske, och på morgonen ska han vittja laxfällorna. Han är jäktad och vi kommer överens om att ses när jag kommer tillbaka från Finland om ett par veckor.
Börje kör ut till havs med fiskebåten. Vi följer efter till en början men viker av när vi kommer ut på fjärden. Nu är vi inne i Kalix skärgård som är annorlunda än stora delar av den övriga skärgården i Norrbotten.

När vi rundar Skagsuddens fyr och svänger in till vänster är det nästan som att komma in i ett landskap med kanaler. Här ligger många av öarna tätare och är bevuxna av skog. Överallt passerar vi stugor, många är stora som villor med prydliga gräsmattor och häckar. På ett ställe ser vi en enorm vit plastbåt nedanför en stor lyxvilla. Solljuset blixtrar i de stora glasfönstren. Vi skämtar om att det nästan känns som att åka bland öarna utanför Miami. Men så känner vi doften från skorstenarna i Karlsborgsverken som kommer allt närmare. De flesta av sommarstugorna ägs säkert av arbetare i industrin här vid kusten. Många har sina förfäder bland fiskare och småbönder här vid kusten. För många är arbetet vid industrin nödvändigt för att kunna bo och leva här. Men många lever för stunderna ute vid havet, vid stugan, i båten, turerna med snöskoter, småviltjakten.

Mitt i farleden sitter ett par flickor i en liten roddbåt. De har fiskespön med sig. Jag styr Måsen sakta mot dem och vi vinkar till varandra.

- Har ni fått nåt?
- Nej, vi har nyss kommit.
- Vad brukar ni få?
- Mest aborre.

Vi vinkar adjö och fortsätter för motor längs den prickade farleden som leder oss till Marahamn. Massor av bilar står parkerade vid båthamnen. Det verkar som om många är ute i skärgården.
Vi kommer ut på nästa fjärd som heter Repskärsfjärden. På andra sidan ser vi det mörka fastlandet, och ett par stora oljecisterner. Där bakom ligger Båtskärsnäs. Dit ska till natten. Vinden ökar ute på fjärden och molnen hopar sig på himlen. Det blir en ganska kylig segling på kvällstimmarna innan vi kan svänga in i båthamnen i Båtskärsnäs. På långt håll ser vi Mammarosa vid kajen. Joni Skiftesvik tar emot när vi lägger till och bjuder oss på kaffe och smörgåsar med fårkött. Vi tar ett par klunkar Koskenkorva för att bli varma och sitter en stund och pratar i båten medan det grå nattljuset sänker sig över oss. Dags att krypa ner och sova.

Hos Steve i Båtskärsnäs

Frukost hos Joni och Kaj

Vi äter frukost hos Joni och Kaj i Mammarosa på morgonen. Sen tuffar vi över till den andra båthamnen där Steve Sandlunds båtvarv ligger. Vi ägnar några timmar åt att göra Lazy Jacks till Måsen. Lazy Jacks är ett system av linor och små block som ska hålla storseglet på plats när man tar ner det. Många gånger när jag har seglat ensam och har revat segel i hårt väder har jag haft problem med att storseglet fladdrar och slår över hela däcket. I värsta fall kan det bli farligt för det är lätt hänt att man snubblar eller får en smäll av det våldsamt flaxande seglet.

Steve Sandlund lånar ut sin bil så att vi kan åka till Frevisören och äta lunch. Frevisören är badparadiset här i trakten, med en fin sandstrand, servering och vattenrutschbana. Trots att vädret är ganska soligt är det få människor på badstranden. Var är alla norska familjer som brukar vara här i juli? Och var är kalixborna? När vi äter i serveringen får vi en stunds fin underhållning. Kocken kommer ut och sjunger för en liten flicka som jag tror är hans dotter.

Vi tackar för maten och jag frågar om han minns eskaderseglingen för två år sedan då vi besökte Frevisören.
- Nanna Helin sjöng visor, och efteråt sjöng du blues med gitarr. Spelar du fortfarande?
- Jag brukar kalla mej för "Gitarrägare" svarar kocken med ett leende.

Nanna Helin besöker Måsen 2001.

Besöket och underhållningen av Nanna Helin är ett fint minne. Nanna var sångerska i den legendariska dansorkestern Tores trio, som turnerade i hela norra Sverige i över 50 år i en Volvo duett. Trion bestod av Nanna, hennes bror och hennes man. Hennes röst har fortfarande kvar den unika tonen trots att hon har passerat 80 år.
Förra gången jag lade till i Båtskärsnäs med Måsen satt Nanna i flera timmar och sjöng och berättade om sitt och andras liv i Båtskärsnäs. Samhället blev tidigt präglat av sågverket dit segelskutor kom från hela världen för att hämta virke, och arbetarnas fackliga och politiska arbete. Thores trio spelade dansmusik och var mycket populära. Det märktes när flera äldre par kom fram till Nanna och ville tacka för att det var under någon dans i ungdomen som de hade funnit varandra. Men gruppen blev också en av kommunisternas viktigaste språkrör i Norrbotten. En dansorkester som kan växla mellan smäktande vals eller tango, och Internationalen eller andra kampsånger.
Nanna har kommit att bli en god vän och det är synd att hon är bortrest just nu. Det får bli nästa gång...


