In i mörkret

Äntligen dyker den första pricken upp i mörkret. Jag lyser med ficklampan. Pricken är grön och kommer på styrbords sida. Då borde det finnas en röd prick någonstans ute till vänster. I samma ögonblick glimmar en röd reflex till i mörkret. Vi är rätt.

Först kommer vi in i en stor tom bassäng som verkar vara en buffert mot havet. Innanför den öppnar sig en jättelik gästhamn med många bryggor. Två vindkraftverk står och snurrar på kajen. Längst in skymtar jag båtmaster och mörka byggnader. Jag bestämmer mig för att ta ett varv in i hamnen för att se hur det ser ut. Bakom den sista vågbrytaren ligger några orangemålade lotsbåtar, och bortom dem en rad fiskebåtar. Ett par måsar lyfter från vattnet och skriker medan de cirklar runt oss. Uppe i sluttningen bakom hamnen lyser den berömda fyren som jag har sett på gamla svartvita fotografier och teckningar. Bredvid fyren skymtar lotsstationen med sina stora glasfönster. Allt är tyst och öde.

Måsen glider sakta på tomgång. När jag lägger i växeln för att vända hörs ett otäckt krasande ljud, och Måsen tar fart framåt. Så där ska det inte låta. Jag försöker lägga in backen för att bromsa, men hur jag än sliter i växelspaken fortsätter båten att skena framåt mot två fiskebåtar. Helvete, nu smäller det! Jag slår av motorn och styr så nära att Måsens reling skrapar emot kajen. Med ett rep från aktern i handen hoppar jag upp på kajen och slår ett snabbt halvslag runt en pollare och ber till Gud att repet ska hålla.
- Pionnng! låter det när repet spänns. Måsen stannar med fören en decimeter från fiskebåtens akter. Med darrande knän gör jag fast Måsen mellan fiskebåtarna.
Hela tiden grubblar jag på vad det var som gick sönder nere i backslaget. Men jag orkar inte börja skruva i mörkret mitt i natten så jag går in i kajutan, kryper ner i sovsäcken och somnar.
- Pang! Pang! Pang!

Jag vaknar med ett ryck och sätter mig upp.
En gäll kvinnoröst skriker något på finska. Jag skyndar mig upp ur sovsäcken och öppnar dörren till kajutan. På kajen står en ilsken kvinna med en åra som hon har använt för att banka på rufftaket. Hon ropar något på finska som jag inte förstår och pekar ut mot havet.
När jag vänder mig om ser jag en fiskebåt komma emot mig. Jag har tagit fiskarens plats vid kajen och hans fru är förbannad.

När olyckan är framme

Mitt första besök i Marjaniemi börjar alltså inte så bra. Men fortsättningen blir bättre. Fiskaren är inte alls arg utan lägger sin fiskebåt på ett annat ställe vid kajen.
Jag kokar potatis och öppnar den sista konservburken med gulaschsoppa. Efter maten får jag oväntat besök av en man som jag inte känner.
- Urpo Rounala, säger han när vi skakar hand. Jag är lotskutterförare och mekaniker. Har du problem med motorn?
Jag berättar vad som hände kvällen innan. Urpo lägger sig på mage över motorn och känner på propelleraxeln och backslaget. Efter några sekunder tittar han upp och säger:
- Propelleraxeln är av. Kaputt.

Urpo går bort till lotsstationen och kommer tillbaka med en verktygslåda. Han skruvar bort en ring av metall där propelleraxeln är fäst vid backslaget och vinkar till mig att komma ner och titta. När jag böjer mig ner ser jag att hela propelleraxeln har gått av i fästet. Urpo skakar på huvudet.
- Dålig konstruktion. Ett hål är borrat genom axeln, och en bult är dragen genom hålet. Metallen har gått sönder och propelleraxeln har lossnat.
Urpo reser sig upp och säger:
- Om vinden slutar blåsa kommer jag tillbaka och försöker laga den.

Jag lägger mig på britsen och slumrar till, och väcks efter en timme av att det knackar på dörren till kajutan. Det är Urpo som har kommit med en öppen plastbåt med aktersnurra. Vi gör fast en tamp från Måsens för till aktern på motorbåten, och så kör vi sakta förbi fiskebåtarna längst in till lyftkranen. Urpo fäster ett tjockt rep runt akterdelen av Måsen och kranen lyfter henne tills hela rodret, propellern och axeln är uppe i luften. Han kliver ner i min gummibåt och skruvar bort rodret som vi lägger på kajen. Efter en hel del bökande kommer propellern och axeln också loss.

- Jag tror det är bäst att vi åker till en mekanisk verkstad inne i Uleåborg, säger han. Jag vet en verkstad som är bra.
Först tar vi färjan till fastlandet. Så skjutsar Urpo mig till verkstaden inne i Uleåborg, där några tekniker kapar axeln och fräser ett spår istället för det gamla hålet.
Så åker vi tillbaka till Hailuoto med färjan på eftermiddagen.
När vi står på färjans däck, pekar Urpo på några
stenar vid sidan av farleden.
- Ser du sälarna?
Då ser jag att stenarna är ungefär tio sälar som ligger i vattenytan och kikar på oss.

Tillbaka i Marjaniemi monterar Urpo tillbaka propelleraxeln och rodret och till slut firar vi Måsen tillbaka ner i vattnet igen. Urpo kryper ner i motorrummet för att se att genomföringen är tät.
- Det ser bra ut. Nu tar vi en provtur.
Vi lossar förtöjningarna från kajen och jag styr sakta Måsen ut från bryggan. Urpo tar över rodret och kör några varv fram och tillbaka i hamnen.
- Hon går bra nu. Fin båt du har.
När vi är tillbaka i fiskehamnen och lägger till vid kajen frågar jag Urpo vad reparationen kommer att kosta.

- Pojkarna ska bada bastu i kväll på lotsstationen, svarar Urpo. Om du håller med öl så blir det bra.
- Men du har ju arbetat hela dagen!
- På sjön hjälper vi varandra, säger han med ett litet leende. Det räcker med öl till bastun.
Jag får skjuts upp till butiken på ön och köper en back öl. På kvällen sitter jag och lyssnar på lotsarnas och båtförarnas berättelser om deras liv här ute vid havet.

Det stora samtalsämnet i bastun är en skandal som nyligen har avslöjats. Finland har hyrt ut några stora isbrytare till Norge, och de högsta finska cheferna har låtit sig bjudas på gratis lyxresor och andra ”presenter”. Kommentarerna i bastun är bistra.
- Höjdarna äter rostbiff och dricker champange medan vi får bröd och vatten.
- Ledningen skor sig och samtidigt skär dom ner på sjösäkerheten längs kusterna.
- Det kallas rationalisering, saatan!

En del av bakgrunden till de upprörda känslorna är att framtiden för lotsstationen här i Marjaniemi är osäker. Det ryktas om att en del av arbetsuppgifterna ska tas över av lotsstationen i Brahestad längre söderut.
Det innebär längre resor för personalen, sämre lokal sjösäkerhet och ett antal förlorade arbetstillfällen på ön.
För Hailuoto kommun med sina 900 innevånare skulle en nedläggning av Marjaniemi lotsstation vara katastrof.

Boris Ersson, från boken Äventyr med Måsen.