En bro av järn över Bottenviken

Dygnet runt kommer båtarna över havet med sin last av järnmalm från berget i Kiruna. I över 20 år har jag bott i Svartöstaden i Luleå där Luleälven rinner ut i Bottenviken. Jag har ofta undrat hur det är att leva och arbeta ombord på malmbåtarna. Nu vet jag lite mer om det. Jag följde med en av dem från malmhamnen i Luleå tvärs över Bottenviken till stålverket i Brahestad.

Hon heter Tali och är 137 meter lång och 21 meter bred. Hon väger drygt 13 000 ton och behöver 8 meter vatten under kölen. Tali är byggd 1997 och är inte lika vacker eller romantisk som en segelskuta från förr i tiden. Men hon utför sitt arbete. Hon har kommit med kalksten från Gotland till Luleå. Nu fylls de stora lastrummen med järnmalm som ska fraktas till stålverket i Brahestad vid den finska kusten.

I gamla tider seglade skeppen ut i världen med last av torkad fisk, kött, tjära, hudar och trävirke. Tillbaka kom de med tyger, vin, brödsäd och annat. I dag är skeppen lastade med olja, maskiner, kalksten, stål, järnmalm och andra varor som vårt samhälle behöver.
Förr var det människornas muskelkraft och vinden som drev fartygen framåt. Numera drivs fartygen av olja.
Stål och olja: Industrisamhällets skelett och blod.

Många vet inte att hamnen i Luleå är en av Sveriges största hamnar. Ser man på transporterna av malm, kol, koks, och stål är den Sveriges största hamn.

Kvinna och sjöman

På Tali är kocken och städerskan, och två av sjömännen kvinnor. Vera Pajala har gått utbildning till sjöbefäl men arbetar som sjöman sedan tre år. Eija Oravasaari går på en sjöbefälsskola och gör just nu fem veckors praktik på Tali.
Vera och Eija går runt och låser de väldiga luckorna över lastrummen. När hon är färdig går hon bort till landgången som hissas upp från kajen och spänns fast mot relingen.

- Allting måste surras fast. Annars tar sjön det.
- Hur är det att vara kvinna ombord? frågar jag under en paus i arbetet.
- Det är bra för det mesta, svarar Vera. En del äldre sjömän tycker att kvinnor inte borde finnas på båtarna annat än för att städa och laga mat. Men här på Tali är det bra. Besättningen är ganska ung och vi gör samma arbete som killarna.
- Går det att ha ett normalt familjeliv som sjöman?
- Vi arbetar i skift en månad i taget, säger Vera.
Fyra veckors arbete och fyra veckors ledigt. Jag har varit till sjöss tre jular i rad. Jag har inte familj så det går ganska bra för mej. Om man har barn blir det nog svårare. Bara det att jag har en pudel kan bli lite krångligt.
Mina föräldrar och min syster hjälper mej att ta hand om henne när jag är ute på sjön. Hon heter Nydi.
Eija berättar att hon går i skola och utbildar sig till sjöbefäl.
- Jag har varit på Tali på en fem veckors praktik.
Nu ska jag tillbaka till skolan och fortsätta läsa.
Som student har jag inte råd att resa på dyra semestrar.
Det skulle vara spännande att få se nåt annat än gamla vanliga Finland. När jag är klar hoppas jag att jag ska få arbete och komma ut i världen. Det är min dröm.

Det är jag som är kung ombord

Pirjo Röynä är kocksteward på Tali. När Tali har lämnat Luleå hamn och det blivit lite lugnare ombord serverar hon mat till besättningen.
- Jag gick till sjöss 1975. Under mina snart 30 år till sjöss har jag rest på dom flesta av världens hav. Jag har varit på Viking och Silja Line, och jag har arbetat på båtar som har gått till Nordamerika och Venezuela, bland annat.
- Har du några barn? frågar jag.
- En pojke. Han är 32 år nu så han är vuxen och lever sitt eget liv. När han var mindre fick jag hjälp av min mamma och pappa som tog hand om honom när jag var till sjöss.

- Var det inte svårt att vara borta hemifrån långa perioder?
- Ibland. Men jag har alltid trivts med att vara till sjöss. Jag skulle aldrig byta mot ett arbete på en restaurang i land. Här på båten är det jag som är kung! säger hon med ett stort skratt när hon lägger upp maten på kapten Jonni Suojokis tallrik. I am the king on the ship!
- Det stämmer nog, säger Jonni. Utan god mat sjunker stämningen snabbt på en båt. Kocken är bland de viktigaste personerna ombord.

Med fjorton knop österut

Tali styr ut mot havet. På kommandobryggan är tre man på vakt. Kapten Jouni Suojoki övervakar instrumenten tillsammans med Petri Korhonen som är navigatör, och styrmannen Rauno Matilainen. Varje gång Tali ska ändra kurs läser läser kaptenen graderna på den nya kursen och styrmannen upprepar ordern högt och tydligt innan han vrider på ratten. Det får inte bli några missförstånd.
- Hur är det att arbeta som sjökapten? frågar jag.
- Det här livet är lite annorlunda, men jag trivs. Jag bor i Helsingfors. Förr kunde jag vara ute i ett halvår. Den längsta resan var elva månader. Numera arbetar jag 5-6 veckor och är ledig lika länge. När jag är ledig händer det att jag arbetar med att lasta och lossa i någon hamn.
Eller också dyker jag i några korallrev i tropiska vatten. Jag är intresserad av dykning. Det gäller att ha något att göra under den lediga tiden.
Den stora 8-cylindriga dieselmotorn dunkar stadigt. Vi gör 14 knop österut. Timmarna går. Det blir mörkt. Så ser vi äntligen ljusen från Brahestad. En lotsbåt kommer ut och möter och lotsen kliver ombord. Sakta kryper Tali in mot kajen och lägger till.

Samtal medan malmen lossas

Det tar 18 timmar att lossa malmen i Brahestad. I Luleå rann den ner i båten på 8 timmar genom en lång arm med transportband. I Brahestad använder man kranar med stora skopor.
På slutet hissar man ner en traktor som föser ihop malmen i högar i lastrummet så att skopan kan ta det sista. När det är tomt lyfts traktorn upp på kajen igen.
I läsrummet hittar jag en facklig tidning som kritiserar att en del finska rederier har flaggat ut sina båtar till andra länder med lägre löner och mindre säkerhetskrav. Medan vi sitter och dricker kaffe uppkommer ett samtal med några ur besättningen.

- Är ni oroliga över utflaggningen? frågar jag.
- Flera rederier i Finland flaggar ut sina båtar till andra länder för att pressa kostnaderna. Många är djävligt förbannade på det. Men vad ska man göra?
- Duktiga sjömän mister sina arbeten och utländska besättningar anställs med dåliga villkor.
- Jag hörde att vårt rederi gick med 13,5 miljoner euro i vinst förra året. Vi är med och skapar den vinsten.
Vi seglar med finsk flagga och finsk besättning, och så ska det vara!
- Är det nån som vill bada bastu?
- Finns det öl?
- Sauna och öl finns. Det här är ju en finsk båt perkele, inte en filippinarbåt!
Lastrummet är tomt och det är dags att lämna hamnen i Brahestad. En stor traktor som har tömt den sista malmen ur det väldiga lastrummet hissas upp på kajen. Tali ska än en gång korsa Bottenviken för att hämta mer järnmalm till stålverket. Drakens hunger är omättlig.

Se film från livet ombord!