Steve Sandlund

Tillbaka vid båtvarvet får vi hjälp av Steve Sandlund att trimma Måsens styrning. Från ratten löper en kedja ner till ett system av block och wirar som leder upp till rorkulten. Måsen har haft ett glapp i styrningen. Nu får vi hjälp av Steve som spänner och trimmar så att den blir bra. Jag berättar att jag har köpt en begagnad automatstyrning för att kunna slappna av när jag seglar längre distanser ensam. Men det har inte blivit av att montera dit den.

- Jag kan montera dit den. Men i så fall kan det vara klokt att sätta dit en hydralstyrning också. Annars är det risk att Måsen vinglar som en skadskjuten kråka över fjärdarna. Det får inte finnas nåt glapp för då måste automatstyrningen jobba hela tiden. Båten svänger fram och tillbaka, och den drar en massa ström ur batterierna.
Jaha, tänker jag. Hydralstyrning och ombyggnad av Måsens styrsystem. Vad kommer det att kosta? Vi får prata om det på tillbakaresan.

Mammarosa seglar vidare.

Joni och Kaj kommer med Mammarosa och fyller på vatten innan dom seglar vidare mot Finland. Dom ska övernatta i Haparanda hamn där Joni är nyfiken på det lilla fina båtmuseet som lokala människor med hjälp av Norrbottens museum har byggt på kajen i hamnen. Vi skojar om att vi kanske träffas igen och ber dom att ringa och berätta om dom hittar någon bastu.

Det hinner bli kväll medan vi mekar. Vi öppnar en av burkarna med gulaschssoppa och äter innan vi går i väg. Under dagen har både Heikki och jag haft ganska kraftig huvudvärk. När vi har ätit oss mätta känns det bättre. Det händer lätt att man slarvar med både mat, dryck och sömn när man luffar omkring så här, och vänder på dygnet som vi har gjort. Det kraftiga ljuset är också påfrestande i längden. Vi måste tänka på att ha solglasögon ute till havs.
När vi lämnar de skyddande öarna utanför Båtskärsnäs friskar vinden i rejält från sidan. Måsen tar sats och börjar luta. Nu blir det segla!

Anteckning i loggboken, kl 21.23 på kvällen den 10 juli:
Vi seglar på kryss mot Seskarö. Frisk vind från NO och mörka moln i norr. Vi gör runt 7 knop men det känns som om Måsen flyger. Nyss öppnade sig ett lysande blått hål i det täta molntäcket. Magiskt ljus! Klar himmel i söder ute till havs men gråsvarta moln i NV. Vinden ökar stadigt. Det kan bli hårt väder.

Anteckning i loggboken, 1.30 på natten.
Hård NO vind. Vi har seglat hela kvällen och är inne i Haparanda skärgård. Mycket grynnor överallt. Lite läskigt eftersom vi färdas så fort. Ingen plats för misstag. Otroligt ljus vid Seskaröbron! Svart hav och svart himmel, och så ett lysande stråk av ljus mitt under bron. Ser ut som ett jättelikt rymdskepp. Ska vi gå in till Haparanda hamn till Joni och Kaj, eller fortsätta österut till Torne Furö? Bäst att ringa Thomas och Jussa.

Joni hade ringt och berättat att det fanns en ganska bra bastu i Haparanda hamn och att den fortfarande var varm. Å andra sidan hade Thomas Innala på Torne Furö sagt i telefonen:
- Nu är det ni som kommer hit för fan! Vi har uppvärmd bastu här också. Här finns lax och korv och öl och sprit och allt vad ni vill ha, utom kvinnor. Det är bara Jussa och jag här. Akta er för laxfällorna bara.

Efter ett sånt besked är det bara att lyda, så jag styr Måsen över den stora fjärden där fiskekriget utspelades sommaren 2001. Då var jag ute med fiskarna här i Nikkala och Haparanda skärgård och följde konflikterna med myndigheterna. Efter några dramatiska veckor med rena kriget mellan kustbevakningen och ett 20-tal lokala fiskare blev det en sorts vapenvila. Nu pågår konflikterna i domstolarna och i massmedia.

