Med nödroder till Kemi
När Sven Wollter och jag ska segla från Lilla Sarvi tillbaka till Kemi upptäcker vi att rodret har hakat upp sig. Plötsligt går det inte att styra Måsen. Vi öppnar alla luckor och undersöker styrsystemet. Blocken som vajrarna löper genom är hela. Felet måste finnas nere under motorn, omöjligt att komma åt just nu. Fan att styrningen alltid ska krångla, tänker jag.
- Vi gör en nödstyrning, säger Sven. Vi kopplar bort vajrarna och snickrar till en provisorisk rorkult. Det borde inte vara så svårt. Du vet, jag är gammal sjöscout.
Har du några verktyg?
Vi börjar med att lossa vajrarna från rodret så att ratten blir bortkopplad. Av en plankbit, några skruvar och en rulle eltejp tillverkar Sven en rorkult.
- Sånt här gillar jag, säger Sven. Jag gillar när det krånglar och man måste hitta en lösning på problemet. Du ska se att den här kommer att fungera.
Vi ger oss iväg, och rorkulten fungerar riktigt bra.
Vi seglar sakta in mot Kemi. Medan Sven styr Måsen berättar han om olika båtar som har funnits i hans liv.
- En sommar seglade jag med en liten segeleka tillsammans med min son Kalle. Vi lekte sjörövare längs Bohuskusten tillsammans, två pojkar på äventyr.
Sen blev det större båtar, en Malö 40, och efter det en Malö 38. Det var en underbar båt med klassiska former. Vi döpte henne till Ylva efter min dotter.
Sven sitter tyst en stund och ser ut mot horisonten.
- Ylva gick bort alldeles för ung. Det är en av mitt livs största sorger.
Vi kommer fram till Kemi på kvällen. Solen glöder mellan masterna i båthamnen. Innan Sven tar bilen tillbaka till Sverige bjuder han på middag i båtklubbens restaurant. Vi äter suovas, rökt renkött och pressad potatis.
- Skål och tack för några fina dygn, säger Sven.
Jag har seglat mycket på västkusten och i Stockholms skärgård. Det var första gången jag fick se skärgården här uppe i norr.
Boris Ersson, från boken Äventyr med Måsen.