Konflikten är komplicerad, och extra krånglig eftersom fiskevattnen ligger intill gränsen till Finland. En speciell gränsälvskommision är bildad för att styra över bland annat fisket. Men kommisionen har egna intressen av att sälja fiskekort, och det går rykten om att finska politiker på hög nivå har egna familjeintressen i fisketurismen i Torneälven. Vad som är sant är svårt att säga. Men kärnan i konflikten verkar vara att den svenska kronan överlät vissa fiskevatten på 1600-talet till byarna här vid kusten mot att byborna gav stöd till staten med soldater och foder till arméns hästar. I dag vill ändå staten reglera och styra fisket som om vattnen tillhör staten. Byamännen och fiskarna menar å sin sida att det är privata vatten och att staten inte kan förbjuda dem att fiska där, åtminstone inte utan ersättning.
Extra bränsle på brasan blev det när Torneå och Muonio älvars förening, som har intressen i laxfisket i älvarna anklagade kustfiskarna för att rovfiska och stänga vandringsleden för den vilda laxen som ska upp i älven för att leka.

Det ska bli spännande att få höra det senaste i konflikten om laxen som har pågått ända sedan 1300-talet då två biskopar stred om vem som skulle få predika Guds ord för kustbefolkningen, och få tionde på inkomsterna från laxfångsterna.

Sista biten till Torne Furö blir en härlig segling. Heikki styr och jag ser att han är spänd och upphetsad bakom ratten. Vi har vinden snett från sidan och då och då sprutar det vatten på oss i sittbrunnen. Jag stirrar hela tiden på sjökortet för att hinna varna för grynnor.
Vi pressas österut av vinden och måste kämpa för att hålla kursen mot Innalas fiskeläge med piren och stugorna. Måsen stampar i vågorna och seglen smäller. Sista biten går vi för motor, passerar utanför två laxfällor och går sakta in mot piren där Thomas fiskebåt ligger förtöjd. Där står han och vinkar.

- Han vill att vi ska styra till höger, ropar Heikki.
- Men där går ju fångstarmen till laxfällan. Vi får inte fastna i den.
Jag tar över rodret. Ska det gå åt helvete så är det bättre att jag är skyldig än Heikki. Vi gör en extra sväng utanför piren. Jo, Thomas viftar fortfarande in mot laxfällan. Okej då, tänker jag och styr in mot aktern på hans fiskebåt, alldeles nära bojarna till fällan. När Måsens bogspröt är nära att smälla in i aktern på fiskebåten tar Thomas fast i sprötet och drar Måsen bredsides med hans båt.

- Vad är ni för djävla snedseglare? Vad fan skulle ni upp på sandbanken att göra? Hör du Boris, har du inte lärt dej att fickparkera?
Thomas gafflar på som vanligt med gott humör. Hans yngre bror Jussa dyker upp på bryggan med fiskaroverall och en bredbrättad hatt. Han berättar att han hittade hatten vid stranden och att den har blivit hans favoritmössa.

Vi skakar hand och följer med de båda bröderna in i fiskestugan. Där dricker vi kaffe och grillar korv till klockan 3. Vi sitter vid köksbordet medan solen går upp och lyssnar medan Thomas berättar historia efter historia. Om älgar som simmar mellan öarna. Om turister som badar nakna på stranden just när han råkar vara ute med kikaren för att skåda efter fågel. Om smugglingsäventyr. Och om fiskekriget förståss. Han eldar upp sig över älvföreningens folk som var ute med båt nyligen för att inspektera deras redskap.

- Dom djävlarna kom och snokade bland våra grejor. Och sen gick dom ut i media och påstod att vi tjuvfiskar och korkar igen älven med hundratals fällor och att vi hotar hela
laxbeståndet. Förbannade lögnare är dom! Vi stoppar inte laxens vandring. Vi har fått stöd från fiskerimyndigheterna när det gäller att laxbeståndet håller för att fiska. Vi borde för fan kunna hålla sams med älvfiskarna för laxen räcker för alla. Det värsta är att deras lögner verkar ha fått dom finska myndigheterna på deras sida.
Det blir en lång predikan med många starka ord innan Thomas märker att vi har svårt att hålla ögonen öppna.

- Nej grabbar. Nu är det dags att vi knyter oss. Ni ser ju halvdöda ut för fan! Vad är ni för sjömän? Tål ni ingenting?
Heikki får låna en säng och jag bäddar ut min sovsäck i soffan i vardagsrummet. Innan jag ska till att krypa ner i sovsäcken sticker Thomas ut huvudet ur dörröppningen till sovrummet.
- Boris, kom får du se.
Jag går fram till dörren och kikar in. Thomas pekar på en liten säng med galler som står intill dubbelsängen. Sängen är fint bäddad men tom.
- Vi har fått barnbarn, säger han med mjukare röst än den vanliga.
- Vad fint, säger jag.
- Fast djävligt besvärligt också. Skriker halva natten ibland. Man har nästan glömt bort hur det var. God natt.
- God natt.